I mÃ¥ndags Ã¥kte Manchester United frÃ¥n Molineux med en pinne i bagaget och eftersnacket den här gÃ¥ngen skulle inte handla om att Paul Pogba faktiskt missade sin straff, utan det skulle istället visa sig utvecklas till en debatt om ett samhällsproblem som bara tycks bli alltmer omfattande.Â
I övrigt diskuteras huruvida Manchester United egentligen har råd att skeppa iväg Alexis Sanchez samt att man äntligen har prickat rätt under transferfönstret.
En ond cirkel
Att Paul Pogba är en spelare som får motstå en hel del kritik, och ofta oförtjänt sådan, är väl egentligen intet nytt. Varenda steg han tar på planen studeras, varje passning, varje avslut, löpning, you name it. Okej, kanske inte precis allt, men ni förstår. När han har skjutit straffar, främst under förra säsongen, brukade han trippa fram till bollen på ett nästan nonchalant sätt och resultatet blev rätt blandat. Givetvis blev hans ansats en viral grej på sociala medier och man skämtade fram och tillbaka om det, och att ett sådant scenario kunde uppstå var nog den gode Paul själv medveten om.
I måndagens match mot Wolverhampton ordnade han en straff som han sedermera tog hand om själv. Nej, nej och återigen nej, tänkte jag. För det första förhåller jag mig till den gyllene regeln: blir du fälld ska du inte själv ta straffen. För det andra får jag aldrig en bra känsla när Pogba kliver fram, och för det tredje ville jag helt enkelt att Marcus Rashford skulle ta den.
Som vi alla vet räddade Rui Patricio Pogbas straff, något jag hade lite på känn, vilket förklaringarna ovan antyder. I och med det förstod man att Twitter skulle vakna till liv och att någon pundit i en tv-studio kanske skulle ha något att säga, men att det skulle nå den punkt det gjorde hade jag inte ens kunnat föreställa mig, tanken slår en inte ens, den är så långt borta att den inte existerar. Paul Pogba fick alltså motstå rasistiska tillmälen på sociala medier efter att ha sumpat en straffspark.
Rasism förekommer överallt i samhället och fotbollen är givetvis inget undantag. Det är en arena där det är lika lätt att uttrycka sig som det sedan är att gömma sig, vare sig det sker på läktarna eller på nätet. Tyvärr har det gått så långt att man inte längre förvånas över att sådant här förekommer. Man blir faktiskt bara äcklad.
Polisen i Manchester har sagt att man kommer inleda en jakt på att hitta personerna som ligger bakom kontona (Twitter i det här fallet) och kommentarerna mot Pogba. Men kan vi vänta oss att den här jakten kommer leda nånvart då? Jag har dessvärre inga större förhoppningar. Det låter såklart bra att polisen säger att de kommer göra det som står i deras makt, men räkna med att det inte är något som högprioriteras. Allt detta kommer sannolikt vara glömt fram till det att nästa fall av rasism uppenbaras, och då står vi där igen och ingenting har hänt. Det blir bara en ond cirkel.
Phil Neville uttalade sig och menade att fotbollsspelare bör bojkotta sociala medier för att få något slags effekt och genom det verkligen påvisa allvaret. Det kan säkerligen vara effektfullt, men vilken nytta gör det? Harry Maguire tog till Twitter och skrev att varje konto som öppnas bör verifieras med en id-handling. Tanken är god, men en sådan förändring sker inte heller över en natt.
Rasism är något som måste förebyggas till varje pris i samhället, men när skadan väl är skedd måste huvudansvaret ligga hos polisen att hitta de skyldiga. Jag hoppas innerligt att de gör det, men som sagt, förhoppningarna är inte skyhöga.
Har vi verkligen råd att tappa Alexis?
Det som nästan alla har väntat på är nu faktiskt på väg att ske, Alexis Sanchez verkar av allt att döma lämna Manchester United och göra Romelu Lukaku följe till Milano för att dra på sig den blåsvarta dressen kommande Serie A-säsong. I nuläget tyder det mesta på att övergången innefattar ett lån med köpeoption och där bägge klubbarna betalar delar av lönen.
Äntligen, tänker säkert de flesta. Och jag är beredd att skriva under på det, till viss del, mest med tanke på hans groteska veckopeng som har fått hela lönestrukturen i klubben att haverera, där följden sedermera fått vissa komplikationer gällande spelarrekryteringar och kontraktsförhandlingar. Men här ska det samtidigt tilläggas att Alexis givetvis inte bär ansvaret för att det har blivit så.
Hursomhelst, äntligen. Eller? Nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte, om man gör hela ekvationen. United har egentligen inte råd att släppa sin chilenare, och då talar vi i fotbomsmässiga termer. Ekonomi och liknande lämnar vi därhän. Vår anfallsbesättning är som bekant inte särdeles bred efter att Romelu Lukaku sedan tidigare lämnat, och skulle nu Alexis göra detsamma står vi där med Anthony Martial, Marcus Rashford och Mason Greenwood som alternativ i rollen som som spjutspets.
Martial har inlett säsongen lovande, Rashford likaså, och ungtuppen Greenwood har lovordats mer än en gång av Solskjaer, men känslan är ändå att 17-åringen lär matchas ganska sporadiskt. Saken är den att även om inledningen på säsongen (tre av fyra halvlekar) sett relativt bra ut måste vi se på framtiden med tillförsikt. Skador dyker upp, avstängningar är oundvikliga, och så vidare. Och visst finns det alltid ersättare att kasta in i den enskilda matchen, men om man väger in helheten kan det bli kostsamt att låta Alexis gå, speciellt när möjligheten att plocka in en ersättare inte längre finns, eller ja, såtillvida man nöjer sig med en Fernando Llorente som bosman. Men i det fallet tror jag de flesta ändå föredrar Alexis.
För tillfället spelar han inte och ligger dessutom efter i träningen, så den som är trött på att se honom behöver ju inte bli särskilt besvärad i dagsläget, men att ha en spelare av hans kaliber där i bakgrunden måste ändå ses som en jäkla bonus, oavsett hur plågsamt det har varit att bevittna honom större del av hans tid på Old Trafford.
Kostar det så smakar det
Jag gillar inte att sticka ut hakan för mycket och särskilt inte för tidigt med vissa saker, men nu är jag beredd att göra ett undantag. Vår backlinje har under ett flertal säsonger varit alldeles för svajig, för att uttrycka det milt. Ofta har man kanske sett mellan fingrarna vad gäller försvarsinsatserna, tack vare David de Geas, så ofta, fenomenala målvaktsspel. Men vi såg hur det gick när även han visar sig mänsklig, som under våren föregeånde säsong.
Den här sommaren insåg Manchester United till slut att man behövde förstärka i försvarsleden och plockade in Aaron Wan-Bissaka på högerbacken följt av Harry Maguire i mittlåset. Och nog för att dessa värvningar tillsammans kostade uppemot 1,5 miljarder så går det inte att komma ifrån det faktum att det nog är de mest välspenderade pengarna United har lagt på spelare post Sir Alex. Som sagt, jag gillar inte att sticka ut hakan för mycket och inte för tidigt, men jag säger det, äntligen har man prickat rätt, inte bara med en värvning, utan två.
Att ha fått in Maguire bredvid Victor Lindelöf i mitten må vara den viktigaste pusselbiten, men jag vill ändå tillstå att uppgraderingen på högerbacken med Wan-Bissaka är den mest monumentala, då det knappt går att minnas tillbaka på något liknande.
Å andra sidan är det kanske inte så konstigt när man tänker efter då Wan-Bissaka de facto är en försvarsspelare i grund och botten, till skillnad från sina företrädare. Att Antonio Valencia och Ashley Young omskolades var väl där och då inget som rörde upp särskilt mycket känslor, i alla fall inte hos de flesta. Men med facit i hand visar även detta hur illa skött den här klubben har varit, och är, när lösningen faktiskt har varit väldigt simpel. Kostar det så smakar det, och jo tack, 21-åringen från Croydon har sannerligen smakat, och kommer så fortsätta göra.