Crystal Palace kom till Old Trafford med noll gjorda mål och en statistik mot United som bara talade för hemmaseger. Men efter en rejäl plattmatch och en insats som fick oss att minnas tillbaka på den miserabla vårsäsongen skriver vi in noll poäng i protokollet och konstaterar att särskilt mycket kanske inte har hänt under sommaren trots allt.
En miserabel första halvlek
United fortsatte på inslagen väg efter tappet mot Wolverhampton i andra halvlek senast och gick in i dagens fight med Crystal Palace på ännu sämre manér. Det gav en dessvärre vibbar från den hemska våren. Roy Hodgsons matchplan var tydlig: backa hem laget, stäng ytor och ta till vara på misstagen. Och tog tillvara på de chanser man gavs gjorde man, som när Victor Lindelöf gjorde ett halvhjärtat försök att vinna en nickduell, som han också hade kommit segrande ur om han hade velat. Nej, Det här med att anfalla mot lågt sittande försvar är inte längre någon paradgren hos United, det finns sällan några intentioner eller idéer för hur man ska få motståndaren att öppna upp sig.
Eller kanske man har idéer, men man får inte utlopp för det eftersom kvaliteten saknas. Alla visste på förhand hur Crystal Palace skulle approacha den här matchen, inte minst Ole Gunnar Solskjaer. Han har givetvis givit direktiv åt sina spelare och studerat bortalagets tidigare matcher för att upptäcka deras brister. Men egentligen tycks det inte spela särskilt stor roll vilket lag som står på andra sidan, för i ärlighetens namn ser det ofta ut just så här när gästande lag lägger sig på tokdefensiv. United blir paralyserade och vet inte rikigt var man ska ta vägen eller hitta på.
Bristen på kreativitet längst fram är markant och jag är rädd att det kan komma att kosta ganska mycket i längden att man inte plockade in någon mer offensiv kraft utöver Daniel James, med tanke på att vi lär få se samma typ av matchbild fler gånger framöver. Och visst, att det ser ut som det gör under första halvlek beror självklart på spelarna i första hand, men det hade också kunnat sett annorlunda ut med en annan laguttagning. Borde man inte till exempel kunnat stoppat in Paul Pogba i Jesse Lingards roll och plockat in Andreas Pereira bredvid McTominay med tanke på det förväntade spelövertaget, som vi sedan också fick bevittna?
Ett försök till uppryckning
Tja, om det nu var så mycket till försök, men United insåg hursomhelst att andra halvlek inte fick se ut som den första. Man lyckades åtminstone ta sig in lite mer i bortalagets straffområde, men så var det just kvaliteten som fattades. Det är inte första gången United jagar mål på hemmaplan, vi fick se det ett par gånger under föregående säsong, och allt som oftast förefaller det som så att en plan för hur man ska jobba sig tillbaka inte existerar. Det tenderar ofta att bli soloprestationer eller chansbollar där man hoppas att någon dyker upp.
Till slut sågar man sig ändå igenom och får sin sedvanliga straff, och givetvis hade allt sett ljusare ut om Marcus Rashford hade satt bollen i nät. Nu fick vi istället vänta till matchminut 89 innan James, på ett oerhört elegant sätt, skruvade in bollen i krysset och vi fick knyta en lite näve i alla fall. Vad som hände kort därefter vet vi redan…
Gällande bytena fick vi se Mason Greenwood ta plats istället för Lingard, som för övrigt inte gör någon glad i dagsläget. Detta efter knappa timmen spelad och det gav en ändå en liten strimma hopp. Greenwood gjorde givetvis ingen monstruös skillnad, men han var ändå bidragande i förarbetet till straffen. Mer än vad Lingard skrapade ihop på sina 56 minuter.
Jag skulle nästa våga gissa på att Solskjaer hade gjort ett ytterligare ett byte i ungefär samma veva som Greenwood kom in, men som bekant fick Luke Shaw traska ut i första halvlek med en befarad sträckning och ersatte gjorde Ashley Young, som ändå bidrog en hel del från sin vänsterbacksposition. Han gör ju faktiskt det när han inte behöver bekymra sig så mycket över defensiven. Hursomhelst, kanske borde Solskajer gjort ett dubbelbyte i samband med att Greenwood kom in, men det är alltid lätt att vara efterklok.
Straffspöket
United fick alltså för tredje matchen i rad en straffspark tilldelad efter att McTominay gått i backen, detta kort efter att domare Tierney blåst Anthony Martial på en minst lika solklar elvametersspark. Givet var det i alla fall att Rashford skulle kliva fram, som en följd av att Pogba brände senast mot Wolves. Nu gick Vicente Guaita åt ett håll medan 21-åringen skickade bollen åt det andra och för en hundradels sekund kändes allt bra. Men bollen prickade insidan av stolpen och i det ögonblicket slog en tanken: vem ska egentligen ta hand om straffarna i United?
Hela debatten som uppstått gällande vem som ska slå dem handlade mycket om Paul Pogba men även Solskjaer fick stå till svars. Men den som drabbades mest av det hela var troligen Rashford. Inte konstigt att han idag nog upplevde en hel del press när han skulle skjuta. Dagens plump ska oavsett vad inte behöva påverka framtida diskussioner om vem som ska slå straffarna. I mitt tycke är Rashford nummer ett. Debatten kommer givetvis späs på än mer efter idag, därför är det bättre att förslagsvis Solskjaer sätter ner foten och ger ansvaret till en spelare, då sitter nästa.
Res med oss till Manchester!