Alexis Sánchez saga är, av allt att döma, all i Manchester United. Chilenaren kommer att spendera säsongen 2019/20 i samma omklädningsrum som Romelu Lukaku och väldigt, väldigt lite tyder på att han kommer att dra på sig den röda tröjan, och om uttrycket tillåts, spela piano i Manchester igen. Alexis Sánchez blev slutligen symbolen för en klubb i obalans och för ett ledarskap som inte andas fotboll.
Den 14 januari ifjol vandrade jag runt på Old Trafford på min första Stadium Tour. Guide var en ärrad herreman som kunde sin klubb och visste vad han pratade om. Vi stannade upp på huvudläktaren och mannen pekade upp mot taket på Sir Alex Ferguson Stand, där ett antal flaggor vajade i vinden.
”Ser ni flaggorna där uppe? Vi hissar en för varje nationalitet vi har i truppen. Jag är rätt säker pÃ¥ att vi snart har en chilensk flagga ocksÃ¥..”
Mannen fick rätt. Dryga veckan senare presenterade Manchester United januarifönstrets kanske tyngsta värvning det året. Alexis Sánchez spelade piano och såg allmänt harmonisk ut iklädd tröja nummer sju. Han var spelaren José Mourinho ville ha, prestigevärvningen som United snodde framför näsan på Manchester City och en spelare som med sina kvaliteter skulle lyfta laget. 60 ligamål på 122 matcher i Arsenal sa allt. Chilenaren var spelaren som var bra nog att förändra en matchbild och som skulle användas som den tunga på vågen klubben så länge saknat.
Ja, sedan var det en sak till också. Lönekuvertet. En orsak till att City sades ha gett upp kampen om Alexis Sánchez var den monstruösa lön som han krävde för att skriva på. Han blev med råge bäst betald i Manchester United, något som fick folk att höja på ögonbrynen där och då men som också skulle få betydligt större konsekvenser än någon hade kunnat ana. Det hade kanske gått att svälja lönen i viss mån om den gått ens någorlunda hand i hand med prestationerna. Det gjorde den dock inte, långt ifrån.
Alexis Sánchez fick en bekväm debut mot Yeovil i FA-cupen och gjorde sitt första mål för United på en straffretur mot Huddersfield i början på februari. Den tidiga, allmänna, känslan var ändå att det var något som inte stämde. I ett United som rent generellt inte mådde bra under Mourinho såg Sánchez ut att må än sämre. Trög, ofokuserad, felplacerad och framför allt helt fel utnyttjad. Högerfoten till trots spelades Sánchez ute till vänster, en position han inte nödvändigtvis borde ha känt sig alltför obekväm i men som uppenbarligen gjorde mer skada än nytta. Från att ha spelat som andre anfallare eller offensiv mittfältare skulle han nu operera så gott som genomgående från en kant.
Det blev ett ligamål till den våren, och vi var många som tänkte oss att sommaren skulle göra Sánchez gott och att en ny höst väntade. Så såg det också ut att bli. Under en synnerligen rörig försäsong sommaren 2018 såg han klart piggast, frejdigast och motiverad ut av de offensiva pjäserna. Det dröjde dock inte länge innan säsongen gick in i samma hjulspår som den föregående rullat i. Det dröjde till oktober innan första ligamålet kom (i katastrofmatchen mot Newcastle) och hela december förstördes av hamstringskada.
Med Ole Gunnar Solskjaer vid ratten blev det rätt tydligt att han inte var en spelare som åtnjöt tränarens förtroende och tillbaka efter nämnda skada blev det exakt noll mål och sporadiskt med speltid under våren. Det kommer därför ingalunda som en chock att Solskjaer nu skeppar iväg klubbens kanske största flopp i modern tid och uppfyller löftet från i våras om att rensa i truppen.
Att det blev ett lån där Manchester United får stå för majoriteten av fiolerna när Sánchez nu ansluter till Internazionale säger så gott som allt. Ed Woodward såg sig nödgad att ge Mourinho spelaren han ville ha, kosta vad det kosta ville. Det kostade mångfalt mer än det smakade. Affären kastade United in i en ond spiral av skenande lönekostnader som kan visa sig bli så gott som omöjlig att ta sig ur. Det gav också oss ett kvitto på att Uniteds sportsliga organisation inte på något sätt är vad den borde vara. Woodward åtnjuter familjen Glazers förtroende. Woodward kan credit och debit, men han kan inte fotboll. Då slutar det med affärer som denna.
Alexis Sánchez då? Tja, jag blir inte förvånad om han går en ny vår till mötes i Milano. Under Copa America i somras visade han prov på det takter han visade sommaren 2018 och i grund och botten är han en unik fotbollsspelare. Få spelare kan kombinera fart, teknik och målsinne som Sánchez kan när han är som bäst. Det finns fortsatt väldigt mycket fotboll kvar i 169 centimeter Sánchez och det kommer Milanopubliken med all säkerhet att få se i höst. Manchester United blev aldrig hans klubb. Orsakerna kan vi orda om länge, men om uttrycket tillåts så var han fel spelare vid fel tidpunkt. Tyngd av förväntningar gjorde han sig själv björntjänster då han inte passade in i det United Mourinho då rattade.
Tröja nummer sju fortsätter att bära en förbannelse sedan Cristiano Ronaldo lade ner den för tio år sedan. Michael Owen, Antonio Valencia, Angel di Maria, Memphis Depay och Sánchez har alla burit den utan att bära upp den. Vem är näste man in att försöka?
Res med oss till Manchester!