Det har varit en vecka med mycket tjafs.
Michael Owen släpper sina memoarer och låter världen få veta att han och Alan Shearer inte drar jämnt. Alan Shearer svarar med en bitter tweet.
Roy Keane, och vi kan älska honom för mycket, gör anstiftan till nytt karaktärsmord på Sir Alex från en scen i Dublin. Gary Neville satt bredvid och såg ut ungefär såhär:
Veckan hade istället kunnat handla om något helt annat. Om Uniteds premiärmatch i Women´s Super League till exempel. 31.000 åskådare i en solig röd och ljusblå blandning på Etihad Stadium – som dessvärre bara blir en pliktskyldig notis i ett nyhetsflöde dominerat av fula gränsdragningar; herrnationer som kvalar, bråkar och diskriminerar.
Romelu Lukakus nya fans i Inter låter honom veta att han inte har första tjing på att säga vad som är rasism och inte. Förövare iklär sig offerkoftor och myser i kallt krig och varmare klimat.
Ont blod rinner genom jordens vener. Vildvittror över Old Trafford. I en mardröm ser jag Ole nere för räkning. Samma människor som arrangerade hans smekmånad tycks nu förbereda hans uttåg. Jag ser det framför mig. Jag är inte blind. Drevet kommer, förr eller senare. Någon vill få det sagt: OLE OUT.
Det är nu jag drar min lans, för kung och grannland. För Norge. Ja, vi elsker dette landet. Hör min sång. Märk mina ord: United behöver Ole mer än någonsin. Det finns ingen tränare mer lämpad att göra det jobb som måste göras. Är du av annan åsikt så har du förmodligen inte hängt med. Eller så drivs du av elände.
Minns när United, påhejad av både media och supportrar, skrev långtidskontrakt med Ole i våras. Det syntes som mer än bara en signatur på ett papper. Det skulle ju bli början på en strukturell förändring runt Old Trafford. Styrelsen hade lärt sig sin läxa, efter fyra tränare och fyra filosofier på fyra år. Nu skulle det satsas på något långsiktigt hållbart, tillbaka till framtiden. Ungt och närproducerat, precis som vi önskade.
Jag tänker att vi alla då har ett ansvar – spelare, ledare och fans – att hålla humöret uppe och tro på det Ole gör. Tålamod är A och Ole, ikke sant?
Jag har precis som många andra personliga skäl att vara trogen Solskjaer. Han var en del av min barndom och gjorde den mycket lycklig. Men det är inte för nostalgins skull som jag högaktar Ole, tvärtom. Mina minnen förknippar honom hellre med en slags Alexander Lukas-figur (Fetter Anton på norska), en gladlynt krulltott som ofta hade turen att stå på rätt ställe vid rätt tillfälle när bollen damp ner i straffområdet. Lite visste jag om hur beräknande han var som spelare; hur han ofta satt på avbytarbänken och gjorde anteckningar, studerade sina motståndare och analyserade matchbilden. En annan hade ju bara suttit och petat sig i näsan i väntan på bättre tider.
Ole är inte manager för United för att han har vunnit på Lotto. Det finns något mycket mer bestämt och beräknande i den roll han iklär sig. Moyes, Van Gaal och Mourinho framstår alla som tämligen aningslösa i jämförelse med den filosofi Solskjaer bygger upp. Han tar inga fångar, den gode norrmannen. Han rensar sitt land med grävmaskin och sår sina grödor med varsam hand, lugnt och metodiskt. Borta är hälften av det som borde bort, hemma är hälften av det som borde varit här. Märk väl, Uniteds tre bästa spelare hittills den här säsongen har varit hans tre nyförvärv. Tur i triss eller skicklighet? Ge honom två transferfönster till och se vilken frukt det bär.
Fram tills dess tycker jag inte att någon kan ha en mogen åsikt om någonting.
***
Och Farbror Joakim på norska blir Onkel Sture. På engelska Avram Glazer.
***
Spurs och Chelsea har också bara 5 poäng på 4 matcher. Är det en uppförsbacke till Champions League-plats så är den inte särskilt brant.
***
Varför har Jonas Lössl, dansk reservmålvakt i Everton, LÖSSL på ryggen när Lotta Öqvist har OQVIST och Lindelöf har LINDELOF? Finns det inga prickar på tryckeriet i Manchester?
***
Shakespeare 1:
***
Shakespeare 2: ”Kärlek är inte kärlek som förändras när förändringar sker.”
***
I love Ole.
Res med oss till Manchester!