Under förra veckan florerade rykten om att ett saudiskt köp av Manchester United skulle vara nära förestÃ¥ende. Medan de svaga indikationerna kittlade somliga lämnade de en bitter eftersmak hos andra.Â
Att gemene Unitedsupporter har en minst sagt ansträngd relation till Glazer-familjen är en av fotbollsvärldens sämst bevarade hemligheter. Alltsedan de nuvarande ägarna övertog rodret i mitten av 2000-talet har skanderanden, protester och gul-gröna halsdukar förekommit på såväl Old Traffords läktare som i sociala medier.
Vare sig det beror på hur man har skött klubben det senaste dryga decenniet, eller på symboliken i att ägas av familjen som personifierar hyperkapitalismen – och dessutom inte verkar särskilt intresserade av fotboll – skriker många av Manchester Uniteds supportrar efter ett ägarbyte.
Åtminstone det senaste året har rykten legat och pyrt om att Saudiarabiens kronprins Mohammed Bin Salman ska vara intresserad av att köpa vår älskade klubb. I veckan fick glöden fyr i lite fnöske efter att bilder porträtterande Manchester United-direktören Richard Arnold på ett besök i Saudiarabien spreds över nätet.
Lågorna tycktes få fäste när en herre vid namn Moaid Mahjoub – som enligt egen utsaga arbetar för den saudiska regeringen – dessutom delade ett inlägg på LinkedIn där han påstod att saudiska investerare hade köpt klubben och att man nu bara inväntade ett officiellt tillkännagivande.
På grund av dementier från pålitliga källor tillsammans med faktumet att ingenting har yttrats från klubben har glöden nu sakta svalnat. Något som dock kan fastslås med säkerhet är att ryktena inte kommer upphöra. Utbudet från skvallerblaskorna kommer göra sitt för att försöka mätta efterfrågans hunger hos missnöjda supportrar.
Det tycks som om fansen har delats i två läger – de som vill se ett saudiskt övertagande och de som hellre vill ha kvar Glazer-familjen.
Den som önskar bli kvitt amerikanerna en gång för alla verkar inte bry sig om vilka som tar över. Visst är det olyckligt att den saudiska kronprinsen är frontfigur för en stat som är känd för sitt överseende med brott mot de mänskliga rättigheterna, men de är åtminstone in Glazers.
Och klubben kan ju knappast styras sämre än vad den gör just nu, eller hur?
På den andra sidan spektrat finns de som är kritiska till att pengarna för tröjförsäljning och matchbiljetter i slutändan kan återinvesteras i mord på regimkritiker (à la Jamal Khashoggi) eller i krig som lämnar tiotusentals barn i Jemen åt sina öden.
Politik ska hållas borta från sport. Samtidigt: när ska man höja sina röster om inte nu?
Som med så mycket annat i fotbollen ställs känslorna mot förnuftet. Känslorna säger att Manchester United ska tillbaka till toppen, kosta vad det kosta vill. Förnuftet säger att en diktatur villkorslöst torde hållas så långt borta från vår klubb och från vår sport som möjligt.
Längre än så kommer vi nog inte i resonemanget. Hos somliga är förnuftet starkare, hos andra styr känslorna med järnhand.
Dessvärre – eller kanske lyckligtvis – är det inte vi supportrar som bestämmer vilka som äger klubben. Om så varit fallet kan vi slå fast att Glazers sedan länge hade lämnat från sig stafettpinnen. Vi får helt enkelt försöka finna oss i situationen, hur den än månde se ut.
Prissumman för Manchester United uppges landa på ungefär fyra miljarder pund. Kalla det cyniskt, men för att besitta möjligheten att kunna hosta upp slantar av den valören utgår jag från att man behövt trampa på några tår.
SÃ¥: pest eller kolera?
Res med oss till Manchester!