I söndags spelade Manchester United 3-3 borta mot Sheffield United i Premier League. Här följer en taktisk analys av matchen, signerad gästkrönikör Mathias Persson.
Inledning
Sheffield United är ett av lagen som imponerat mest så här långt om man ser till förväntade prestationer, inte bara på grund av sin tabellplats (5:a) utan även på grund av sitt innovativa spel med överlappande mittbackar. Ett fysiskt lag med mycket riv och slit blandat med mycket rörelse i anfallsspelet.
Manchester United kom till spel med ett näst intill ordinarie lag men där avsaknaden av centrala mittfältare efter att McTominay gått sönder mot Brighton, återigen gör sig påmind. Dock en formkurva som svagt pekar uppåt efter vinsten senast mot Brighton, framförallt sett till anfallsspelet.
Det skulle visa sig bli en match med två halvlekar där United gör en imponerande vändning men återigen inte kan hålla i trepoängaren hela vägen till slutsignal.
Laguppställning
Första halvlek
Sheffield ställde upp i sin traditionella 5-3-2/3-5-2.
I försvarsspelet flyttade ytterbackarna ner och skapade ett 5-3-2 medan de flyttade upp i höjd med mittfältet när Sheffield hade boll och då påminde mer om 3-5-2.
United ställde upp i en för dagen oväntad uppställning, 5-2-3/3-4-3.
Främsta fokus för Sheffield var att begränsa Uniteds sittande mittfältares inflytande och istället låta United rulla boll utanför Sheffields struktur. När bollen väl spelas ut till yttre mittback så pressade Sheffield och tvingade fram en långboll från Lindelöf.
United hade stora problem att ta sig ur egen planhalva och fick ofta hoppas på långbollar och chansbollar till anfallstrion Martial, Rashford och James, detta berodde till stor del på formationen som Ole valt. Uniteds tre mittbackar kunde inte utnyttja sitt 3 mot 2 övertag mot Sheffields anfallare och de två sittande mittfältarna (Fred och Pereira) var i konstant numerärt underläge mot Sheffields mittfält. De var alldeles för statiska och rörde sig ofta på samma horisontella linje som vi kan se på bilden ovanför. Detta gjorde att det var enkelt för Sheffield att hålla dem på spelyta 1 (mellan sitt eget mittfält och anfall). Problematiken i uppspelen förstärktes av att det blev för långt mellan anfallarna och mittfältet som vi kan se här under.
Wan-Bissaka har fått bollen och har inga passningsalternativ utan måste slå bollen framåt på chans.
Detta fick till följd att mittfältet föll längre ner för att försöka underlätta uppspelen men istället för att underlätta så skapade det ytterligare problem. Fred och Pereira hamnade ofta för nära backlinjen och detta gjorde det enkelt för Sheffield att vinna andrabollarna utan press och direkt påbörja anfall på offensiv planhalva.
Här nedanför kan vi se ytan som Sheffields mittfält ohotat får röra sig i.
När United väl lyckades ta sig in på offensiv planhalva slarvade framförallt Pereira för mycket och slog bort enkla passningar till Rashford eller Martial.
United och Sheffield hade lika många bolltapp (64 st) i första halvlek men 39 av Uniteds 64 förlorades på egen planhalva. Sheffields bolltapp var 40 av 64 st på offensiv planhalva.
Sheffield däremot hade inga större svårigheter att spela sig ur Uniteds första press. Anfallstrion med Rashford, Martial och James hamnade ofta i numerärt underläge, såg sig ofta enkelt förbispelade och United kunde inte utnyttja sin vanligtvis väl fungerande förstapress.
Här kan vi se Sheffield nyttja Basham, Baldock, Norwood och Lundstram som bildar en diamant mot Uniteds tre spelare, understödda av McGoldrick som faller ner.
De försökte kontinuerligt under första halvlek utnyttja dessa övertagen och spela sig upp via den yttre och inre korridoren för att komma till inläggslägen. Fördelen med deras spel är att om de förlorar bollen så har de ofta bra positioner för direkt återerövring och kan pressa motståndaren mot kanten och tvinga fram långbollar. Dessutom ökar möjligheten för att vinna egna inkast på offensiv planhalva när motståndaren försöker bryta och de kan därmed behålla trycket.
Här ser vi liknande struktur på motsatt kant.
På båda dessa bilder ser vi också en av de centrala mittfältarna som håller sig vid mittcirkeln för att erbjuda ett passningsalternativ för att kunna byta kant vid behov.
Om United mot förmodan kunde sätta Sheffield under press så slog de ofta en långboll mot ytan bakom ytterback eller yttre mittback till antingen McGoldrick eller Mousset som löpte diagonalt utåt. Det är en sådan långboll som resulterar i Sheffields första mål där Mousset vinner bollen av Phil Jones efter att han själv upphävt offsiden.
Andra halvlek
Till den andra halvleken valde Solskjaer att göra två förändringar där Lingard kom in istället för Jones och bytte formationen till 4-2-3-1.
I och med att Lingard klev in och tog den offensiva mittfältsplatsen så skapade det problem för Sheffields mittfält. Lingard kunde med sina rörelser antingen låsa mittfältarna och hindra dem från att kliva upp i press på Fred eller Pereira samtidigt som det öppnade upp ytor till Rashford, Martial och James
eller så blev han själv fri i spelyta 2 (bilden nedanför).
Efter 2-0 tog United successivt över mer och mer av spelet och började såga sig igenom med bra rörelser där spelare växlar mellan att löpa i djupled och falla ner för att möta boll kombinerat med snabbare bollförflyttningar från sida till sida där United nyttjar hela planbredden.
Den ökade pressen tryckte tillbaka Sheffield och gjorde det svårare för dem att spela sig ur från egen planhalva utan de blev ofta tvungna att slå chansbollar till anfallarna. Bollar som Uniteds backlinje enkelt vann tillbaka.
Till slut får United utdelning via Williams i 71:a min. Målet föregås av en passningssekvens på 20 passningar där United metodiskt och med tålamod flyttar runt Sheffield. James utmanar sin motståndare och kommer runt till inlägg, Rashford är modig som går upp i duellen med Sheffields backar och Williams får på ett riktigt bra skott.
Efter målet kliver Greenwood in istället för Pereira. Lingard flyttas ner på centralt mittfält, Rashford kliver in som offensiv mittfältare och James flyttar över på vänsterkanten.
United fortsätter trycka på och utnyttjar ytorna på kanterna när Sheffields mittfält inte hinner flytta över.
Nedanför är ett exempel på löpningar från halvytan och in centralt som skapar problem för motståndarna, antingen genom att öppna ytor på kanten eller skapa en fri spelare på spelyta 2.
United gör sedan 2-2 via Greenwood i 77:e min tack vare en väl avvägd boll in på spelyta 3 (bakom backlinjen) av Rashford och i 79:e min så har United vänt på matchen, när Rashford sätter dit 2-3 efter ett bra förspel av James och Martial.
För att förändra matchbilden och skapa tryck mot United valde Wilder att ändra till 4-3-1-2 och Solskjaer försökte säkra upp defensivt genom att flytta ner Lingard till det centrala mittfältet och byta in Tuanzebe istället för Martial. Tuanzebe fick då ta plats på det defensiva mittfältet. Tyvärr så innebar det att United tappade förstapressen och Sheffield kunde lättare avancera i planen. Tuanzebe kändes tyvärr vilse på den centrala positionen och både han och Fred blev för passiva i sitt positionsspel.
Här får Sheffield mycket utrymme att spela in bollen centralt. Det resulterar till slut i den tilltrasslade situationen där McBurnie sätter 3-3.
Sammanfattning
Detta var definitivt en match med två halvlekar. United gör en riktigt dålig första halvlek, mycket tack vare Sheffields intensiva press-spel, men lyckas till viss del styra upp det i andra.
Trots att United hämtar upp 2-0 till 2-3 så står de för en svag insats på det stora hela och bristen på truppbredd blir återigen tydlig.
Det fanns dock några utropstecken, framförallt var det kul att Williams fortsätter att cementera en plats i startelvan och fick kröna det med ett mål. Även kul att Greenwood får komma in med tid på sig att faktiskt hinna påverka och då dessutom får göra avtryck i form av mål.
Skrivet av: Mathias Persson
Twitter: @MathiasPersso14
Samtliga bilder från Viasat och WyScout.
Res med oss till Manchester!