Paul McGrath är Irlands svarta pärla. I Aston Villa kort och gott Gud.
”Jag trodde aldrig att jag skulle uppleva min 60-Ã¥rsdag. Det är de orden jag skulle använda,” sa McGrath till irländska Independent när han i förra veckan intervjuades inför 60-Ã¥rsdagen.
Han har levt ett liv fyllt av demoner. Nu satsar han på att bli nykterist. Det har han misslyckats med förr. Låt oss hoppas att han lyckas bättre nu.
”Jag känner mig fantastisk, verkligen fantastisk. Jag har levt ett privilegierat liv. Det vet jag säkert.”
Paul McGrath fick sitt genombrott i Manchester United. När vi vann FA-cupen 1985 utsågs han till matchens bästa spelare i finalen. Totalt gjorde han sju säsonger och nästan 200 matcher för United.
En stor karriär i Manchester United. Ändå är han främst ihågkommen för det han gjorde annorstädes. Att det blev så är verkligen osannolikt. Knäproblemen kroniska, den ena handens fingrar räcker inte till för att räkna antalet operationer. Dessutom stora problem med alkoholen. Det var inte för inte som United erbjöd honom 100 000 pund och en testimonial för att avsluta karriären. Trots det skulle McGrath göra majoriteten av matcherna i karriären efter United.
Idag rankas Paul McGrath som en av Irlands allra bästa fotbollsspelare någonsin. Vanligen någonstans mellan plats fyra och plats sju på det första dussinet listor jag hittade.
(Roy Keane är etta pÃ¥ alla listor, sÃ¥ länge det bara är spelare frÃ¥n Irländska republiken som inkluderas. Är Nordirland med – Irland är komplicerat, okej – sÃ¥ är det Keane eller George Best som tar förstaplatsen.)
Nu får han nöja sig med att vara Irlands bästa försvarare någonsin. Vore det inte för skadorna kunde han kanske ha aspirerat på att vara den bästa försvaren. Vanligen spelade han som mittback men med två bra fötter användes han också ofta mittfältet och även som ytterback. Spelskicklig men framför allt en försvarare. Stark och snabb, också bra i luften. Han läste spelet bra och var bra på att tackla.
När Betty McGrath var gravid med Paul var hon livrädd för att hennes pappa skulle få reda på det. Paul var ett utomäktenskapligt barn, oacceptabelt på Irland i slutet av 1950-talet. Inte bara det, hans pappa (som försvann ur bilden kort efter att Paul föddes) var en svart man från Nigeria. Otänkbart.
I hemlighet reste Betty till London för att föda. Paul McGrath föddes den 4 december 1959. Snart lämnades han till ett barnhem. Betty hade inte mycket till val. Paul växte upp på olika barnhem i Dublin men hans mamma höll kontakten och deras relation har varit bra.
McGrath imponerade när han spelade fotboll i parken och fick en chans att spela för Pearse Rovers. Fotbollsutbildningen fortsatte han sedan i Dalkey United. Det var här som Manchester United fick upp ögonen för honom.
Proffskarriären skulle han ändÃ¥ inleda pÃ¥ Irland, i St Patrick’s Athletic. Han gjorde en säsong i den irländska ligan och utsÃ¥gs till ligans bästa spelare.
När McGrath i april 1982 skrev på för United var han 22 år gammal och fortfarande okänd. Övergångssumman landade på 30 000 pund, även på den här tiden en beskedlig summa. Som jämförelse kan nämnas att United ett halvår tidigare hade betalat 1,5 miljoner pund för Bryan Robson.
Kanske borde inte McGrath ha signerat det där kontraktet. Flytten till England innebar faktiskt en lönesänkning. McGrath var förstÃ¥s inte nöjd men Uniteds manager Ron Atkinson var inte villig att förhandla. Samtidigt var St Patrick’s angelägna att sälja sÃ¥ till slut accepterade McGrath.
Han skulle få vänta på sin chans i United. Först den 10 november debuterade han, i en 0-0-match mot Bradford i ligacupen. På de två första säsongerna spelade han bara 28 matcher. Delvis var det skador som begränsade framfarten.
I slutet av 1984 etablerade han sig som ordinarie i startelvan. Han spelade samtliga FA-cupmatcher under säsongen. United vann cupen och McGrath utsågs till bästa spelare i finalen.
Ett år senare röstades Paul McGrath in i årets lag.
Sedan tog Alex Ferguson över United. Inledningsvis behöll McGrath sin ordinarie plats. Skadorna gjorde sig emellertid påminda allt oftare. Samtidigt var Ferguson angelägen att göra sig av med alkoholkulturen i United. McGrath och Ferguson kom aldrig riktigt överens. Spelaren bötfälldes, managern skällde. Den metoden fungerade inte på McGrath.
En specialist bedömde att McGrath på sin höjd hade två år kvar som spelare. United erbjöd honom 100 000 pund och en avskedsmatch för att sluta. Hans första instinkt var att acceptera erbjudandet.
Efter närmare eftertanke bestämde han sig ändå för att tacka nej till Uniteds erbjudande. Någon framtid i klubben hade han inte och det blev en flytt till Aston Villa. Övergångssumman landade på beskedliga 450 000 pund.
Senare skulle McGrath ge Ferguson rätt. ”Han hade rätt dÃ¥, och om jag hade varit honom skulle jag har sparkat ut mig och Norman [Whiteside] lÃ¥ngt tidigare.”
Där och då fylldes han istället av revanschlusta. En kort tid efter flytten till Villa skulle hans liv dock ta en otäck vändning. Paul McGrath försökte ta sitt liv med en kniv. Blodig upptäcktes han av sin barnsköterska. Senare i livet skulle han försöka begå självmord tre gånger till.
Märkligt nog tog det inte lång tid innan McGrath var tillbaka i spel efter självmordsförsöket. Han gjorde comeback i en 6-2-seger mot Everton. McGrath spelade sitt livs fotboll och hjälpte Villa till en hedersam andraplats i ligan.
Fyra år i rad röstades McGrath fram till årets spelare i Villa. Tack vare ett specialanpassat träningsprogram, där han tränade väldigt lite fotboll, kunde han spela nästan varje match. Det blev en ny andraplats i ligan 1993, bakom Manchester United. Spelarföreningen röstade fram Paul McGrath som årets spelare.
Ã…ret efter vann han ligacupen med Villa. I finalen besegrades Manchester United. McGrath hade inte pratat med Ferguson sedan flytten till Villa. Efter finalförlusten tÃ¥gade Ferguson fram till McGrath och gratulerade, ”well done, big man”. Det räckte för att bygga broar mellan duon.
McGrath vann ligacupen igen ett par år senare. Det var egentligen det sista han gjorde i Villa. Karriären fortsatte med en säsong i Derby County och sedan blev Sheffield United hans sista klubb. I november 1997, nästan 38 år gammal, spelade han sin sista fotbollsmatch.
I landslagssammanhang fick Paul McGrath vänta länge på sin chans. Först som 25-åring fick han sin debut, i en match mot Italien. Snart var han given i ett landslag som överträffade alla förväntningar. McGrath spelade EM 1988 och sedan VM både 1990 och 1994. Irland gick till kvartsfinal 1990 och till åttondelsfinal 1994.
Sin förmodligen bästa landskamp gjorde McGrath när Italien besegrades med 1-0 i VM 1994. Han spelade skadad men neutraliserade Roberto Baggio. Gång på gång stoppade han italienarna i vad som är en av Irlands största och mest ikoniska matcher någonsin.
Efter fotbollskarriären har McGrath haft återkommande problem. I perioder har han varit nykter och mått ganska bra. En tid jobbade han som fotbollsdirektör för Waterford. I andra perioder har han varit beroende inte bara av alkohol utan även av smärtstillande. Han testade diverse olika droger. Han har blivit arresterad några gånger.
Nu bor Paul McGrath i Wexford (15 mil söder om Dublin). Han mår bra och ska försöka ge upp alkoholen en gång för alla. Han vill spendera tid med barn och barnbarn.
”Jag är lycklig,” säger han till irländska Independent.
”Jag har varit en dÃ¥re och gud vet hur jag fortfarande är här. Men jag vill att folk ska veta att jag är pÃ¥ en bra plats.”
Ett stort grattis till Paul McGrath på 60-årsdagen!
Res med oss till Manchester!