I veckans Mike Phelan’s Shorts där det är smÃ¥krönikor om ditten och datten. Den här gÃ¥ngen om Brandon Williams vara eller icke vara i startelvan. Om segern mot Tottenham var en pyrrhusseger och lite tankar om olika supporterkulturer.Â
Var det här en pyrrhusseger?
Inte en pyrrhusseger i att det var flera skador. Utan var det här en seger som som sminkar över problem? Att Manchester United anno 2019 har otroliga problem är det ingen som kan säga emot. Men exakt hur stora problem har vi? De flesta, inklusive mig älskar Ole Gunnar Solskjaer men tror inte pÃ¥ att han är rätt man för tränarjobbet. Sen kommer insatsen mot Tottenham, där vi i första halvlek spelar ”The United Way”. Fartfyllt, snabbt spel längs kanterna och mycket spel mot det offensiva straffomrÃ¥det.
Var det här då Uniteds säsong vänder. Alla knutar släpper och laget börjar spela på en nivå man ska kunna klara av. Eller kommer vi bli lika besvikna när Everton kommer på besök nästa helg, att allting känns krampaktigt.
Vill ändå inte påstå att den här segern går att likställas med Mourinhos mot Juventus, där vi med rent flax går vidare utan att ha spelat bra under hela matchen. Vi ser att spelarna vill Ole Gunnar Solskjaer gott, vi ser emellanåt vad Solskajer vill. Men det finns även en rädsla hos mig och många andra supportrar att det inte är tillräckligt. Att vår norrman helt enkelt inte har de kunskaper som krävs för att leda Manchester United framåt.
De finns ett par namn som rapporteras vilja hamna på tränarbänken på Old Trafford och det är Mauricio Pochettino och Massimilliano Allegri. För tre dagar sedan hade jag sagt att det är självklart att vi ska byta. Nu är jag något mer tveksam, och det är den känslan som känns förvirrande.
Med Moyes, van Gaal och Mourinho hade vi tills slut kommit till den punkten där det inte gick längre, det fanns inga matcher där det spelades bra. Nu kommer Solskjaer och laget med kanske 2019:års absolut bästa insats.
Förvirrande var ordet.
Skynda långsamt med Williams
Brandon Williams är en otroligt spännande talang som vi under hösten har lärt oss att hoppas väldigt mycket på. Han gjorde sin debut mot AZ Alkmaar, där han i ärlighetens namn inte var särskilt bra. Han gjorde sedan några bra matcher, innan han, liksom övriga laget gjorde en bedrövlig insats i 70 minuter mot Sheffield United. Det var lite samma sak mot Aston Villa, hans ungdomliga entusiasm och den första smekmånaden har fått sig en liten lätt törn.
Det är enkelt att skrika att han borde spela mot Tottenham och även mot Manchester City. Men jag tycker inte det. Vi gör honom en björntjänst att få spela de här två matcherna, det är inte där en helt nyexaminerad vänsterback med knappt fjun under hakan ska spelas och i värsta fall förnedras.
Ja, nu är jag fullt medveten om att varken Ashley Young eller Luke Shaw har imponerat särskilt mycket under säsongen. Men jag tror för pojkens skull att det är bättre att låta honom spela mot AZ Alkmaar och sedan få några matcher runt jul.
Skynda långsamt med Williams är min uppmaning. För hans eget bästa.
Att protestera samtidigt som man stöttar
Olika länders supporterkulturer skiljer sig brett från varandra. De två mest klassiska supporterkulturerna som flest i Sverige har fått sina influenser ifrån är Italien och England. I den italienska supporterkulturen ingår bojkott, tömda curvor, banderoller riktade mot ledning och spelare och det kan helt enkelt bli ett rent helvete för de spelare som står i skottgluggen för supportrarnas vrede.
Den italienska kulturen och då inte bara det fotbollsmässiga har en stark tradition av att protestera mot det man tycker är fel. Saker som i Sverige eller England kan tyckas lite banala och något många tänker att man kan ta efteråt.
Hade Manchester United varit ett italienskt lag skulle vi haft 20 000 till 30 000 mindre människor på Old Trafford varje vecka. Det skulle vara fullständig kaos i de organiserade supportermassorna.
Vi har en klubb som styrs av ägare och en VD som knappt verkar veta vad man ska göra av den makten och de pengarna Manchester United genererar varje år. Ändå märks inte det på publiksiffrorna.
Ja, det har bildats en ny klubb i FC United of Manchester. Det var ”Green and Gold” säsongerna. Men ändÃ¥ är det nästintill fullsatt match efter match och stämningen har varken blivit bättre eller sämre än 2005. Är övertygad om att det skulle blÃ¥sa mer storm runt ledningen och Woodward om det verkligen hade varit 20 000 tomma stolar pÃ¥ Old Trafford i match efter match dÃ¥ mÃ¥nga helt enkelt skulle bojkottat. Om supporterrörelsen vore mer enad och om inte efterfrÃ¥gan pÃ¥ att se United vore sÃ¥ stor.
Jag är inte själv beredd att bojkotta matcher över hur vi missköts och däri ligger en del av problemet.
Res med oss till Manchester!