Liverpool tog ytterligare ett steg mot ligatiteln efter 2-0 på Anfield mot Manchester United på söndagskvällen. Klasskillnaden var slående, speciellt i första halvlek, och är det så att man mot förmodan undrat hur långt dagens United har till toppen i Premier League så kom svaret ikväll. Det handlar om mil och åter mil.
Formationen
Vi var väl rätt många som undrade exakt hur Ole Gunnar Solskjaer tänkt formera främst vänsterkanten då det gavs utrymme för såväl Luke Shaw som Brandon Williams från start. Svaret var att Shaw spelade mittback tillsammans med Victor Lindelöf och Harry Maguire (så var det nog tänkt) medan Williams och Aaron Wan-Bissaka fick wingbacksroller. Det säger en hel del om dagens United att Shaw spelar någon form av mittback mot Liverpool på Anfield. Nu gjorde han väl inga avgörande misstag, men att truppen är så tunn och svag är plågsamt uppenbart.
Framåt hade Solskjaer inte spelat några mind games med Jürgen Klopp. Marcus Rashford var inte med (mer om det senare) och Anthony Martial och Daniel James fick gå på topp med Andreas Pereira bakom sig. James sökte sig av naturliga skäl ut till höger medan Martial lämnades tämligen ensam centralt och promenerade ut till vänster nu som då. Kvar i mitten? Ingen alls. Det att Juan Mata inte spelade från start må ha berott på att Solskjaer kanske inte såg spanjoren hänga med i tempot, men sett till hur Mata hanterade sitt inhopp så borde han ha startat framom Pereira. Så var det bara.
Formationsmässigt passade Solskjaers val Liverpool som hand i handsken. Ett långsamt centralt mittfält hängde inte med i hemmalagets höga tempo och när det väl skulle ställas om så hann Liverpool samla sig.
Målen
Det har pratats om prislappar då man jämfört Harry Maguire och Virgil van Dijk. Om vi lämnar den diskussionen därhän så kan vi väl konstatera att holländaren dels besitter offensiva kvaliteter som Maguire minsann inte besitter medan vår nyutnämnde lagkapten inte besitter de defensiva kunskaper man kunde önska i den här typen av matcher, Visst, Williams väger onödigt lätt när han ska hålla undan van Dijk på 1-0-målet, men Maguires avsaknad av pondus och kraft blev smärtsam när Liverpools mittback knoppade in bollen. Ett i sig vackert mål, men också ett mål där vi trots allt måste ge motståndarna en större utmaning.
2-0-målet är kanske inte så mycket att säga om. United ligger på för en kvittering där Mata trots en uppenbar offsideposition väljer att försöka peta bollen mot mål. Allison uppfattar läget då domare Pawson (fruktansvärt usel idag) tar ner assisterande domarens flagga och låter spelet fortgå. Salah tar fart från egen planhalva och trots att Dan James ger honom en match löpmässigt lyckas egyptiern rycka sig loss och sätta bollen mellan benen på de Gea. En annan dag hittar han inte den luckan, men nu stängde han matchen definitivt.
Avsaknaden av Rashford
Marcus Rashford var inte med, nej. Solskjaers snack om att man skulle göra allt man kunde för att få anfallaren i speldugligt skick visade sig vara spel för gallerierna. Efter matchen bekräftade Solskjaer det som journalister twittrat ut under andra halvlek, det vill säga att Rashford har en stressfraktur i ryggen och att han kommer att bli borta i två månader framåt. Minst. Skadan i sig är en sak, men beslutet att spela honom mot Wolverhampton ter sig med facit på hand otroligt korkat. Visst, man gick för segern då, men Rashfords fysiska status kan omöjligen ha varit okänd.
Nu är Uniteds anfallsspel ett antal klasser svagare och Martial blir om möjligt än mer ensam utan en partner som Rashford till vänster om sig. Det medför också att målskyttet kommer att halta de kommande två månaderna (som om det nu varit jättevälfungerande hittills) alldeles oavsett vad United gör på marknaden. Rashford har denna säsong gått från att vara en bra anfallare till att vara en av världsklass. De två kommande månaderna kommer att vara avgörande för Uniteds säsong. De två kommande månaderna spelas utan Rashford. Det är kolossonormt illa.
Solskjaer confirms to Sky Rashford suffered stress factor of back. ‘Normally six weeks and rehab after that”
— Simon Stone (@sistoney67) January 19, 2020
Coachingen
Ole Gunnar Solskjaer förlorade förstås, per automatik, matchen mot Jüegen Klopp. Taktiken med tre mittbackar (eller en fembackslinje om man så vill) gav inte det utslag man ville. Man lyckades inte krympa ytorna för Salah och Roberto Firmino och man lyckades inte heller utnyttja kanterna genom Wan-Bissaka och Williams. Visst, Williams försökte sig på sina raider framåt, men stoppades upp tämligen effektivt.
Valet av duo på det centrala mittfältet var rätt givet, medan det framåt fanns en hel del att fundera på. Kunde Mata verkligen inte ha fått spela från start då han ändå är tämligen formstark? Handlade det om behov av återhämtning eller taktik? Att Solskjaer inte till fullo litar på Mason Greenwood vet vi, men kunde han ha fått chansen längre än en kvart? Vad fanns att förlora på ett tidigare byte?
Med tanke på hur den första halvleken såg ut så borde det rimligen ha gått att tänka om taktikmässigt. Å andra sidan hade Solskjaer ånyo tre backar på bänken (jo, Dalot är primärt back). Det lämnar kanske inte så många verktyg kvar i backen. Ingen kan på fullt allvar kräva att United ska komma till Anfield och spela ut Liverpool. Det man kan kräva är bättre gjorda läxor än så här.