PÃ¥ lördagskvällen tog Manchester United emot Wolves, och det blev en match där mÃ¥nga blickar riktades mot en viss portugis, nej, inte en av alla hundra som Ã¥terfinns i bortalaget, utan givetvis Bruno Fernandes i den röda tröjan.Â
I en match som på förhand luktade lite oavgjort, slutade också oavgjort. United visade återigen hur svårt man har att få hål på motstånd och bedriva ett vettigt anfallsspel. Chanser skapades åt bägge håll, och den vassaste av alla fick Diogo Dalot i slutsekunderna, när han halkade och nickade precis utanför.
Krampaktigt
Vi ska naturligtvis snacka Bruno och titta närmare på hans debutmatch, men till att börja med blir det några generella tankar om kvällens insats, bra som dåliga.
Vi börjar med det vedertagna, det att United fortsatt har förtvivlat svårt att skapa några direkta farligheter av det bollinnehav man har. Svaret är tudelat, dels eftersom bristen på idéer lyser igenom, dels för att kvaliteten saknas. Och det må vara taskigt att beskylla vissa och andra infe, men för tillfället symboliserar Andreas Pereira och Daniel James det mesta som är fel i United. Tillsammans kommer man knappt upp i en handfull rätt beslut. Hos den förstnämnde är det framför allt slarvet som är iögonfallande, och den sistnämnde är helt enkelt inte bra nog.
Problemen ligger givetvis inte enkom hos dessa herrar, Anthony Martial kom ingenvart och fick för det mesta bara jobba felvänd. Juan Mata hade inte heller en av sina kvällar, trots att han var centimetrar ifrån att distansskjuta in ett mål. Vi ska såklart nämna en annan pusselbit också, men först några ord om Uniteds nye kapten.
Utan Harry Maguire hade troligtvis den här matchen varit förlorad för Uniteds del. Någonting har nämligen hänt på sistone. Personligen anser jag att Maguire stod för kanske den bästa, och definitivt den mest avgörande insatsen i United-tröjan hittills. Han gick förvisso bort sig någon gång när Raul Jimenez kom loss, men utöver det var han i det närmaste prickfri. Hur lugn som helst med bollen, stötte i helt rätt lägen, och var dominant i duellspelet. Han fick täcka upp ganska rejält för Victor Lindelöf ibland, som inte hade någon minnesvärd match.
Något som också ska uppmärksammas är hur Maguire tog på sig kaptensrollen och avvisade Pereira från en frispark, till förmån för Bruno.
Brunos debut
Tja, vi kör väl på Bruno? Portugisen har kommit in i ett United som skriker efter kreativitet där framme, och även om 25-åringen inte fick ut supermycket av det idag, visade han ändå en del glimtar som bådar gott. Det är givetvis inte lätt att kastats in i hetluften direkt, men på det stora hela klarade han sig bra. Det handlar nog mest om att komma in i tempot och fatta lite kvickare beslut ibland, för det andra har han.
Att ta för sig är han inte rädd för, vilket märktes de gånger han testade från distans och att han ständigt var framme vid frisparkar utanför straffområdet. Vad han sedan hade fått för instruktioner vet vi inte, men han är minsann glad i att hämta boll och känns hela tiden spelbar
På minuskontot noterar vi ett gult kort, men samtidigt var det nästan en situation som krävde det (går att diskutera). Hursomhelst är det en spelare som har ett temperament och känslorna på utsidan, vilket jag tror United mår bra av, någon som kan elda på sina medspelare. Han var ju trots allt lagkapten i Sporting. Det säger alltid något om hans karaktär.
Det ville sig inte riktigt, varken för United eller Bruno ikväll, men för vår nye nummer 18 kommer det inte dröja länge innan han är varm i kläderna. Då kan vi vänta oss mer, och förhoppningsvis visar det sig i statistiken om inte annat.
Res med oss till Manchester!