10-årige Unitedsupportern Daragh Curley från grevskapet Donegal på Irland skrev ett brev till Jürgen Klopp med vädjan om att Liverpool skulle sluta vinna matcher. Till sin förvåning fick han svar – från Klopp. “… Lyckligtvis för dig så har vi förlorat matcher förut och kommer att förlora matcher i framtiden, för så är fotbollen.” Tack för det, Jürgen.
Det var veckans solskenshistoria. Skolbarn som brevväxlar med statsministrar och andra höjdare brukar vara ett årligt inslag i svenska lokaltidningar, lika givet som semmeltest och mellodiss, men Irland är inte större än att Daragh Curley blir en riksangelägenhet och får sitta som gäst tillsammans med Roy Keane på pratshowen The Late Late Show, en slags institution i irländsk TV. Roy Keane sitter med en hundvalp i knät (oklart varför) och får agera mysfarbror. “What’s your dream?” frågar han pojken nyfiket. “To be a professional rugby player” svarar Daragh Curley oförsynt. Publiken viker sig av skratt.
Jag vet inte vad som har tagit åt Roy Keane. Han brukade ha mord i blicken, både som spelare och tränare, och visade aldrig tillstymmelse till god min. Nu anar jag hela tiden glimten i ögat, räven bakom örat, mjukheten i ansiktsdragen. Han ler finurligt, som Lars Lerin, och signalerar på så vis att ingen borde ta honom seriöst längre. Han syns alltmer som expertkommentator på Sky Sports och pratar på som om det vore 1993. Han har en sund syn på fotboll men kan inte i detalj analysera en matchbild som Jamie Carragher eller Gary Neville. Han är där för att leverera punchlines, på sin charmiga irländska. Han uttalar th-ord utan h, typ: ”I tought tey did a good game today”, ”I tink he will become a really good player”, but obviously ”tings can change”.
Med det sagt. Har United någonsin haft en bättre defensiv mittfältare än Roy Keane? Jag tror inte det. Uniteds problem den här säsongen har varit den kreativa luckan mellan anfall och mittfält (den roll som Bruno nu fyller med råge), men historiskt sett har det varit den sittande rollen mellan mittfält och backlinje som varit kruxet (minns alla felköp, här är ett axplock: Kleberson, Djemba-Djemba, Schneiderlin, Schweinsteiger, Powell). Just den sittande rollen kräver mer balans, tydlighet och ledarskap – kvalitéer som färre spelare har. Dessutom är det svårt att omgående växa in i den rollen och övertyga fans och ledare att man har vad som krävs. Det tar mer tid att framstå som naturlig, på alla plan. Minns till exempel debatten kring Michael Carrick när han värvades från Tottenham (“för dyr”, “för anonym”, “ingen Roy Keane”). Men han skulle växa sig in i rollen, åtminstone i en liknande roll.
En liknande roll har också Scott McTominay, anno 2020. Vad glad jag är att han är tillbaka! Egen produkt, rätt inställning, tekniskt skicklig. Skickar passningar framåt och sitter säkert bakåt. Kan dessutom löpa från box till box, dissekera och dra sönder ett motstånd, som en tidig Roy Keane kunde göra. En annan ser tydligare kopplingar till landsmannen Darren Fletcher, men Fletcher var enligt mig en avigare figur. McTominay är rak som ett spjut. Han var en av Uniteds bästa spelare i fjol – bäst på plan i nyckelmatcher som mot PSG, Barcelona, Liverpool och City. Med Rashford borta resten av säsongen är det inte illa tänkt att skotten utnämns till säsongens spelare 2019/20.
Jag kan gilla att han är lite odräglig ibland. En retsticka. Fräck med fräknar. Ibland överdriver han situationer och klagar på domaren när han inte har ett case. Det är en mittfältare som inte ursäktar sig, som vet vad som gäller för att dominera ett mittfält. Han spelar som bäst när matchen kräver som mest, ett typexempel på en spelare som en tränare älskar att ha i sitt lag. Mourinho gillade honom som defensiv mittfältare. Jag tror Ole tänker ungefär likadant, med reservation för att en defensiv mittfältare också ska göra nytta offensivt (tillskillnad från Matic). I mitt tycke är McTominay rätt given i en startelva, oavsett vilka spelare som är i form och vad som händer i sommar. Låt mig spekulera: ett mittfält bestående av Bruno-McTominay-Grealish, funkar det?
Och hur länge till ska han spela med nummer 39 på ryggen?
Till nästa säsong tycker jag att vi kan ge honom nummer 6.
***
Med Bruno och McTominay tillgängliga hamnade Lingard och Pereira utanför matchtruppen i helgen. Ett friskhetstecken så gott som något. Lingard (med agent Raiola) har inte huvudet i Manchester, Pereira har inte fötterna i Manchester.