Vi lever i en annorlunda tid minst sagt. Ett virus som sprider ut sig över Sverige och över Europa och över hela världen. Men det här blir ingen text om det. Det blir ingen text om solidaritet, om rädsla eller om att hälsan går före allt. Det här blir min hyllningstext till fotbollen.
Vi har alla vår egna historia om hur vi föll för fotbollen. Varför vi väljer att lägga ner mycket tid och tankekraft på 22 människor som springer efter en läderkula på en gräsplätt med ritade linjer.
För mig handlar det om frihet. Även fast det är struktur, tydliga regler och som sagt kritade linjer som man inte ska röra sig utanför handlar det om frihet. Det må vara klyschigt, men lika fullt sant för det. Varenda gång jag kliver in på en fotbollsplan försvinner ens problem, ens tankar om det som har varit och det som står framför en bortom 90 minuter. Varenda felpass, varenda skott som du hoppas ska gå rakt i krysset, men som alltid fastnar på mittbackarna är det viktigaste i ditt liv där och då. Varenda gång jag får skrika på domaren att han inte förstår någonting, att bollen minsann inte var utanför sidlinjen så är det frihet. Att få ha sin zon där inget annat betyder mer än det du just nu åtar dig.
Samma känslor finns för mig som supporter. Har aldrig gjort någon hemlighet om att jag har två föreningar som jag håller kärt. Dels då självklart Manchester United och dels mitt lokala lag Östers IF. Har lagt värde och vikt på att aldrig hålla det ena framför det andra. För mig är det lika stor känsla när jag kliver in och ser Öster hemma mot Dalkurd, som när jag går upp på Old Traffords branta läktare för att se United ta emot Southampton.
Det är samma känslor för 1 500 personer på Östers läktare som 75 000 på Old Trafford. Samma mekanismer till att varenda människa går just till den platsen i två timmars tid. Att få uppleva något, att fly från något eller att bara bryta upp från vardagen. Människan som gömmer sig från sitt destruktiva förhållande och får sin frizon i ett par timmar, eller personen som har ekonomiska problem men kan glömma det där och då under matchens gång.
Det och i den enkelhet som fotbollen är uppbyggd i. En sport att älska, ett sätt att leva och din undanflykt.
Det dras ifrån oss nu. Och ingen vet med säkerhet hur länge. Det är tomt på kalendern, det är tomt på läktarna och det är osäkert när fotbollen startar igen. Gud vet hur många personer som på riktigt blir deprimerande, som tvingas genomgå vardagens tristess och depression till fullo utan att ha de där små ljusglimtarna att se fram emot.
Vi lever i en märklig tid. Jag längtar tills vi får ses på läktaren, i baren och i de sociala medierna och prata om det allra viktigaste oviktigaste vi har igen. Längtar tills jag får se känsloutbrotten och inte så noga genomtänkta funderingarna om varför Fred måste säljas i paus för reapris för att han slog bort en passning.
Länge leve fotbollen och den frihet som den ger.
Res med oss till Manchester!