Säga vad man vill om vÃ¥r eminente tränare, men han är i mÃ¥ngt och mycket Manchester United personifierad – känd för sin självsäkerhet, sin traditionsbundna lojalitet och sina sena, oundvikliga matchvinnare.Â
Att spåra vari mitt supporterskap grundar sig är ganska tacksamt. Då jag var blott en yngling, både som människa och som United-supporter, sipprade de röda djävlarna igenom de mest oväntade skikten av vardagen.
Efter särskilt gynnsamma matcher hände det att min obotliga Unitedfanat till far tematiserade nattningarna av mig och min aspirerande fanat till storebror. Min storebror, som hade bestämt sig för att hans favoritspelare hette Ruud van Nistelrooy, fick ett ”godnatt, lille Ruud”.
Med mig, som ännu inte hade trollbundits av klubben frÃ¥n nordvästra England, var det svÃ¥rare. Varför vet jag inte – kanske hade the baby-faced assassin avgjort ytterligare en match pÃ¥ övertid, eller var det kanske pÃ¥ grund av mitt lockiga hÃ¥r – men till slut blev det ett ”godnatt, lille Solskjær”.
Ole Gunnar Solskjær föddes den 26 februari 1973 i Kristiansund i Norge. Som sjuåring gick han med i den lokala klubben Clausenengen. Oles pappa Øyvind Solskjær är gammal mästare i grekisk-romersk-brottning, något som också sonen provade på under några av sina tidigare levnadsår, innan han gav upp efter att ha blivit omkringkastad för mycket.
Innan fotbollskarriären tog fart på riktigt låg Solskjær i den norska lumpen under ett års tid.
Vid sjutton års ålder gjorde norrmannen sin debut för Clausenengen som då spelade i tredje divisonen. Fem säsonger tillsammans med a-laget skulle komma att resultera i 115 mål på 109 matcher – alltså fler än ett mål per match.
Under den senare hälften av 1994 skrev Ole Gunnar Solskjær på för Molde som spelade i första divisionen. I sin debut gjorde han två mål och i matchen efter det ett hattrick.
Det var för Molde som norrmannen spelade sin första internationella match i kvalet till UEFA:s cupvinnarcup. Han nätade i bägge mötena mot Dinamo-93 Minsk, något som hjälpte Molde att kvalificera till cupen. Nästa motståndare, som blev Paris Saint-Germain, skulle visa sig övermäktiga Molde, men Solskjær lyckades trots det göra mål i mötet på hemmaplan.
Den skandinaviske målsprutan väckte ofrånkomligen utländskt intresse. Hamburg, Cagliari, Everton och Manchester city ska ha övervägt att göra slag i saken, men efter ett bud på 1.5 miljoner pund från Manchester United var affären klar. Och resten är, som de säger, historia.
Det dröjde inte länge från det att trollbindandet av undertecknad blivit ett faktum innan jag insåg vilken spelare Ole Gunnar Solskjær var. För min del var han Fergie-time förkroppsligad. Om man såg norrmannen värma upp i 80:e minuten vid ett ett-måls-underläge eller då resultatet var likadelat visste man åt vilket håll det barkade.
Eftersom säsongen 2006/2007 blev den första jag på riktigt följde Manchester United fick jag se Solskjær under blott ett år innan han lade fotbollsskorna på hyllan. Trots det tycker jag mig ha många minnen av vår super-sub.
Det hade varit lögn att påstå att jag hade särskilt bra koll på vad som hände i Solskjærs liv efter att han spelat sin sista match för Manchester United. Blixtvisiten som tränare för Cardiff ändrade på detta så länge den varade; därefter var det åter radiotystnad.
Sedan kom den 19:e december 2018.
Jag satt vid köksbordet när den första notisen om att någon i klubbens högkvarter – avsiktligt eller av misstag – publicerat en video på hemsidan som avslöjade att Ole Gunnar Solskjær skulle bli tillfällig tränare.
Och vilken fröjd det var att se den där första intervjun. Borta var Mourinhos domedagskommentarer. I dess ställe satt en man som verkade genuint lycklig över att ha landat ett gig han bara vågat drömma om. Framtidsoptimismen nästan krossade mobilskärmen.
Månaderna som följde på den där intervjun innehöll fotbollsglädje som jag inte upplevt sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig. Även om nedgången i form hade börjat några veckor innan skulle det kännas som om euforin nådde sitt crescendo under natten för miraklet i Paris.
Sedan dess har fotbollsresultaten gått upp och ned. Även om det stundvis har sett mörkt ut, där utspel i en positiv anda efter bedrövliga tillställningar bara gjort saken värre, har jag försökt behålla en nykter och sansad inställning till vår tränare.
Manchester United representerar, turligt nog, fortfarande något annat än populistklubbarna som sparkar tränare så fort det blåser motvind. Man bör döma en tränare först efter att den givits tillräckligt med tid för att göra ett avtryck.
Jag kan inte föreställa mig att någon dödlig hade kunnat göra revolutionerande mycket bättre än norrmannen med det spelarmaterial som funnits att tillgå denna innevarande säsong. Dessutom har den utrensning som utlovats tagit fart, samtidigt som samtliga av nyförvärven visat sig vara goda tillskott till truppen.
Framtidsoptimismen från den där första intervjun har dröjt sig kvar. Kanske är jag partisk av äran att för en kväll fått dela hans efternamn, men jag hyser fortsatt hopp och tilltro till Ole Gunnar Solskjær.
Res med oss till Manchester!