Ligatiteln 1993 var på många sätt startskottet på Manchester Uniteds mest framgångsrika era någonsin. Ett år efter den första titeln på 26 år blev United mästare igen. Inte nog med det, klubben vann också FA-cupen och säkrade därmed sin första dubbel någonsin. I den här redogörelsen ska vi framför allt fokusera på ligatiteln.
Att vinna en gång är en sak. Att vinna flera gånger något annat. För vissa blir det svårt att ladda om efter den första titeln, medan andra bara får smak för segerns sötma. Hur höll Alex Ferguson sina spelare på tårna? Jo, han satte sig med spelarna och förklarade:
”Jag har skrivit ner tre namn, jag har lagt dem i ett kuvert. Det är de tre spelarna som kommer att svika oss nästa säsong.”
Senare avslöjade han att det minsann inte fanns något kuvert.
Fergusons andra drag var att värva Roy Keane, ligans bästa unga mittfältare. Det var inte långt ifrån att det blev Blackburn för Keane men i sista stund fick Ferguson tillåtelse att prata med honom och då blev det ett enkelt beslut för irländaren.
He signed for Man United cause we’re fucking dynamite.
Med Keane pÃ¥ plats kompletterades vad som kan argumenteras vara Manchester Uniteds bästa lag nÃ¥gonsin. I Peter Schmeichel en mÃ¥lvakt i världsklass med en (nästan) alltid oförändrad backlinje – Paul Parker, Gary Pallister, Steve Bruce och Denis Irwin – framför sig. PÃ¥ det centrala mittfältet bildade Keane tillsammans med Paul Ince en stenhÃ¥rd men ocksÃ¥ väldigt skicklig duo. De vindsnabba kantspringarna Andrei Kanchelskis och Ryan Giggs skrämde slag pÃ¥ alla motstÃ¥ndare medan anfallsduon Eric Cantona och Mark Hughes kombinerade mÃ¥lskytte med kreativitet.
Lee Sharpe utmanade om en kantplats och var faktiskt effektivare än både Giggs och Kanchelskis, framför allt under säsongsinledningen levererade han i match efter match. Bryan Robson, som gjorde sin sista säsong i United, hade förvisso blivit gammal men kunde än och så ska vi inte glömma Brian McClair, som nu mestadels spelade på mittfältet.
Det som talar emot det här laget i jämförelse med de allra bästa är att de aldrig uträttade något i Europa. Säsongen 1993/94 kastade vi bort chansen när laget i tvåmålsledning blev arroganta och till slut föll på bortamål mot Galatasaray. Året efter led vi av att Cantona var avstängd samtidigt som begränsningar i antal utländska spelare innebar att vi inte kunde ställa upp med bästa lag. I Managing My Life, hans självbiografi från 1999, argumenterar Ferguson hur som helst för att 1994-laget var minst lika bra som trippellaget 1999.
Någon mättnad efter titeln 1993 syntes inte. Snarare tvärtom. Norwich besegrades med 2-0 i premiären och sedan sköt Keane två mål i hemmadebuten för en 3-0-seger mot Sheffield United. I omgång 4 tog United över förstaplatsen i tabellen för gott, då två mål av Sharpe bäddade för en 2-1-seger borta mot förra säsongens tvåa Aston Villa.
Vi förlorade förvisso mot Chelsea i september, vilket innebar att Arsenal gick upp på samma poäng som United. I nästa omgång reste Arsenal till Old Trafford. Cantona avgjorde med ett magnifikt frisparksmål.
Ja, under hösten gjorde United lite som laget ville. Tvåmålsunderläge mot Manchester city på bortaplan? Inga problem.
United vann och vann och vann. När Wimbledon besegrades i november var det, avslutningen 1992/93 inräknad, 20:e ligavinsten på 22 matcher och först i mars kom säsongens andra ligaförlust, igen mot Chelsea.
Det var emellertid inte bara en dans pÃ¥ rosor. Den 4 januari tappade United en tremÃ¥lsledning till oavgjort pÃ¥ Anfield. En vansinnig Ferguson skällde ut Peter Schmeichel, inte för de insläppta mÃ¥len men för att dansken slog för dÃ¥liga insparkar. MÃ¥lvakten svarade med att, som han förklarar i sin självbiografi, säga ”de hemskaste saker”. Ett par dagar senare bad Schmeichel om ursäkt inne pÃ¥ Fergusons kontor men det var inte tillräckligt, managern menade att han inte hade nÃ¥got annat val än att sparka mÃ¥lvakten.
Så blev det, som vi vet, inte. På vägen ut gick Schmeichel förbi omklädningsrummet och bad om ursäkt även till sina lagkamrater. Det slumpade sig så att Ferguson hörde det och det var tillräckligt för att målvakten skulle få en chans till.
Ett par veckor senare hade Manchester United sorg när Sir Matt Busby dog.
Våren var inte lika bra som hösten. Förlusten mot Chelsea följdes av oavgjort mot Swindon och Arsenal. Inte nog med det, Cantona blev utvisad i båda matcherna, med fem matchers avstängning som följd. Utan talismanen svajade United. Förluster mot Blackburn och Wimbledon såg Blackburn gå upp på lika poäng med United, om än med en match mer spelad.
Det var inte bara Cantonas avstängning som störde. United gick också långt i båda de inhemska cuperna, vilket slet på truppen. I ligacupen blev det till slut förlust i finalen.
I FA-cupen tog sig United framåt tämligen enkelt. Inte ens spel med tio spelare, sedan Schmeichel blivit utvisad mot Charlton, ställde till det, mer än att det innebar att Schmeichel var avstängd i ligacupfinalen. Oldham skulle emellertid streta emot duktigt i semifinalen, först i förlängningens slutminut kunde Mark Hughes säkra omspel. Där blev det en relativt enkel 4-1-seger.
Det slumpade sig så att Eric Cantonas comeback skulle bli hemma mot Manchester city. Med en tuff bortamatch mot Leeds i nästa omgång var det absolut nödvändigt med en seger.
Givetvis skulle Cantona spela huvudrollen. I slutet av första halvlek slog han till två gånger om och United vann med 2-0. Fyra dagar senare vann United med samma siffror på Elland Road.
Sedan tappade Blackburn poäng i sin hängmatch och den 2 maj, på dagen ett år efter att United blivit mästare 1993, blev United mästare i kavaj när Blackburn förlorade i Coventry.
Eric Cantona var lagets ledande målskytt och delade förstaplatsen i den interna assistligan med Paul Ince. Ligans spelare utsåg fransmannen till årets spelare. I säsongens lag fick Cantona sällskap av Ince samt försvararna Denis Irwin och Gary Pallister.
United avslutade säsongen med att åka till Wembley och vinna med 4-0 mot Chelsea i FA-cupfinalen. Klubbens första dubbel var säkrad.
Säsongen i siffror
Förra titeln
Nästa titel
Res med oss till Manchester!Manchester Uniteds ligatitel 1996: ”You can’t win anything with kids”