Klassiska matcher: Wigan – Manchester United 0-2

Embed from Getty Images

I maj 2008 skulle det avgöras huruvida Manchester Uniteds säsong skulle bli en succé eller ett magplask modell större. Barcelona hade lagts på rygg i Champions League-semifinalen och Chelsea väntade i Moskva, nio år efter att Ole Gunnar Solskjaer sänkt Bayern München i Barcelona. Först skulle dock ligan spelas hem, och det blev dramatiskt in i det sista. Det här är berättelsen om då vi säkrade vår 17:e engelska ligatitel. 

Den 26 april 2008 hade Manchester United chansen att bli ligamästare. Chelsea väntade på Stamford Bridge i en match som Avram Grants blå hemmalag måste vinna för att fortfarande ha chans på titeln. Det gjorde man också. Manchester United, som haft ligaledningen alltsedan bortasegern mot Derby i mars, föll med 2-1 och de engelska fotbollskännarna började prata om guldfrossa. United hade spelat oavgjort, 1-1, mot Blackburn i matchen innan och kanske blev det för mycket att koncentrera sig på en slutstrid i ligan och jakten på Champions League-bucklan samtidigt?

United vore dock inte United den här tiden om man inte repade mod, och det ordentligt. Fyra dagar efter att Paul Scholes, med just den där högern, skickat Barcelona ur Champions League skåpade United ut West Ham med 4-1 hemma på Old Trafford. Det gav pole position inför den avgörande ligaomgången där Wigan väntade på bortaplan. Chelsea, som gått obesegrade sedan den 16 december, tog samtidigt emot Bolton hemma.

Embed from Getty Images

Sir Alex Ferguson valde, föga överraskande, en 4-4-2-uppställning den här eftermiddagen på JJB Stadium. Edwin van der Saar vaktade målet och hade det som förmodligen var världens bästa mittbackspar just då framför sig. Nemanja Vidic och Rio Ferdinand flankerades av Patrice Evra och Wes Brown. På mittfältet valde Ferguson Paul Scholes och Michael Carrick centralt, vilket gav en bänkplats för Owen Hargreaves. På kanterna gick Ji-Sung Park och världens då bäste fotbollsspelare, Cristiano Ronaldo. Anfallsparet var även det rätt givet, speciellt sett till hur våren hade utvecklat sig. Wayne Rooney kamperade ihop med Carlos Tevez.

Seger var alltså ett måste för att vara på den helt säkra sidan. Wigan började aggressivt och skulle, trots att man inte hade något att spela för, ge United en match. Paul Scholes tog en tidig varning för en ful tackling på Wilson Palacios och Wigan kunde ha fått en straff när Ferdinand tog bollen med armen i boxen. Det skulle dock bli United som skulle få straff. Emmerson Boyce gjorde ner Rooney i boxen och Ronaldo skickade Kirkland åt fel håll från elva meter efter 33 minuter. Där och då var United mästare.

Embed from Getty Images

Med Chelsea förtvivlat jagandes ett ledningsmål hemma på Stamford Bridge hann Sir Alex och Mike Phelan sätta andan i halsen både en och två gånger. Scholes, som fortsatte att spela just så aggressivt som närapå bara han kunde, borde ha fått rött kort före paus. En tappad boll på kanten från Rooney gjorde att Scholes såg sig tvungen att fälla sin spelare. Bennett kallade till sig Scholes men bara för en tillsägelse.

United gick in för att döda matchen efter paus och Bennett såg till att bjuda tillbaka när han nekade Scholes en klar straff efter 52 minuter. Chelsea passade därtill på att ta ledningen efter ett något turligt mål av Andrei Schevchenko i 61:a minuten och viss nervositet började sprida sig bland de tillresta fansen på läktaren. Emile Heskey hade därtill varit nära en kvittering, men hans nick på frispark strök översidan av ribban.

Sir Alex svarade med ett dubbelbyte där Scholes (tack och lov) och Park klev av. Hargreaves och Giggs klev på i det som blev en historisk match för den senare. Inhoppet betydde 758 spelade matcher för Giggs, en tangering av Sir Bobby Charltons rekord.

Embed from Getty Images

Väl på plan behövde Giggs tolv minuter på sig för att definitivt avgöra matchen. Rooney tittade upp och vek in en fin boll till Giggs som smugit in i banan. Vänstern fick tala och bollen gick in otagbart för Kirkland. Giggs, och övriga spelare, samlades till ett vilt kramkalas nere vid kortsidan där Unitedfansen stod för dagen. Tio minuter återstod, och United visste att titeln var hemma.

Nyheten om att Giggs gjort mål nådde London och ett uppgivet Chelsea släppte in Matt Taylors lösa skott till 1-1 på stopptid. United kunde fira sin 17:e mästartitel och synonymt nog var det Ryan Giggs som stängde den match där han blev historisk. Ensam rekordhållare blev han dagar senare. Även då avgjorde han med vänstern, men det är en helt annan historia.

Embed from Getty Images

Manchester Uniteds 17:e engelska ligatitel är kanske mest ihågkommen som titeln som togs dagarna innan Champions League-segern bärgades i Moskva. Lika mycket är titeln även kronan på Cristiano Ronaldos fantastiska säsong. Portugisen stod för osannolika 42 mål på 49 matcher, av vilka 31 kom på 34 ligamatcher. Ronaldo var snudd på ostoppbar den här våren och säsongen gav honom också Ballon d’Or senare under året.

 


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2020 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS