Det är vår i Tokyo och körsbärsblommorna ligger som spottloskor på marken. Viruset kom och sög lusten ur mars likt ett stort svart hål.
Inte nog med att OS skjuts på framtiden, snöfall och restriktioner fick många att undvika det traditionella vårfirandet under körsbärsträden i år.
Ni kan se blommorna igen nästa vår, försäkrade borgmästaren.
Ja, men är du ung och dum så tänker du kanske inte så långt.
Jag går från Yoyogiparkens öde futsalplaner med en rabatterad take away-kaffe från det norska hipstercaféet Fuglen i handen, förbi det som heter NHK Hall (det japanska public serviceföretagets egna konserthall). Här skulle Bob Dylan avslutat en nästan månad lång Japanturné – men Corona ställde in allt.
Jag råkar veta att Dylan är Oles favoritartist. Det är egentligen allt jag har på Ole – det och att han har ett djupare förhållande till brunost, för det har jag sett i en reklamfilm.
Rubriken lyder alltså: Ole Gunnar Solskjaer selger sjela si till brunosten (2003).
Ord och inga visor. Det låter kanske inte så farligt, att sälja sin själ till en mejeriprodukt, men vad vet jag. Annat var det väl när Dylan sålde sig till elgitarren på 60-talet, gick från folkmusik till reklamerad rockmusik. ”Judas!” skrek någon åt honom innan han brände av Like a Rolling Stone på (det som kom att kallas) ”Royal Albert Hall” (vilket i själva verket var Free Trade Hall i Manchester, det som idag är ett Radisson-hotell). ”Det här är inte brittisk musik – det är amerikansk musik” påpekar Dylan i ett senare sammanhang, på riktiga Royal Albert Hall. Någonstans i denna veva föds Eric Cantona.
Jag fortsätter själv likt en rullande sten ner mot Shibuya Crossing – världens mest trafikerade korsning – om än kanske inte just idag. Det finns en annan korsning, den ligger somewhere in Mississippi, där bluesmusikern Robert Johnson sägs ha sålt sin själ till djävulen i utbyte mot att bli en gudomlig gitarrist. Även Dylan sägs ha gjort en liknande resa, för musikens skull. Men Ole då? Blev han en ost eller vad var grejen?
Att United har en djävul som klubbsymbol (också den härstammar från 60-talet) har det med saken att göra? Möjligen. Men Ole har ju inte sålt sig själv till sig själv så att säga, allt han gör andas ju inte United. Eller gör det det?
Om något blev han väl en lyckost tänker jag. För något märkligt är det ju, att en trevlig gutt från Kristiansund både får hoppa in och avgöra en Champions League-final OCH får vara tränare för världens största fotbollsklubb. Det är nästan så att man misstänkliggör honom. Var är CV:et, Ole? Var är spelidén, Ole? Varför ler du när vi torskar, Ole?
Han har ju inte kladdat med de sju världshaven som Svennis. Han har ju inte samlat på sig rökhosta som Ancelotti. Han blir ju inte lika förbannad utan anledning som Klopp, provocerar inte lika tydligt som Mourinho. Han är kanske framförallt inte lika snygg som Frank Lampard. Ändå sitter han där, förvisso i karantän men ändå, som tränare för världens största fotbollsklubb.
Att vara neutral men ändå spela roll i den stora vida världen är knappast möjligt, förmodligen en myt. Men såhär i kristider träder de ofta fram: vardagshjältarna, berättelsen om det lilla som överglänser det stora, människans makt och myndighet över stat och kungarike.
Berättelsen om Ole skulle kunna vara likadan. Han som inte bad om strålkastarljuset men fick det på sig ändå. Han som pantsätter sin popularitet för att pröva vårt tålamod, sätter sig i en annan båt än ägare och VD och styr skutan The United Way.
För visst finns det en väg som heter The United Way? Eller är det också bara en myt? Den om ungdomen, romantiken, offerviljan. Attack, attack, attack. Busby babes och baby face assassin. Det är ju det som är Ole. Det är han som är myten och martyren, han som för närvarande skiljer oss från mängden. Inte för att han är speciell, inte alls, utan för att han går i god för något speciellt, att United är en speciell klubb.
Jag lever på hoppet om min egen övertygelse, att det är så. Huvudsaken är ju att det känns, inte att det stämmer. Cynikern i mig får inte vinna. Allt är inte brunost. Det finns deltablues and red roses too.
Det är inte bara fotboll – det är Manchester United.
***
Påsknotis: såhär på skärtorsdagen åker alla häxor till Blåkulla för fest med djävulen. Legenden (det är min egen) säger att även Ole bjöds in men tackade nej ”pga familjeskäl”. What a man.
Res med oss till Manchester!