Här sitter jag i karantän med min nya 65″-TV som endast är inköpt för att se fotboll och att göra ”probably the best beer in the world” till probably the bestest beer in the world. Bara för att inse att det enda som strömmar ut ur den är Bianca Ingrosso, Corona och tatuerade alkoholister på semester. Inte ens ett ögonbryn höjs när Ravelli ringer in till Rix FM och svarar fel på alla frågor.
För att förtydliga min rubrik och ingress så är jag inte i någon karantän och har heller inte varit det som tur är. Men likt en sötsugen tjockis så karvar jag mig igenom de 1500 kanaler jag har efter fotboll, Angolanska högstaligan på TV idag enligt livescore, slår på girabol-TV, ”CANCELLED”, spinner vidare till Viasat där det rullar någon gammal avdankad repris med Jeppe Blomqvist stretchande, nej tack, jag vill ju ha LIVE. Abstinensen över att se riktig sport, att se Premier League har börjat spilla ut ur mig till någon form av giftig sörja som sprider sig runt om min omgivning som en fis på ett dansgolv, taggarna är utåt just nu.
Jag är trött på att se Pogba joxa med trasan i ett renoverat pojkrum som numer är en fotbollsplan i miniatyr. Jag är trött på att se en svettig Juan Mata cykla någon form av digitalt vättern runt. Finns det inte nog med fitnessvideor som besudlar våra sociala medier, fan ska alla fotbollsspelare börja med det nu med? Jag fick ett meddelande av en vän igår som förövrigt är Tottenhamn-supporter, låt oss kalla honom för Markus. Han är aningen bittrare än vad jag är och skickade en länk till mig – ”Manchester United Will submit bid for Harry Kane, 200m” och skrev ordagrant ”Kul att ett lag inte påverkas av Corona”. Höll nästan på att kasta mobilen 125 mil enkel väg i huvudet på den bittra göteborgaren. Men jag gillar honom ändå. För visst påverkas även vi. Vi är liksom Hennes och Mauritz och Tottenham är Dress Man, lite tröttare och lite gubbigare. Jag står samtidigt redo med fulla lastbilsflak med salt som ska dumpas på alla rykten kring Sanchos, Kanes och Upamecanos.
Innan coronan kom och tog allt detta ifrån mig och oss så tog jag fotbollen för givet. Som ett par som har varit gifta i 50 år så utgick jag ifrån att vi kommer ju alltid att hålla ihop, det är ju liksom ingen idé att börja hitta någon anan käresta, jag är 70 år, vem skulle ändå vilja ha mig? Bara för att visa sig att kärringen skulle trilla av stolen och dö och lämna mig ensam utan någon fotboll. För visst smakar ölen annorlunda, grillen är inte densamma och helt plötsligt har jag tomma helger som jag måste fylla ut. Snart fan är väl midsommar inställt också. Sen var det ju den där resan också.
För egentligen skulle jag sitta i Manchester om en vecka och invänta Manchester United mot Southhampton, min första match någonsin efter 16 år, på någon sliskig pub på Dalton Street sippandes på en kall pint Carling i ett ölglas som varit handdiskat lite taffligt. Likt de skoltrötta ungdomarna från Domarhagsskolan som hade skolkat mattelektionen och skulle köpa en CD på ”rasten” men det visade sig att affären skulle ha stängt så sitter jag här hemma med en bitter avsmak i munnen och med en bränd grillbiff marinerad i ramslök på tallriken. Man undrar hur det gick för dessa grabbar, löste det sig i livet eller ledde den abrupta besvikelsen till en ond spiral av droger och självdestruktion? Är det dit jag ska förfara? Jag hoppas i alla fall att grabbarna mår bra idag och att de har hittat livsglädjen sådär 20 år senare. Och att jag en dag får åka till mitt röda Manchester.
Varje onsdag får jag än så länge min fix genom Erik Nivas podcast ”When we were kings”, vilken jag kan starkt rekommendera. Men det räcker inte, jag vill ha fotboll och jag vill ha Manchester United och jag vill ha det nu. Men om WWWK är mitt crack så är Manchester United mitt heroin, det blir aldrig riktigt samma eufori.
Snart vänder väl vinden och jag får Corona i ansiktet, Manchester United går i konkurs och huset blåser bort.
Men jag är inte den som är den.
Res med oss till Manchester!