Här sitter jag i karantän med min nya 65″-TV som endast är inköpt för att se fotboll och att göra ”probably the best beer in the world” till probably the bestest beer in the world. Bara för att inse att det enda som strömmar ut ur den är Bianca Ingrosso, Corona och tatuerade alkoholister pÃ¥ semester. Inte ens ett ögonbryn höjs när Ravelli ringer in till Rix FM och svarar fel pÃ¥ alla frÃ¥gor.
För att förtydliga min rubrik och ingress sÃ¥ är jag inte i nÃ¥gon karantän och har heller inte varit det som tur är. Men likt en sötsugen tjockis sÃ¥ karvar jag mig igenom de 1500 kanaler jag har efter fotboll, Angolanska högstaligan pÃ¥ TV idag enligt livescore, slÃ¥r pÃ¥ girabol-TV, ”CANCELLED”, spinner vidare till Viasat där det rullar nÃ¥gon gammal avdankad repris med Jeppe Blomqvist stretchande, nej tack, jag vill ju ha LIVE. Abstinensen över att se riktig sport, att se Premier League har börjat spilla ut ur mig  till nÃ¥gon form av giftig sörja som sprider sig runt om min omgivning som en fis pÃ¥ ett dansgolv, taggarna är utÃ¥t just nu.
Jag är trött pÃ¥ att se Pogba joxa med trasan i ett renoverat pojkrum som numer är en fotbollsplan i miniatyr. Jag är trött pÃ¥ att se en svettig Juan Mata cykla nÃ¥gon form av digitalt vättern runt. Finns det inte nog med fitnessvideor som besudlar vÃ¥ra sociala medier, fan ska alla fotbollsspelare börja med det nu med? Jag fick ett meddelande av en vän igÃ¥r som förövrigt är Tottenhamn-supporter, lÃ¥t oss kalla honom för Markus. Han är aningen bittrare än vad jag är och skickade en länk till mig – ”Manchester United Will submit bid for Harry Kane, 200m” och skrev ordagrant ”Kul att ett lag inte pÃ¥verkas av Corona”. Höll nästan pÃ¥ att kasta mobilen 125 mil enkel väg i huvudet pÃ¥ den bittra göteborgaren. Men jag gillar honom ändÃ¥. För visst pÃ¥verkas även vi. Vi är liksom Hennes och Mauritz och Tottenham är Dress Man, lite tröttare och lite gubbigare. Jag stÃ¥r samtidigt redo med fulla lastbilsflak med salt som ska dumpas pÃ¥ alla rykten kring Sanchos, Kanes och Upamecanos.
Innan coronan kom och tog allt detta ifrån mig och oss så tog jag fotbollen för givet. Som ett par som har varit gifta i 50 år så utgick jag ifrån att vi kommer ju alltid att hålla ihop, det är ju liksom ingen idé att börja hitta någon anan käresta, jag är 70 år, vem skulle ändå vilja ha mig? Bara för att visa sig att kärringen skulle trilla av stolen och dö och lämna mig ensam utan någon fotboll. För visst smakar ölen annorlunda, grillen är inte densamma och helt plötsligt har jag tomma helger som jag måste fylla ut. Snart fan är väl midsommar inställt också. Sen var det ju den där resan också.
För egentligen skulle jag sitta i Manchester om en vecka och invänta Manchester United mot Southhampton, min första match nÃ¥gonsin efter 16 Ã¥r, pÃ¥ nÃ¥gon sliskig pub pÃ¥ Dalton Street sippandes pÃ¥ en kall pint Carling i ett ölglas som varit handdiskat lite taffligt. Likt de skoltrötta ungdomarna frÃ¥n Domarhagsskolan som hade skolkat mattelektionen och skulle köpa en CD pÃ¥ ”rasten” men det visade sig att affären skulle ha stängt sÃ¥ sitter jag här hemma med en bitter avsmak i munnen och med en bränd grillbiff marinerad i ramslök pÃ¥ tallriken. Man undrar hur det gick för dessa grabbar, löste det sig i livet eller ledde den abrupta besvikelsen till en ond spiral av droger och självdestruktion? Är det dit jag ska förfara? Jag hoppas i alla fall att grabbarna mÃ¥r bra idag och att de har hittat livsglädjen sÃ¥där 20 Ã¥r senare. Och att jag en dag fÃ¥r Ã¥ka till mitt röda Manchester.
Varje onsdag fÃ¥r jag än sÃ¥ länge min fix genom Erik Nivas podcast ”When we were kings”, vilken jag kan starkt rekommendera. Men det räcker inte, jag vill ha fotboll och jag vill ha Manchester United och jag vill ha det nu. Men om WWWK är mitt crack sÃ¥ är Manchester United mitt heroin, det blir aldrig riktigt samma eufori.
Snart vänder väl vinden och jag får Corona i ansiktet, Manchester United går i konkurs och huset blåser bort.
Men jag är inte den som är den.
Res med oss till Manchester!