Det vore väl snudd pÃ¥ omöjligt att avhandla klassiska matcher med Manchester United involverade och inte ta med mötet med Arsenal i semifinalen av FA-cupen säsongen 1998/99. Matchen, som av mÃ¥nga anses vara tidernas kanske mest klassiska FA-cupmatch, ger oss fortfarande gÃ¥shud och en stor skopa sentimentalitet. I titellösa tider ger den oss ocksÃ¥ en pÃ¥minnelse om att allt, egentligen, är ett mÃ¥l bort.Â
Onsdagen den 14 april 1999 tågade Manchester United och Arsenal ut på Villa Park i Birmingham. Framför de bägge lagen låg ett semifinalomspel i FA-cupen efter att mötet lagen emellan, på samma arena, tre dagar tidigare slutat 0-0 efter förlängning. Ett omspel var inget något av lagen egentligen hade råd med eller ville ha. Just Arsenal slogs med Manchester United om den engelska ligatiteln och United hade därtill returen i Champions League-semifinalen mot Juventus att tänka på veckan efter.
Omspel, ja. Upplagan 1998/99 var den sista där semifinalerna kunde gÃ¥ till omspel. Newcastle och Tottenham hade ocksÃ¥ tvingats till förlängning den 11 april, men väl där gjorde Alan Shearer tvÃ¥ mÃ¥l och tog Newcastle till Wembley. Matcherna avgjordes även, som noterats, pÃ¥ neutral mark istället för som nu pÃ¥ Wembley. Uniteds bägge matcher spelades pÃ¥ Villa Park medan Newcastle – Tottenham gick av stapeln pÃ¥ Old Trafford.
Alex Ferguson började se sitt lag gå på knäna med det tuffa matchandet under våren, något också syntes när startelvan kom den 14 april. Peter Schmeichel, världens då förmodat bästa målvakt, stod mellan stolparna. Det var givet. I backlinjen tog bröderna Neville plats tillsammans med Ronny Johnsen och Jaap Stam. Det gav Denis Irwin en plats på bänken. På mittfältet valde Ferguson att vila både Paul Scholes och Ryan Giggs. Det gjorde att Jesper Blomqvist och David Beckham flankerade Roy Keane och Nicky Butt. Den slitna anfallsduon Dwight Yorke och Andy Cole, som bägge startat tre dagar tidigare, fick vila. Cole tog inte ens en bänkplats och i anfallet fanns Ole Gunnar Solskjaer och Teddy Sheringham.
Ett av de stora frågetecknen hos United var hur och om Phil Neville skulle klara av sin vänsterkant som Irwins vikarie. Irwin hade spelat det första mötet lagen emellan men irländaren hade hunnit fylla 33 år och var inte återhämtad nog för en startplats. Kritikerna, då det gällde lillebror Neville, skulle visa sig få vatten på kvarn i andra halvlek.
Matchens första mål lät vänta på sig i dryga 18 minuter. Det var United som gjorde det, och det var snyggt. En känslig framspelning med utsidan från Sheringham nåde Beckham som klippte till på patenterat sätt med högerfoten. Bollen gick i en båge in i bortre burgaveln, förbi en chanslös David Seaman. United hade fått starten de så väl behövde. Det kunde ha blivit än bättre sju minuter senare, men Sheringhams nick smet strax utanför när Beckham bjöd tillbaka med en frispark.
Arsenal åt sig därefter sakta men säkert in i matchen och tog över bollinnehavet. United pressades ner i banan och speciellt Emmanuel Petit och Nicholas Anelka oroade ett Unitedförsvar som fick slå ifrån sig. United höll dock ut och kunde gå till halvtidsvila med i ledning. Första halvlek hade kanske inte varit så intensiv och händelserik, men den andra skulle inte lämna något att önska.
Matchuret hade tickat upp på 57 minuter när Solskjaer kunde och borde ha stängt matchen. Norrmannen spelades fri men var för trubbig i avslutet. Skottet gick rakt på en utrusande Seaman. Minuten senare borde Blomqvist ha gjort det samma som Solskjaer, stängt matchen. Avslutet gick i burgaveln och känslan var att det hade gått troll i Uniteds målskytte.
Fergusons första drag i bytesväg var att byta ut Blomqvist mot Ryan Giggs. Walesaren hann vara på planen i dryga sju minuter innan Arsenal kvitterade. Bergkamp fick stå tämligen ostörd och lossa ett skott som touchade Stam och smet in bakom Schmeichel. Momentum Arsenal. Tre minuter senare, i minut 72, hann Arsenal fira ett 2-1-mål rätt länge innan man blev varse om att assisterande domaren höjt flaggan när Anelka smet för tidigt på Bergkamps framspelning. Ett mål där hade förmodligen satt United i en omöjlig sits. Omöjligt skulle det börja kännas bara två minuter senare. Keane fällde en inhoppande Overmars, fick sitt andra gula och förpassades i duschen.
Vi var inne på Phil Neville tidigare. I 90 minuter kom 22-åringen undan med ett godkänt betyg. När klockan tickat in på stopptid fick han inte tag på Parlour utan trippade omkull mittfältaren i boxen. Domare David Elleray hade inget annat alternativ än att ge Arsenal straff, och nu om någonsin såg Uniteds trippelchans ut att gå om intet. Bergkamp, som inte hade någon superb straffstatistik i ryggen, stegade fram och slog en straff till vänster om Schmeichel. Dansken gick rätt och knep straffen. United hade rest sig på nio.
Räddningen tog matchen till förlängning och väl där var det Arsenal som skruvade upp tempot ytterligare. Ett decimerat United hade stora problem med Arsenals fart på kanterna, men höll emot under den första kvarten. Fyra minuter in i den andra kom så det som skulle bli det kanske mest klassiska av Unitedmål, om vi bortser från det Solskjaer skulle göra senare samma vår. Ryan Giggs snappade upp en förlupen boll på egen planhalva och satte fart. Efter en dribblingsraid förbi sex motståndare dunkade han upp bollen i taket ur snäv vinkel. Giggs slet av sig tröjan, blottade sin håriga bringa och firade med fansen som om titeln var hemma.
Luften gick ur Arsenal efter målet och närmare än en halvfarlig nick från Adams kom man inte. United hade nått Wembley efter ett sanslöst mål i en sanslös match där precis allt hängde på en skör tråd både en och två gånger. Mycket är sagt om trippelvåren 1999, men frågan är ändå om inte semifinalen i FA-cupen blev avgörande för det totala utfallet. United hann tappa ledningen i ligan ett antal omgångar efter segern mot Arsenal, men man hann också slå ut Juventus ur Champions League på Stadio delle Alpi. Frågan är om det funnits samma mentala styrka utan det där målet från Giggs.
Res med oss till Manchester!