Jag saknar en nummer 7

”Alexis Sanchez kommer återvända till sommaren och bevisa att ni alla haft fel (om honom)” sa Ole på en presskonferens en gång. Det tror jag inte på.

”Jadon Sancho på väg till United” är ett annat rykte. Det tror jag mer på. Han är säkert bra. Det mesta från Dortmund är bra (4-0 mot Schalke i lördags). Om Tyskland nu blivit en modell för engelsk fotboll i stort så kan väl Dortmund tänkas vara ett föredöme för United i synnerhet. Deras arena, Westfalenstadion, tar vanligtvis mer än 80 000 åskådare. Den gula väggen på kortsidan tillåter nära 25 000 åskådare att stå upp under matchens gång. När United nu introducerar ståplatsläktare, så kallad ”Safe Standing”, på Old Trafford inför nästa hemmamatch med publik så är det ändå ett litet steg mot en roligare fotboll.

Embed from Getty Images

Senast Old Trafford hade ståplatsläktare var på Bryan Robsons tid. Det går att säga ”Bryan Robsons tid” för United på 80-talet och fram till början av 90-talet var väldigt mycket förknippat med Bryan Robson. Det var han som bryggade avståndet mellan Uniteds två största (och enda) framgångsperioder, liksom han blev omslagspojken till en oavbruten serie av populära 7:or i klubben. Bryan Robson var ”Captain Marvel”, en hjälte och ambassadör i då- och nutid. Eric Cantona var, tja, ”Eric Cantona”. David Beckham var George Best, fast pop istället för rock. Cristiano Ronaldo är förmodligen den bästa spelaren som dragit på sig en Unitedtröja, om vi tänker så.

Men Sancho och Sanchez, det ringer inga klockor, det skriker inte SJU i mitt huvud, även fast de har sju på ryggen i sina respektive klubblag. Sancho känns mer som en 11:a för mig, medan Sanchez har blivit något av en nolla. Det är inte bara hans eget fel förstås, Sanchez, men får du högsta lönen i ett lag med Pogba (och ligamästaren Phil Jones) så blir ju kravbilden därefter. Kommunikationen utåt var att han skulle frälsa oss, besvikelsen därefter blev således mycket större. Den promotionvideo med pianisten ”Alexis” som spelades in i samband med värvningen av Sanchez 2018 ter sig såhär i efterhand som ett av de kanske pinsammaste ögonblicken i Uniteds moderna historia (ni som minns behöver inte titta).

Siffran 7 borde vara ett magiskt tal i United. Den bärs upp av de som vill berätta en historia för oss, som säger något om både spelaren och föreningen, grädden på moset som det heter. Även om vi tittar på 10-talet så har den också speglat sitt värde. Antonio Valencia gav upp siffran efter blott ett år (2012/13) och återgick till 25 eftersom han inte kände att 7 var värdig honom. Shinji Kagawa tackade bestämt nej när han fick chansen, och valde nummer 26. Andra spelare har inte haft samma ödmjukhet, som Memphis Depay. Kanske var det största misstaget ändå att ge tröjan till Michael Owen? Det faller i så fall på Sir Alex.

Tröjan 7 är ingen Casanova. Om den klänger runt för många axlar tappar den sitt värde, och det har den nu gjort. Att sätta 7:an i karantän under 2019/20 var ett nödvändigt ont. Vi behöver andrum ifrån den, lära oss en läxa, vad den egentligen betyder. Jag tänker att den får vara ett slags svärdet i stenen tills vidare, eller en slags magisk hatt som vi får anledning att damma av när en lämplig kandidat infinner sig. Om ingen känns den värdig finns det heller ingen anledning att tvinga någon på den. I så fall får vi nöja oss med de nummer vi har.

Vi har ju Marcus Rashford, förvisso en nummer 10, men en stjärna och ambassadör för United in i 20-talet. Han är en som säger något om det nya United och det gamla United, som representerar staden Manchester och dessutom gör snygga mål. Jag känner något oerhört för Rashford, vill så hemskt mycket att han håller sig frisk och stannar för evigt. Förhoppningsvis slår han Rooneys målrekord i framtiden. Det tror jag nog. Jag litar på honom.

Om det går att lita på Jadon Sancho? Tja, vi får väl se. Han har i alla fall spelat i Manchester tidigare. Fast det var i fel klubb.

***

7:or i skymundan:

Johnny Berry (1951-58). Snyggt namn, bra kille. Vann tre ligatitlar med United på 50-talet. Fick ge upp karriären på grund av skador efter flygolyckan i München, 1958. (Fotnot: Samma år släppte Chuck Berry singeln Johnny B Goode, men den handlar dessvärre inte om Johnny Berry)

Steve Coppell (1975-83). Kanske mer känt som ett tränarnamn? När jag växte upp höll han mest till i Reading. Var med och vann FA-cupfinalen mot Liverpool på Wembley, 1977. Dessutom född och uppvuxen i Liverpool, men det kan vi glömma.

Angel Di Maria (2014-15). Kan vi också glömma.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2020 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS