En fjärdeplacering brukar ofta förknippas med en förlorare. Det följer sig naturligt sett till att det i många sportsammanhang finns en prispall – 1:a, 2:a, 3:a – där 4:an ofta får gå hem tomhänt.
I Premier League ser det lite annorlunda ut. En fjärdeplacering är en extra guldbiljett till Champions League, skillnaden mellan en framgångsrik och mindre framgångsrik säsong. När ligan nu kickar igång igen i nästa vecka är det fortsatt målet för Ole & Co – att försöka hoppa från en femte till fjärde plats.
Women’s Super League ser också annorlunda ut. Där får bara 1:an och 2:an spela Champions League nästa säsong (där finalen är tänkt att spelas på Gamla Ullevi i Göteborg). Det står nu klart att säsongen 2019/20 avslutas med Chelsea som 1:a och City som 2:a – fast City låg 1:a och Chelsea låg 2:a när ligan avbröts. Matematiskt värre. Men ingen behöver knåda sina geniknölar för att se att United, som alltså slutar 4:a, är en oerhörd framgång för ett lag som aldrig varit där förut.
Om vi spolar tillbaka bandet: Uniteds damlag, i dess nuvarande form, är bara två år gammalt. Första säsongen (2018/19) fick de spela i Championship och gick med ligaseger direkt upp i Super League. Casey Stoney har sedan hon tog över som tränare 2018 en så kallad win rate på 72 % (36 vinster på 50 matcher). Om det finns frågetecken kvar kring Solskjaer så har Stoney redan rätat ut de flesta. På nästan lika kort tid har hon fått ihop ett lag som imponerar ännu mer, ett lag vars spelare både levererar och engagerar. Några höjde säkert på ögonbrynen när lagkapten Alex Greenwood försvann till Lyon i fjol, istället fick vi med blågula ögon bekanta oss med en ny vänsterback i Lotta Öqvist. Spännande namn som Jackie Groenen och Hayley Ladd tillkom också under sommaren. Nya lagkaptenen Katie Zelem är en perfekt nummer 10, dirigerar spelet och övertygar på fasta situationer. Lauren James ger mig lite Marta-vibbar, bara 18 år men ändå Uniteds främsta målskytt någonsin (26 mål på 45 matcher). Jämte James briljans finns mer klassiskt hårdföra typer, som Jessica Sigsworth.
Den bästa historien tror jag vi hittar hos Abbie McManus. Manchester born and bred inledde hon karriären i City. Mellan det att etablera sig som proffs i unga år försörjde hon sig på att stycka kött i slakteributik. ”På mina lediga dagar brukade jag arbeta nio till fem” berättar hon. Och även fast hon idag är mittback i både (favoritlaget) United och engelska landslaget återvänder hon fortfarande till slakteriet under julhelgerna, ”för det håller mig på marken”. Om Wayne Rooney är den ”sista spelaren från gatan”, som David Moyes beskrev det, så är han långtifrån den sista fotbollsspelaren att berätta något om brittisk arbetarklass.
Samtidigt står det klart för de flesta att återstarten av den professionella fotbollen måste ske uppifrån, alltså att de stora elefanterna trummar igång med sina ligor och att det spinner vidare på mindre ligor och verksamheter. Det är blott en verklighetsbeskrivning. Om vi däremot blickar framåt och ser till matcher med publik är det inte illa tänkt att turordningen blir den omvända. 70,000 på Old Trafford känns inte nära förestående, och det finns egentligen inga rimliga alternativ här – antingen kör vi fullsatt som vanligt eller ingen publik alls tänker jag. Damlaget däremot snittar strax över 2000 åskådare på Leigh Sports Village, en arena som tar 12,000. Med rätt förutsättningar och lättade restriktioner känns det inte omöjligt att damerna kan få spela inför publik igen när ligan startar upp i september.
Det ena behöver inte utesluta det andra. När Glazers köpte upp United 2005 var ståndpunkten att ett damlag vore olönsamt och inte en del av klubbens kärnverksamhet, vilket de alltså omvärderat. Idag tror jag ingen ångrar sig – inte bara för att tiderna är som dem är, utan också för att Stoney & Co har gjort det dem har gjort.
***
Tre höjdpunkter från damernas säsong:
– 0-1 mot City (7 september 2019). En förlust som gav mersmak – publikrekord (31,213 på Etihad) och färgstark premiärmatch mot ligans kanske bästa lag.
– 2-0 mot Liverpool (28 september 2019). Uniteds två första mål någonsin i Super League (James och Zelem) mot ett Liverpool som senare åker ut hela serien (*tummen upp*).
– 11-1 mot Leicester (21 november 2019).
***
Begriper inte varför Phil Neville fortsätter som tränare för engelska damlandslaget ett år till när han ändå inte ska leda laget över nästa EM och VM. Förstår att det finns ett påskrivet kontrakt att förhålla sig till (och kanske även ett OS med Storbritannien), men rent sportsligt känns det som ett bortkastat år, både för honom själv och för England. Inbillar mig också att engelska fotbollsförbundet siktar in sig på Casey Stoney som nästa tränare – måtte hon inte ta jobbet.
Res med oss till Manchester!