Precis som rubriken lyder så blir det en ovanlig midsommar i år. Istället för den sedvanliga första semesterdagen med tillhörande blåst och midvinterskylan från Sibirien, verkar det bli sol och Premier League. Nä du morsan, i år kommer jag inte på sill och nubbe.
Vanligtvis brukar min midsommar bestå av vem som kan ha på sig fulast, typ, kräftskive-look-a-like-hatt och att inventera antingen den dummaste snapsvisan eller den mest snuskiga. Den brukar bestå av någon snaps för mycket och ett tappert försök att försvara sin benpipor mot familjemedlemmar som fortfarande kastar helikopterkastet när man spelar kubb, oavsett hur många gånger man har försökt förklara att det är “fusk”. Den brukar bestå av spritinfluensa dagen efter och att jaga papphattar som blåst bort på grannens tomt genom doften av öppnade senapsillsburkar.
Livet är inte en stor jävla fest. Det är mest bakfylla. Som man brukar säga.
I år är det däremot en annorlunda inställning, i år det mer en fest än en bakfylla och den stavas Tottenham – Manchester United. Släkten och den där förbannade senapssillen får vänta, helst till nästa midsommar. Starten av Premier League känns nästan som fotbolls-EM två punkt noll. Under mina dryga 25 år som fotbollstittare har jag alltid kopplat sommaren med antingen fotbolls-VM eller EM, somrar har bestått av Rui Costas, David Beckhams, Tottis och Ronaldinhos. Vuvuzelor, afrikanska orkestrar och storbilds-TV i södra hamn. Istället får jag Pogbas, Brunos, Kanes och Rashfords i ett ac-fritt TV-rum med en artificiell TV-publik. Men jag kunde ändå inte vara lyckligare.
Just matcher mot Tottenham är de som jag främst ser fram emot, troligtvis för att de flesta av mina fotbollstittande vänner är just Tottenhamsupportrar, vilket gör det än roligare att vinna och att agera dålig vinnare. Även om det råder osäkerhet kring Pogbas vara eller inte vara under fredagens match och att Tottenham har en militärtränad Heung-min Son och en lång bufflig stork i Harry Kane säger min magkänsla ändå att vi kommer att vinna den här matchen.
Sist vi mötte Tottenham borta blev vi överkörda, och vårt mittfält låg i kvalitémässig paritet med Rogge från hata Göteborg, och om Rogge eller Roger som han heter i filmen var sämst i korpen så var vårt mittfält den dagens sämst i Premier League.
Om jorden täcks av 70% vatten så täcks resten av David de Gea, ungefär så kändes det den söndagen. 21 skott mot mål varav 11 träffade mål, noll insläppta mål och minst tre frilägesräddningar och ett slutresultat med 0-1. Closed on sundays var det ja.
Det har varit mycket prat om att Dean Henderson ska ta över istället för de Gea och enligt mig är det inget snack om att de Gea är fortsatt vår nummer ett, vi glömmer och tar snabbt för givet den kvalité han besitter så fort han gör ett misstag som får en att minnas de trevande första åren. Sorry it’s closed on friday. Vänta bara.
Vi ska heller inte glömma mister herre på täppan José, som bygger upp förväntningarna än mer. Samtidigt som han står högst upp på kullen i sin egen värld och bufflar bort journalister och Ole Gunnars från toppen är verkligheten för the special one av en helt annorlunda karaktär. I själva verket är det han själv som försöker ta sig upp till toppen men lyckas inte ens ta sig förbi spinkige Simon som står längst ner.
Det är lätt att vara herre på täppan på sin egen kulle när ingen försöker erövra den, varken spinkige Simon eller tjocka Bosse.
“Look, I’m a coach. I’m not Harry Potter. He is magical, but in reality, there is no magic. Magic is fiction and football is real.”
Kanske är det dags för José att sätta sig under sorteringshatten och sorteras längst bak i bussen. Själv kommer jag att helikopterkasta kubbpinnar för varje mål vi gör.