Det var matchen hemma mot Watford, den 23 februari 2020.
Målvaktshjälten Harry Gregg hade gått bort en vecka tidigare och hedrades med en tyst minut, som sig bör. Samtidigt var matchupptakten sedan länge förberedd för något annat. Vid spelarentrén väntade elva så kallade ”guests of honour”, en rad maskotar som för dagen inte var barn utan betydligt äldre, 65+, som bjudits in för att skaka hand med spelare och manager i tur och ordning.
United hade före matchen uppmärksammat en kampanj, ”Donate your words”, som avsåg att förebygga ensamhet bland äldre i Storbritannien. Studier visade på att uppemot 2,6 miljoner människor över 65 inte pratade med mer än tre bekanta på en vecka, varav närmare en kvarts miljon ofta gick en vecka eller mer utan att prata med någon överhuvudtaget. Över sex miljoner angav att ett par minuters konversation under en vecka skulle få en avsevärt godare påverkan på deras liv.
Som en del i Uniteds engagemang för kampanjen fick några av dessa äldre ta en fika med spelare från herrlaget och damlaget före matchen mot Watford. ”Det krossar ens hjärta att tänka att någon annan skulle vara ensam” säger en äldre dam i konversation med Harry Maguire, Brandon Williams och några till. Knappt två veckor senare, den 5 mars, bekräftade Storbritannien sitt första dödsfall i Covid-19. En kvinna runt 70 år.
Jag vet inte vad det vill säga riktigt, mer än att den där studien nog får anledning att göras om, och att den där kampanjen lär växa till något mycket större. Ensamheten har om möjligt blivit ännu mer ensam, samtidigt som den delas och uppmärksammas av många fler. Alla har fått känna på någon form av isolering den senaste tiden, i stor eller liten utsträckning.
Vad är till exempel en fotbollsmatch utan Sir Alex eller Bobby Charlton på läktaren? Något väldigt ledsamt såklart.
Old Trafford har överlevt det mesta genom åren. Tyska flygbomber och andra ovälkomna gäster. Men aldrig under min livstid har jag sett Old Trafford så lamslaget och ensamt som förra veckan. Ändå klarblå himmel och 3-0 mot Sheffield United. Sol och stål. Inte ett moln men heller inga åskådare. Allt var så rött och så tomt, bara gräset revs upp.
När inget är sig likt och ingen får gå dit går United som på räls, typiskt nog. Det har sin logik givetvis. Laget är fulltaligt och spelarna är utvilade, samt noga drillade. Men det förtar ju inte känslan av att vi inte behövs, att vi kanske inte kan påverka en match såsom vi tror. Allt ter sig så perfekt när ingen är där, som en balett när den repeterar utan musik. Inte ett steg fel. Ingen behöver skrika shooooooot när Bruno har bollen, han skjuter ändå. Ingen behöver skrika att domarjäveln är från Liverpool, det vet vi. Påfallande, nästan sorgligt, många ögonblick ter sig i princip lika bra utan publik.
Men det finns åtminstone ett ögonblick som inte går att regissera utan publikens inblandning, det vet jag. Det är i 90:e minuten när matchen står och väger, när fjärdedomaren håller upp nummerskylten och speakern säger: the referee has indicated a minimum of FIVE minutes of added time och det mullrar som ett åskväder från läktarplats. Du känner det vart du än befinner dig, på plats eller på en pinnstol, hur det vibrerar i kroppen, sorlet genom publiken som strömmar ut genom TV:n.
Ibland, på Sir Alex tid, fick du känslan av att matchen nästan medvetet satt sig i klistret just för det där ögonblicket. Den där känslan av att ”nu blir det åka av.” Den sista åkturen innan nöjesparken stänger.
Tiden vi har över för varann.
***
I cupspel blir Fergie Time hellre Extra Time. Förutom Maguires mål mot Norwich i lördags (i matchminut 118) kan vi tänka på följande – med sikte på Wembley:
– Norman Whitesides drömmål mot Everton, FA-cupfinalen 1985 (110:e minuten)
– Ryan Giggs soloräd mot Arsenal, FA-cupsemin 1999 (109:e minuten)
– Jesse Lingards fullträff mot Crystal Palace, FA-cupfinalen 2016 (110:e minuten)
Res med oss till Manchester!