För ungefär ett år sedan jublade jag med avsmak från tv-soffan när Manchester United fick sitt första skott på mål i slutminuterna av godtycklig match. Förra veckan slog vi rekord som det första Premier League-laget någonsin att vinna fyra matcher i rad med fler än tre mål. Det går fort i hockey.
”Manchester United are back!”, som Rio Ferdinand jinxade efter miraklet i Paris.
Har det börjat stämma nu? Vågar vi börja tro?
Matchen mot Southampton var onekligen ett bakslag. Responsen mot Crystal Palace blir därför avgörande för svaret på frågan.
18 obesegrade matcher säger, hur man än vänder och vrider på det, åtminstone något om något. Men är vi verkligen på väg tillbaka, eller står vi inför en ny, oväntad dal liksom vi gjorde våren efter att norrmannen tog över som interim-manager?
Åtta matcher i rad lämnade vi som segrare efter att Ole äntrat scenen. Många hyllade honom som den i särklass viktigaste kuggen i det maskiner som plötsligt verkade fungera.
Efter förlusten på Old Trafford mot PSG hände något. Visserligen stannade inte euforin där – vi fick en hejdundrande high efter kampen på den andra sidan Engelska kanalen.
Men det var som om den förlusten blev vindpusten som fick korthuset att vaja. Mourinho hade haft fel om mycket; men långt ifrån allt.
Det skulle inte gå att omstrukturera truppen som portugisen lämnat efter sig till en pålitlig segermaskin.
Vad som följde vet vi alla. Segerstreaken från början av våren byttes mot ett abonnemang på det motsatta.
Kronan på verket kom i form av en 0-2 förlust mot Cardiff – symbolisk både då det var Solskjærs gamla klubb, samtidigt som det var laget vi besegrat med 5-1 på bortaplan i norrmannens första match som tillfällig tränare hos oss.
Skulden för detta lades på samma som hyllats månaderna tidigare.
Försäsongen blev lovande.
Hösten 2019/2020 mindre så. De undermåliga prestationerna skvalpade över från våren.
Skulle Solskjær få sparken? Vi borde ju verkligen inte missa chansen på den entledigade Pochettino!
Ole klarade sig till januarifönstret. Sedan kom Bruno Fernandes. Och Odion Ighalo, såklart.
Nu har vindarna vänt igen.
Ole Gunnar Solskjær har återfått sin legendstatus och är älskad av alla.
Minnet är bra men kort, som man brukar säga. Särskilt hos oss fotbollssupportrar.
I stunden tror man att det aldrig igen kan bli bättre, eller sämre. Särskilt när det går dåligt önskar man att något ändras; och det snabbt. Vad som ändras har mindre betydelse.
Är man inte försiktig kan man råka bli ett Chelsea, som byter tränare lika ofta som Pogba byter frisyr.
Det är i stunder av förtvivlan man måste försöka minnas att quick-fixes sällan fungerar – om de inte heter Bruno, alltså.
Liksom någon som blivit sårad i alltför många förhållanden, måste också vi vara försiktiga när det kommer till perioder då det går bra.
Inga dumma och överilade beslut. Inga frierier efter att ha träffats i bara någon vecka – fotbollens motsvarighet av att erbjuda kontraktsförlängning till någon som överpresterat i en ensam match.
Jag vill inte vara en glädjedödare, men jag vill inte heller bli sårad igen.
Vi kan mycket väl vara på väg mot något nytt, något stort.
Samtidigt måste vi tänka långsiktigt just för att det som är bra nu ska fortsätta vara bra.
Vad händer om/när Bruno skadas? Eller när – inte om – styrelsen gör en felbedömning och ställer in siktet på en ny Alexis Sánchez som för med sig en obalans till truppen.
Vi ska njuta när det går bra, så klart.
Samtidigt vaknade många av de röster som legat i dvala sedan innan pandemiuppehållet när vi inte lyckades nå tredjeplatsen i måndags.
Är Ole verkligen rätt man?
Objektivt sett, om man bortser från matchen mot The Saints, har mycket varit riktigt bra på sistone. Fantastiskt spel, unga och lovande spelare som tagit plats och delikata individuella prestationer.
Är vi inne i en renässans? På väg mot en ny guldålder?
Eller var matchen mot Southampton det första tecknet på att vi passerat toppen? Att vi störtar framstupa mot dalen nedanför?
Kanske. Kanske inte.
Kanske är svaret ingetdera. Kanske drar jag, som så många gånger förr, på tok för stora växlar.
Det går fort också i fotboll.
Res med oss till Manchester!