Manchester United kryssade i säsongens sista hemmamatch. Resultatet mot West Ham skrevs till 1–1 efter att Mason Greenwood kvitterat i den andra halvleken. En poäng betyder en tredjeplats där Chelsea går förbi vid minst oavgjort mot Liverpool ikväll (onsdag).
United gjorde långtifrån sin bästa match. Felpassningar blandades med koncentrationsmissar om vartannat. Trots ett par halvlägen för Ole Gunnar Solskjaers mannar var det West Ham som tog ledningen efter en olycklig situation i slutet av den första halvleken.
Paul Pogba fick ett stenhårt skott mot huvudet som han reflexartat skyddade sig mot med armarna. Här håller jag för övrigt med Bojan Djordjic och Martin Åslund i studion – det är en klar straff, men Pogba bör inte lastas särskilt mycket. En väldigt olycklig situation, helt enkelt. Straffen var oavsett ett faktum och Michail Antonio placerade enkelt in bollen bredvid David De Gea. United inledde den andra halvleken något piggare och lyckades snabbt hitta kvitteringen.
Mason Greenwood kombinerade sig vackert fram med Anthony Martial och tryckte in sitt tionde (!) ligamål för säsongen. Han är 18 år killen, det är värt att påminna sig själv om ibland. Däremot fick vi inte så mycket mer att glädja oss åt än så.
Efter kvitteringsmålet var det snarare West Ham som tog tag i taktpinnen. Hur detta United, slitna kroppar till trots, inte kan få ihop fem raka passningar och skapa en enda vettig målchans undgår åtminstone denna skribents förstånd. Det finns enormt mycket talang i detta lag, och även om det givetvis behöver förstärkas så har vi tillräckliga verktyg för att spela bättre än så här.
Löser vi inte en Champions League-plats nu har endast oss själva att skylla. Punkt.
Matchandet tar ut sin rätt?
Nu ska vi givetvis ha med oss att spelschemat varit långtifrån förlåtande för United de senaste veckorna. Endast två dagars vila till Chelsea-matchen följdes upp av två dagars vila inför kvällens match. Till den avgörande drabbningen med Leicester? Ni kan nog gissa det – två dagars vila.
Skulle Ole Gunnar Solskjaer ha roterat mer? Ja, en aning åtminstone. Och framför allt på vissa enskilda spelare. Samtidigt har vi en rätt stor fallhöjd från vår bästaelva ner till rotationsspelarna. Det har främst matcherna mot Norwich och Chelsea visat, med rätt stor tydlighet. Det går inte att trolla med de spelarna som finns, men jag tycker ändå att det kunde skötts bättre.
Bruno Fernandes är det klaraste exemplet. Han har inte varit dålig de senaste matcherna, men han har samtidigt inte klarat av att hålla uppe samma skyhöga nivå som tidigare. Och det har blivit väldigt kännbart för hela laget. Han är den stora nyckeln offensivt – speciellt då vi i relativt hög grad saknar (framgångsrika) intränade anfallsmönster. Då blir man mer beroende av att ens bästa offensiva spelare presterar.
Fernandes har spelat väldigt mycket den sensate tiden. Med Bournemouth-matchen den 4 juli inräknad har portugisen endast vilat 25 minuter på 6 matcher. Detta på 18 dagar, med ett snitt på en match var tredje dag. Han har alltså startat samtliga (och endast blivit utbytt två gånger). Han är så otroligt viktig, och bara det är skäl nog till att inte bränna ut honom. Trots att han har en imponerande grundfysik är han inte mer än människa.
När den helt avgörande matchen mot Leicester sparkar igång på söndag har Brendan Rodgers gäng vilat sedan i söndags – i sex hela dagar. Under den tiden har United spelat två matcher. En poäng räcker visserligen till CL-spel nästa säsong, men så utmattade som dessa United-spelare känns just nu är min personliga åsikt att det vore snudd på bragdartat att härda ut vad som krävs.
Men men, vi har allt i egna händer. De bästa lagen klarar av den här typen av situationer, så är det bara. Visa nu att detta lag är något att verkligen tro på!
Res med oss till Manchester!