Konfucius, den gamle filosofen, sade såhär: att lära utan att tänka har inget värde, att tänka utan att lära är farligt.
Med det sagt skulle jag vilja redovisa några saker som jag tänkt att jag har lärt mig under året, med reservation för att det kan bli aktuellt med ny avbön på söndag när ligan väl avslutas.
Jag tänker…
– att Martial förtjänar ett extra hedersutnämnande jämte Rashford och Greenwood. Kärleken till Rashford och Greenwood har alltid varit given, medan min inställning till Martial har varit mera trevande. Jag tror det grundar sig i frÃ¥gor om hans attityd. Det rÃ¥der inga tvivel om hans talang, men ibland har han inte utstrÃ¥lat den pondus som jag tycker krävs av en nummer nio, oavsett om tränaren heter Van Gaal, Mourinho eller Solskjaer. Nu har Martial alla slags kvalitetsspelare omkring sig och dÃ¥ fÃ¥r han utväxling för hela sitt register. Fransmannen har stor del i att United den senaste tiden spelat sin fröjdigaste fotboll pÃ¥ nära ett decennium.
– att Daniel James nästan tycks ha spelat ut sin roll i United. Greenwood bräcker honom i nästan allt, förutom kanske i den absoluta snabbheten. Det är ocksÃ¥ oklart för mig om James har hjärna nog att bli den där Ji-sung Park-typen som med tre lungor springer sönder ett motstÃ¥nd och förändrar en matchbild. James känns mer som en löpare som bara rör sig i tydliga diagonala streck. En mjukare spelartyp likt Jesse Lingard borde vara mer idealisk, varför jag tror att Ole ibland fortfarande envisas med att ta ut honom. Men nu har Lingard haft tvÃ¥ dÃ¥liga säsonger (ibland platsar han inte ens pÃ¥ en nio-mannabänk) och mÃ¥ttet borde vara rÃ¥gat.
– att Matic har fler liv än trott. För mig var han uträknad redan i höstas, men i konstellation med Bruno och Pogba har han visat sig vara det klart bästa alternativet. Fortfarande tror jag dock att vi bör se oss om efter en ny defensiv mittfältare. Inte bara för att Matic mÃ¥ste vila mer än andra, utan ocksÃ¥ för att eventuella skador pÃ¥ Bruno eller Pogba förändrar hela mittfältskonstellationen. Fred och McTominay är förvisso inga dÃ¥liga spelare, men jag tror att United saknar Ã¥tminstone ett kort till att spela ut pÃ¥ mittfältet.
Med Bruno i laget har United hittat en startelva som mycket väl kan vara Premier Leagues tredje bästa, möjligen i paritet med Chelsea. Det tycks som att vi med Bruno redan nu är inne i en ny fas där vi återigen ser över lagbygget bakifrån, alltså där vi började innan säsongen inleddes. Det finns nygamla frågetecken runt De Gea, ytterbackarnas offensiva kvalitéer och mittbacksparet Maguire-Lindelöf. Samtidigt kan vi notera att en klubb som Chelsea har släppt in 54 mål i ligan hittills den här säsongen, att jämföra med Uniteds 36, Citys 35 och Liverpools 32. Och då har Chelsea ändå gjort sig av med David Luiz.
Om jag inte missminner mig så inleddes Uniteds storslagna form med att Harry Maguire i januari satte en rökare i krysset borta mot Tranmere i FA-cupen. Han tog några steg fram i banan och klippte till. Sedan följde en knippe otänkbara målskyttar. Dalot, Lingard, Jones. Men också Martial och Greenwood. Matchen slutade 6-0 och följdes av en förlustfri svit som sträckte sig fram till matchen mot Chelsea i söndags. Maguire har före och efter det startat nästan varenda match för United den här säsongen och är den ende jämte De Gea som spelat alla 37 ligamatcher. Den 38:e och sista, mot hans gamla lag, blir den allra viktigaste.
I snacket om Maguire glöms ibland hans ledarförmågor. Det föregår i mitt tycke alla diskussioner om vem som gör eller har gjort flest misstag i backlinjen. Utan Maguire finns inget incitament för att bygga något överhuvudtaget. Ingen Harry ingen Bruno skulle jag vilja säga. Det ena föranledde det andra, och det finns ett mått av risktagande i deras båda sätt att vara som fört United framåt.
Att erkänna Maguires betydelse för klubben är att förstå varför United hade problem från första början. United saknade en ledartyp och Maguire var en sådan typ. Det handlar inte bara om vad han själv gör utan också vad han tillåter att andra spelare inte behöver göra. Pogba är ett typexempel. En stjärna både på och utanför plan, säkert en framträdande röst i omklädningsrummet, men samtidigt en spelare som kanske inte trivs i den absoluta ledarrollen med det yttersta ansvaret. Maguire avlastar den bördan ifrån honom.
Ett annat nyförvärv än Maguire hade förmodligen lett till att kaptensbindeln gått till De Gea efter att Ashley Young lämnade i vintras. Nu blev det inte så och det ska vi nog vara glada för. De Gea kan omöjligen diktera sin omgivning med tvål i handskarna, men en mittback som Maguire kan fortsätta vara både otymplig och saktfärdig och ändå leda laget ut match efter match. Det är nog mycket idrottspsykologi i det hela, saker som vi ibland inte ser eller kan analysera framför en TV-skärm.
I United finns en urkraft som Ole med ganska enkla medel har lockat fram. Han har tillsatt rätt karaktärer till rätt värden och låtit mycket bygga sig självt. Greenwood har fullkomligt blommat ut och Rashford har blivit hedersdoktor vid Manchester universitet. Det är så mycket som händer kring United just nu som är både roligt, spännande och inspirerande. Att knipa en Champions League-plats vore förstås pricken över i:et, men det betyder inte allt.
***
Avbytare: Romero, Bailly, Williams, McTominay, Pereira, Fred, Mata, James, Ighalo.
Såhär har bänken sett ut under sommaren när truppen varit fulltalig. Överstrukna spelare tror jag faller bort när nio man på bänken senare krymper till sju. Defensiven är skadebenägen och offensiven behöver mer kvalitet, något som måste åtgärdas när transferfönstret öppnar nästa vecka. Startelvan idag är mycket tröttkörd, på gränsen till bristningsgränsen. Men håll tummarna för att den håller en ligamatch till.
***
Och skiter det sig kan vi alltid vinna Europa League.
Res med oss till Manchester!