Embed from Getty Images Hörrni: vi klarade det. ”Hur lÃ¥ng tid är det kvar?” ”En kvart.” ”Jag kör ett extra varv”, sade min orimligt förstÃ¥ende flickvän. Vi hade just kommit in i Östersund efter tvÃ¥ veckor i de djupa skogarna och pÃ¥ de vidsträckta fjällmassiven som utgör vÃ¥rt största och nordligaste landskap. Jag hade kört under förmiddagen. Nu satt jag istället i passagerarsätet med mobiltelefonen i handen och en hörlur i örat. PÃ¥ skärmen spelade Manchester United mot Leicester i säsongens viktigaste match. För att undvika avbrott och buffringar hade jag ställt in lägsta möjliga uppspelningskvalitet pÃ¥ streamen. Trots att det inte gick att se nÃ¥gra spelarnummer pÃ¥ ryggarna pÃ¥ grund av de kolossala pixlarna hade det gÃ¥tt bra. Tittandet, alltsÃ¥. Spelet mindre sÃ¥. Tafatt och försiktigt. Visserligen kanske inte sÃ¥ konstigt med tanke pÃ¥ vad som stod pÃ¥ spel. Streamen hade alltsÃ¥ skött sig – fram tills en skänk frÃ¥n ovan i form av Johnny Evans lade fälleben pÃ¥ vÃ¥r nummer nio. Martin Atkinson stod med handen till örat när allt slutade röra sig. Blev det straff? Om sÃ¥: blev det mÃ¥l? Efter mycket om och men startade streamen igen. Min irritation blev ett minne blott när det stod klar att en annan underbar människa hade hoppat in 0-1 till Manchester United. Embed from Getty Images Efter det extra varvet i staden där Unitedprofilen Ravel Morrison en gÃ¥ng i tiden spenderade en onsdagskväll med att köra runt med sin kusin pÃ¥ biltaket hade vi stannat vid vÃ¥rt hotell. Jag stod pÃ¥ trottoaren när jag blev nyförälskad i Jesse Lingard. Plötsligt var alla bedrövliga insatser frÃ¥n det senaste Ã¥ret som bortblÃ¥sta. Inte bara fjärdeplatsen, utan en bronsmedalj hade säkrats. Nästa säsong är vi tillbaka ute pÃ¥ kontinenten – i det Europa som faktiskt betyder nÃ¥got, alltsÃ¥. Inte nog med prestigen i att Ã¥terigen fÃ¥ spela pÃ¥ den största fotbollsscenen, säkrandet av Champions League-platsen innebär ocksÃ¥ hutlösa summor pengar i form av tv-rättigheter, prispengar och sponsoravtal. Pengar är dock aldrig det viktigaste inom fotbollen. Det som betyder mest den här gÃ¥ngen är symboliken. Ole Gunnar Solskjærs första hela säsong har slutat godkänt. Ombyggnationen, klubbens renässans, verkar sÃ¥ här lÃ¥ngt gÃ¥ Ã¥t rätt hÃ¥ll. Joe Bidens ena kampanjslogan i Ã¥rets amerikanska presidentval är att han vill Ã¥terskapa nationens själ, vilken han antyder att Donald Trump fördärvat. Sedan Sir Alex Ferguson lade tuggummipaketet pÃ¥ hyllan har mycket saknas i det Manchester United som vi alla älskar. MissförstÃ¥ mig inte: jag jämför inte José Mourinho med mannen i Vita huset. Men Ole Gunnar Solskjærs ankomst – Ã¥terkomst – har Ã¥terskapat delar av klubbens själ. Vi satsar ungt igen. Den offensiva fotbollen är tillbaka. Och Manchester United stÃ¥r Ã¥terigen över spelarna, inte tvärtom. Embed from Getty Images Champions League kommer sannerligen inte att lösa alla vÃ¥ra problem. Men det är ett steg i rätt riktning. Och vad mer kan man begära? Vad som nu förhoppningsvis väntar är fortsatta satsningar. En tydlig väg och strategi tillbaka mot toppen. Sommarens – och höstens – transferfönster är inte likt nÃ¥got tidigare. Därför är det svÃ¥rt att ha nÃ¥gra större förväntningar. Vad vi alla kan hoppas pÃ¥ är att det som sker följer samma tema som det gÃ¥ngna Ã¥ret: den eller de som anländer till Carrington gör det för att de verkar passa in bÃ¥de personlighets- och spelmässigt. Om, förslagsvis, Jadon Sancho är en sÃ¥dan person överlÃ¥ter jag till de med bättre vetande. Samtidigt lämnar den eller de som inte längre tillför nÃ¥got, varken till truppens harmoni eller pÃ¥ planen. Här finns det fortfarande mÃ¥nga namn som kan nämnas. Embed from Getty Images Säsongen 2020/2021 kommer att bli krävande: bÃ¥de sett till spelschemat och till förväntningarna. Nu när vi verkar ha pÃ¥börjat vÃ¥r resa tillbaka mot toppen mÃ¥ste den fortsätta. Vi mÃ¥ste framÃ¥t, inte bakÃ¥t. Förhoppningsvis är detta nÃ¥got bÃ¥de spelare och klubb sakta lär sig att handskas med. Tills dess ska vi glädja oss Ã¥t säsongens relativa framgÃ¥ng. Vi klarade det.