Hörrni: vi klarade det.
”Hur lÃ¥ng tid är det kvar?”
”En kvart.”
”Jag kör ett extra varv”, sade min orimligt förstÃ¥ende flickvän. Vi hade just kommit in i Östersund efter tvÃ¥ veckor i de djupa skogarna och pÃ¥ de vidsträckta fjällmassiven som utgör vÃ¥rt största och nordligaste landskap.
Jag hade kört under förmiddagen. Nu satt jag istället i passagerarsätet med mobiltelefonen i handen och en hörlur i örat.
På skärmen spelade Manchester United mot Leicester i säsongens viktigaste match. För att undvika avbrott och buffringar hade jag ställt in lägsta möjliga uppspelningskvalitet på streamen.
Trots att det inte gick att se några spelarnummer på ryggarna på grund av de kolossala pixlarna hade det gått bra. Tittandet, alltså. Spelet mindre så.
Tafatt och försiktigt. Visserligen kanske inte så konstigt med tanke på vad som stod på spel.
Streamen hade alltså skött sig – fram tills en skänk från ovan i form av Johnny Evans lade fälleben på vår nummer nio.
Martin Atkinson stod med handen till örat när allt slutade röra sig. Blev det straff? Om så: blev det mål?
Efter mycket om och men startade streamen igen. Min irritation blev ett minne blott när det stod klar att en annan underbar människa hade hoppat in 0-1 till Manchester United.
Efter det extra varvet i staden där Unitedprofilen Ravel Morrison en gång i tiden spenderade en onsdagskväll med att köra runt med sin kusin på biltaket hade vi stannat vid vårt hotell.
Jag stod på trottoaren när jag blev nyförälskad i Jesse Lingard. Plötsligt var alla bedrövliga insatser från det senaste året som bortblåsta.
Inte bara fjärdeplatsen, utan en bronsmedalj hade säkrats.
Nästa säsong är vi tillbaka ute på kontinenten – i det Europa som faktiskt betyder något, alltså.
Inte nog med prestigen i att återigen få spela på den största fotbollsscenen, säkrandet av Champions League-platsen innebär också hutlösa summor pengar i form av tv-rättigheter, prispengar och sponsoravtal.
Pengar är dock aldrig det viktigaste inom fotbollen. Det som betyder mest den här gången är symboliken.
Ole Gunnar Solskjærs första hela säsong har slutat godkänt. Ombyggnationen, klubbens renässans, verkar så här långt gå åt rätt håll.
Joe Bidens ena kampanjslogan i årets amerikanska presidentval är att han vill återskapa nationens själ, vilken han antyder att Donald Trump fördärvat.
Sedan Sir Alex Ferguson lade tuggummipaketet på hyllan har mycket saknas i det Manchester United som vi alla älskar.
Missförstå mig inte: jag jämför inte José Mourinho med mannen i Vita huset.
Men Ole Gunnar Solskjærs ankomst – återkomst – har återskapat delar av klubbens själ.
Vi satsar ungt igen. Den offensiva fotbollen är tillbaka. Och Manchester United står återigen över spelarna, inte tvärtom.
Champions League kommer sannerligen inte att lösa alla våra problem. Men det är ett steg i rätt riktning. Och vad mer kan man begära?
Vad som nu förhoppningsvis väntar är fortsatta satsningar. En tydlig väg och strategi tillbaka mot toppen.
Sommarens – och höstens – transferfönster är inte likt något tidigare. Därför är det svårt att ha några större förväntningar.
Vad vi alla kan hoppas på är att det som sker följer samma tema som det gångna året: den eller de som anländer till Carrington gör det för att de verkar passa in både personlighets- och spelmässigt.
Om, förslagsvis, Jadon Sancho är en sådan person överlåter jag till de med bättre vetande.
Samtidigt lämnar den eller de som inte längre tillför något, varken till truppens harmoni eller på planen.
Här finns det fortfarande många namn som kan nämnas.
Säsongen 2020/2021 kommer att bli krävande: både sett till spelschemat och till förväntningarna. Nu när vi verkar ha påbörjat vår resa tillbaka mot toppen måste den fortsätta.
Vi måste framåt, inte bakåt.
Förhoppningsvis är detta något både spelare och klubb sakta lär sig att handskas med.
Tills dess ska vi glädja oss åt säsongens relativa framgång.
Vi klarade det.