För tredje året i rad tvingas vi konstatera att det blev en titellös säsong för Manchester United. Men där fjolårssäsongen kunde sammanfattas med ordet fiasko så är känslan ändå positivare efter säsongen 2019/20. Samtidigt kan vi se tillbaka på tre bittra semifinalförluster och det kan ingalunda argumenteras att tredjeplatsen var övertygande, allra helst med ett nästan oändligt avstånd till lagen ovanför.
Precis som förra året tycker jag att det är naturligt att dela in säsongen i tre delar. Vi har den mestadels dåliga hösten, sedan vändningen i februari och slutligen sommaren, som nästan blev en egen säsong. Då säsongen bryts ner till elva matcher blir det sex matcher från första delen, två från andra och tre från sommaren. Med tanke på att den första delen varade mer än halva säsongen känns det som en naturlig fördelning.
Sammanställningen inkluderar sex vinster, två oavgjorda och tre förluster. Givet att säsongens resultatrad var 33-16-12 borde det kanske ha varit tre oavgjorda och två förluster men oavgjorda matcher är ofta ganska intetsägande, så fördelningen känns okej.
Nåväl, jag tycker att de elva matcherna som diskuteras nedan på ett bra sätt förklarar varför det gick som det gick för Manchester United den gångna säsongen.
(En variant på den här krönikan skrevs 2015/16, 2016/17, 2017/18 och 2018/19.)
1. United – Chelsea 4-0: Den obligatoriska augustioptimismen
Vi backar bandet mer än ett år, till augusti 2019. Det spelar förstås ingen roll egentligen men United sopade rent under försäsongen. Så även om transferfönstret inte levererade det vi hoppades så fanns det ett spår av optimism i luften när vi klev ut mot Chelsea i premiären.
Om optimismen bara kunde anas på förhand så slog den i taket när Chelsea pulveriserades.
Här, ni får bollen, sa Ole Gunnar Solskjaer till Frank Lampard före match. Chelseas naiva manager tackade och bjöd tillbaka med ett vidöppet försvar. Visst, Chelsea sköt flest skott men det var United som skapade de stora möjligheterna.
Vi fick straff, förstås. Det fick vi ju nästan alltid. Marcus Rashford var säker från elva meter. Anthony Martial stod sedan på rätt plats i straffområdet innan Rashford kontrade in 3-0. Slutligen fick Daniel James, med mycket tur och en liten portion skicklighet, göra debutmål.
2. United – Palace 1-2: Tillbaka till verkligheten
Men 4-0 mot Chelsea skulle snabbt förvandlas till undantag. I nästa omgång mötte vi förstås Wolves, de mötte vi ju minst tre gånger i veckan under säsongen (samtliga matcher mot Wolves var ointressanta, varför de inte platsar på de här listan). Då blev det lika i en match vi borde ha vunnit. Ändå okej, på något sätt.
Inte okej var insatsen i hemmamatchen mot Crystal Palace. United försökte men gjorde inte mål. Palace kontrade och tog ledningen.
Mot en parkerad buss slet United. Det visade sig vara väldigt enkelt att neutralisera laget. Vi fick förstås en straff men på hösten missade vi de flesta straffarna (att värva en säker straffskytt i januari var ett smart drag). Så även den här dagen.
Vi lyckades ändå kvittera genom James. Nykomlingen hade emellertid ännu inte fattat vad United är, så han firade ordentligt medan lagkamraterna förtvivlat försökte få till avspark för att hitta ett segermål.
Om James faktiskt lärde sig att inte fira kvitteringsmål hemma mot Palace fick vi aldrig veta, för när augusti blev september slutade walesaren göra mål.
Segermål skulle det bli. Av Crystal Palace. Efter en tabbe av David de Gea. Det var inte målvaktens säsong och när vi sammanfattar gjorde han fler tabbar än matchvinnande insatser.
Nej, under hösten fanns inte mycket att hurra för. Oavgjort mot dåliga lag som Southampton och Arsenal, pinsamma förluster mot West Ham och Newcastle.
3. United РLiverpool 1-1: F̦rsvaret som inte vann matcher
I matcherna mot topplag visade United ändå bättre takter. I hemmamatchen mot Liverpool försvarade vi lågt och det blev en chansfattig match. Vi kontrade förtjänstfullt då James hittade fram till Rashford.
Förra säsongen (det vill säga 2018/19) var vårt försvarsspel uselt. Det blev väldigt mycket bättre den gångna säsongen.
Men – och det här är ett stort men – i matcherna där vi verkligen behövde vÃ¥rt försvar stod det sällan pall. Liverpool fick kvittera. Det som borde ha blivit en seger blev bara en poäng.
Om vÃ¥rt anfall hade en sämre dag – vilket var fallet mest hela hösten – kunde vi inte räkna med att försvaret skulle rädda oss. Under säsongen vann vi en enda ligamatch med 1-0.
Försvaret blev bättre men det är fortfarande inte bra nog. Oftast går det förstås att peka på en spelare som den största syndabocken. Ser vi tillbaka på de viktigaste insläppta målen går det emellertid som regel att hitta en handfull spelare som gör misstag.
4. Sheffield United – United 3-3: Made in Manchester
Underhållningsmässigt kan bortamatchen mot Sheffield United lyftas fram som säsongens match. Kvalitetsmässigt inte lika bra. United vände tvåmålsunderläge till ledning men tillät motståndarna att kvittera i slutskedet.
Det jag ändå vill lyfta fram från den här matchen är Uniteds målskyttar. Brandon Williams gjorde reduceringsmålet, Mason Greenwood sköt kvitteringen och ledningsmålet signerades Marcus Rashford. Idel mål av egna produkter!
När det gäller att förvandla akademispelare till a-lagsspelare (må det vara i den egna klubben eller annorstädes) är United bäst i klassen.
Nu var Sheffield United inget bottenlag den gångna säsongen men jag väljer ändå detta tillfälle för att notera Uniteds resultat mot de sämre lagen. När 2019 blev 2020 hade United tappat poäng mot lagen placerade 19, 18, 17, 16 och 15 i tabellen. Dessutom mot lag 12, 11, 10, 9, 8 och 7 samt 1.
5. city – United 1-2: Bättre mot de bra
Men om vi var usla mot de dåliga lagen så såg det ofta betydligt bättre ut mot de bra lagen. Mot Manchester city fick vi straff. Älskade straffar! Rashford gjorde mål och sedan dubblade Martial ledningen.
Så lång fullt rättvist och United spelade stundom briljant fotboll.
I andra halvlek var det bara spel på den röda planhalvan. Så värst många klara målchanser skapade hemmalaget emellertid inte. De fick en reducering men United segrade. Staden var, är och förblir röd.
6. United – Burnley 0-2: The Botten Is NÃ¥dd
Den 22 januari förlorade United med 2-0 mot Burnley på hemmaplan, i vad som kan ha varit säsongens sämsta insats. Förlusten kom bara några dagar efter att vi hade varit chanslösa mot Liverpool.
Där och då var det verkligen inte kul. Vi hade sex poäng upp till Chelsea på fjärdeplatsen med trean Leicester ytterligare åtta poäng före.
Men snart skulle Bruno Fernandes ansluta.
7. United – Watford 3-0: Välkommen Bruno!
Bruno debuterade i en 0-0-match mot Wolves. Sedan hjälpte han laget till en enkel seger mot Chelsea i London. På riktigt presenterade han sig emellertid den 23 januari, i hemmamatchen mot Watford.
Givetvis gjorde Bruno sitt första mål på straff. Älskade straffmål.
Sedan spelade han fram Martial för 2-0 (även om det formellt inte räknades som en assist) och slutligen hittade han Greenwood för 3-0.
Den nya dirigenten var på plats. Ett bedrövligt lag förvandlades till ett ganska bra lag.
8. United – city 2-0: Magisk seger avslutade normaliteten
I mars reste jag till Manchester för att se derbyt mot city. Corona var förvisso det huvudsakliga samtalsämnet men fortfarande levde vi i en normal värld.
Insatsen mot city var en av säsongens allra bästa. Martial gav United ledningen efter en smart frisparksvariant.
Vi fick sedan se city belägra offensiv tredjedel men det spelade föga roll. De blå skapade ingenting och till slut fick Scott McTominay rulla in 2-0 i öppen bur.
Manchester var, är och förblir en röd stad. Världen skulle emellertid förändras. Det blev en publikfri match i Österrike och sedan ingen match alls i London. Normaliteten lämnade oss.
9. Brighton – United 0-3: Sommarpropaganda (med *)
När det blev sommar fick vi spela fotboll igen. Om än inte riktigt på riktigt. Det var ingen publik på plats och i matcherna tilläts lagen göra fem byten. Alla titlar som delades ut säsongen 2019/20 följs oundvikligen av en asterisk.
Vi var bättre än Tottenham men fick nöja oss med en poäng. Sedan städade Martial av Sheffield United och Ole Gunnar Solskjaer hade plötsligt hittat sin startelva.
I Brighton bjöd United på propagandafotboll. Bästa av alla var Mason Greenwood.
Snyggast var 3-0-målet. Inte bara då utan på hela säsongen. Harry Maguire vann nickduell och Nemanja Matic skickade iväg en briljant långpassning. Greenwood var hur behärskad som helst, inlägget perfekt och Bruno satte läckert bollen i nät.
Ett äkta Manchester United-mål. Det var bara de euforiska supportrarna som saknades.
Av bara farten städade vi av Bournemouth och Aston Villa också.
10. Leicester – United 0-2: Champions League till slut
Sedan tröttnade startelvan och vi tappade till 2-2 mot Southampton. Det blev poängförlust också mot West Ham men Chelsea och Leicester tappade fler poäng, så inför säsongsavslutningen låg United trea i tabellen.
Uppgiften var enkel, poäng mot Leicester skulle ge oss en Champions League-plats.
Vi bjöds inte pÃ¥ nÃ¥gon bra fotbollsmatch. United var trötta och Leicester var dÃ¥liga (inte bara den dagen utan hela sommaren). Till slut tog Greenwood tag i taktpinnen med en bollvinst. Via Bruno hamnade bollen hos Martial och…
STRAFF TILL MANCHESTER UNITED!
Bruno var givetvis säker från straffpunkten och Manchester United säkrade sin Champions League-plats. I det absoluta slutskedet fick Jesse Lingard göra sitt första Premier League-säsongen, till allas vår skadeglädje.
Lingard making me sweat tonight. 36 down, 2 to go. @JesseLingard pic.twitter.com/6BEBxBdSG6
— Antony Johnson (@Fat_Tony88) July 16, 2020
Sedan Brunos ankomst har United tagit flest poäng av alla lag i Premier League. Det är förmodligen inte verklighetsspeglande men det ger oss en grund att bygga på inför nästa säsong.
11. United – Sevilla 1-2: Semifinal men inte längre
I ligacupen gick United till semifinal. Där vi fullständigt bortrullade av Manchester city i den första halvleken. Den som ifrågasätter lagkapten Maguires betydelse för laget bör notera att detta var den enda toppmatchen under säsongen som han missade. På något märkligt sätt klarade vi oss med tremålsunderläge och efter paus fick vi in en reducering, vilket gav ett mikroskopiskt hopp inför returen.
Där gjorde Matic mål och så var avståndet bara ett mål. I det absoluta slutskedet fick vi frispark i drömläge. Tyvärr var det Fred som fick chansen att skjuta (i stark konkurrens säsongens dummaste beslut) och så var Uniteds ligacupäventyr över.
I FA-cupen gick United till semifinal. Där och då tyckte Solskjaer att ligan var mycket viktigare och ett halvt reservlag skickades ut. På tilläggstid i första halvlek blev Eric Bailly skadad och United bytte formation. Det utnyttjades snabbt av Chelsea och så var Uniteds FA-cupäventyr över.
I Europa League gick United till semifinal. Där väntade Sevilla. United gjorde faktiskt en bra match. Vi tog ledningen genom Bruno. På straff, förstås.
Men sedan försvarade vi oss dåligt och så var det 1-1.
I andra halvlek öppnade vi fantastiskt men bolluslingen ville inte in i mål. Istället fick Sevilla en halvchans och då bestämde vi oss kollektivt för att försvara dåligt och så var vårt Europa League-äventyr över.
https://www.youtube.com/watch?v=tcKm8ko-6FQ
Tre semifinalförluster på samma säsong alltså. Givetvis inte alls bra. Då det var tre väldigt olika förluster är det svårt att dra några självklara slutsatser därifrån. Klart är emellertid att lagets vinnarskalle behöver bli bättre.
Res med oss till Manchester!