Vi blickar tillbaka till 2003.
United spelade i sina fulaste Vodafone-tröjor, David Beckham fick en sko över ögonbrynet och lämnade för Real Madrid, och Rio Ferdinand missade ett dopingtest. Det var i september, domen föll i januari året därpå: Rio avstängd i åtta månader. United protesterade vilt men FA och FIFA kunde inte mutas (den gången). Domen fastslogs och Ferdinand missade både EM-slutspel och resten av Premier League-säsongen.
Vad jag vill säga med detta är att en dyrköpt nummer 5 har hamnat i kläm med rättvisan förut, och i slutändan kunde vi summera spelarens karriär som särdeles lyckad i alla fall.
Jag vill också säga att den här perioden, 2003 och några år framåt, inte alls var särskilt lyckad för Uniteds del om vi ser till antalet titlar, men att det var en ganska speciell tid ändå. Minns till exempel alla hatmöten med Arsenal, the invincibles, riktiga Premier League-klassiker. Minns också Ruuuuuuud van Nistelrooy och de första spännande stegen med Rooney och Ronaldo. Minns sedan mötena med Chelsea, det som kom att bli laget att slå över alla andra.
Just det här målet av Darren Fletcher (2005) håller jag som ett av de häftigaste under den här perioden. Chelsea var obesegrade i 40 raka ligamatcher och det var Uniteds sak, precis som med Arsenal, att bryta den sviten. Mittfältet var på förhand kritiserat (mest av Roy Keane), men det slutade till slut med att Fletcher gjorde matchens enda mål och Alan Smith blev matchens spelare. Chelsea vann visserligan ligan den säsongen, men United vann som bekant nästa, nästa och nästa. Det bästa kom förstås med Champions League-finalen 2008.
Men nu är vi här, hösten 2020, och Chelsea har fått försprång igen. Under sommaren har London-klubben värvat fem nya spelare, United bara en. I augusti värvades ingenting alls, förutom en ny ”global chef för sociala medier”, Nick Speakman. Han om någon borde väl veta värdet av god kommunikation kan tyckas, att dessa dagliga nostalgitrippar man matas med från Uniteds officiella konton (”12 years ago today, Dimitar Berbatov signed for #MUFC” osv.) lätt kan övergå i frustration över att ingenting händer på riktigt.
Det går på tok för långsamt mellan värvningarna ibland, sådär så att man blir misstänksam även ifall det sker något bra. Var det verkligen Woodward eller var det Van der Sar (Ajax VD) som fick fart på förhandlingarna med Van de Beek? Har ledningen verkligen all kompetens de behöver, eller sker det mycket i skymundan som vi inte ser?
Donny van de Beek är oavsett en synnerligen smart värvning sett till pris och vad han kan tillföra. Nu borde det också finnas gott om pengar kvar att värva ett par kvalitetsspelare till, det vill jag tro. Magkänslan säger att fler är på ingång, åtminstone två, men att löner och kostnader kommer styra förhandlingarna ända bort till deadline day, 5 oktober.
Jag tolkar det i många fall som riskminimering, att United ända in i kaklet inte vill vika från sina nyfunna principer: att värva rätt karaktärer för rätt pengar och samtidigt undvika alla onda agenter. Det är något att beundra. Men i någon mån måste också försiktighetsprincipen vägas med andra typer av risker. En skada eller för den delen en avstängning på Maguire eller någon av trion Rashford-Martial-Greenwood skulle vara ödesdigert i nuläget. Den nuvarande truppen håller inte Champions League-nivå med för många skador. Att inte värva fler spelare vore på så vis mer riskfyllt än att faktiskt göra det.
Så låt oss fortsätta drömma. Hoppas. På Sancho, Upamecano och alla de andra. För i det stundande mörkret behövs nya stjärnor som lyser upp.
***
Topp tre – matcher att se fram emot i höst:
– United vs Leeds (19 december)
– United vs City (12 december)
– United vs Chelsea (24 oktober)
Res med oss till Manchester!