Jag fastnade för två ögonblick i matchen mot Crystal Palace i lördags.
Det ena inträffade efter fem minuter. De Gea blir lätt pressad i straffområdet och skickar en missriktad kortpassning förbi stillastående medspelare och rätt i gapet på anstormande Palace-spelare. Ett farligt läge som sätter tonen för resten av halvleken som följer. Känslan är att något inte stämmer. Spelarna har inte fått upp farten, har fel inställning eller är osynkade med varandra. Minuten senare hänger inte Shaw och Lindelöf med när Palace slår en boll i djupet och tar ledningen, 0-1.
Den andra sekvensen inträffar runt matchminut 60. Maguire gör Pogbas jobb och tar några kliv upp i banan med bollen, slår ut den till höger där Fosu-Mensah finns, som i sin tur slår ett inlägg där inhoppande Greenwood nickar tätt utanför. Ett fint anfall som sätter tonen för resten av halvleken som följer. Känslan är att något är på gång. Det böljar fram och tillbaka. United skapar fler målchanser på 10 minuter än vad de gör på hela matchen. Van de Beek kommer in. Han gör mål. Men före det en straff för Palace, två gånger om.
VAR är ett kapitel för sig på samma tema. Det dödar ju spelet. Känslan. Det ska ju inte ta så lång tid att fatta beslut längre. Men det gör det likt förbannat. Det ska ju bli tydligare för vilka regler som gäller, sades det. Men det blir det inte. Det är fortfarande otydligt, inkonsekvent. VAR vet själv inte vad som är rätt. Domaren får bestämma. Straff säger han. Sedan ska straffen tas om. Domaren hänvisar till den nya regelboken. Den säger att straffen borde tas om, i den mån det var straff från första början vill säga. Straffen går om. Ändå känns det fel, dubbelt fel. Ingen kan titta på straffsituationen objektivt och känna att Palace förtjänar två straffar. Ändå blir det så. Att United sedan förtjänar att förlora matchen är en annan sak.
Vad jag landar i är ständigt återkommande känslor, om hur det ser ut och varför det blir som det blir. Och visst, man kanske inte ska dra alltför stora växlar efter en premiäromgång (det gjorde jag i fjol och sedan blev det snabbt tvärtom). Inte heller ska man leta syndabockar efter en match där allt och alla kan beskyllas. Men jag gör det ändå, just eftersom det är ständigt återkommande känslor. De Gea osar nedgång och oflyt. Känslan är att United inte kan vinna något med honom i laget. Detsamma kan numera sägas om Luke Shaw. Likadant med Lindelöf. Känslan är att han inte räcker till. När jag ser honom i startuppställningen tänker jag på mina gamla NHL-spel där spelarna ibland pryddes med små animerade eldslågor intill sig när de hade en formtopp och små istappar intill sig när de hade en svacka. Lindelöf känns som att han alltid har den där istappen intill sig. Det är väl samtidigt det han är, ”Ice Man”, men för att lyckas i United tror jag det krävs en annan mix av kyla och passion. I den mån man kan jämföra Maguires passningsfot med Rio Ferdinand kan man inte jämföra Lindelöfs vinnarskalle med Nemanja Vidic.
Nej, Lindelöf väger lätt och kan inte forma Premier League mer än vad Premier League tvingar honom att anpassa sig till Premier League. Under sina tre år i United har han inte gjort det. Bailly går före Lindelöf i fortsättningen, det tror jag nog. Utöver det behövs fler injektioner som sätter fart på maskineriet. Som Daniel James gjorde i fjol vid den här tiden. Som van de Beek gör nu. Dessa injektioner ska inte underskattas. Det behövs inte minst i början av en säsong, det som sätter tonen för vad som komma skall.
Vad United inte lyckas med är att nyttja sitt momentum. Det finns en tredjeplats att bygga vidare på, en nyfunnen positivism kring klubben. Unga spelare, uppfostrade spelare (nåja), engagerade och spännande spelare. Det finns fullt av känslor i truppen som tiden tar död på, för att klubbledningen inte är där när det händer, känner på gräset som växer, blir en del av puben och fansen som sjunger. Det finns en distans mellan klubb och fans som en pandemi inte kan ursäkta. Bristen på kommunikation och flexibilitet: en plan B, C och D är förklaringen till varför många supportrar är frustrerade. Den frustrationen är såklart befogad. Att United sedan inte köper lika många spelare som Chelsea är okej. United är ingen London-klubb. Inte heller drivs vi av fusk och oljepengar. Manchester is red. I den meningen fick många en lektion av Solskjaer i fjol. Han satte tonen för en ny satsning i klubben som jag beundrar väldigt mycket och som jag inte tycker tillräckligt många har gett honom credd för. Men det var då det, nu är nu.
Om Ole har takterna kvar bör han satsa på det som färgar av sig. Till exempel: Låt Henderson spela mer än bara Ligacupen, gör klart med Bailly som ny mittbackspartner jämte Maguire och låt Mengi eller en skadefri Tuanzebe bli första ersättare. Kräv en ny vänsterback. Satsa på Ethan Laird när han blir frisk. Fortsätt rensa bland det gamla och introducera nya akademispelare under säsongens gång. Hannibal hellre än Pereira. Anthony Elanga lika gärna som Ighalo. I den mån United inte får in nya spelare bör man rotera truppen på så vis att det ändå ger sken av hopp och framtidstro.
Det är små detaljer som i mina ögon kan spela en större roll. Det finns för många spelare i A-laget som har en förlorarstämpel hängande över sig. Det är känslan. Det smittar av sig och det är inte bra. Så lyft dem åt sidan och presentera något annat. Vemsomhelst. Egentligen till vilket pris som helst.
***
Matchen mot Luton talade sitt tydliga språk. Ett ögonblick i matchminut 80 räckte för att summera hela matchen och vad det kan betyda för United i fortsättningen: Henderson räddar en nick på mållinjen och Bailly rensar en retur på mållinjen. Det är det som brukar vara skillnaden på vinst och förlust, tur och skicklighet som man förtjänar. Känslan är att de båda just nu har vind i seglen och det kan vara väl värt att dra nytta av för att lyfta laget. På lördag mot Brighton bör åtminstone Bailly få starta, något annat vore både taktlöst och oförnuftigt.
Res med oss till Manchester!