Vi kommer alltid att ha Paris, den här staden äger vi, den är till för oss och ingen annan.. Veronica Maggio myntade fram lyriken till något som kan beskrivas som väldigt passande efter tisdagens match. Manchester United äger Paris.
Jag har alltid haft en mindre förälskelse till Paris Saint-Germain, till Ronaldinhos och Jay-jay Okochas, tills Qatar trädde in och bilden med tillhörande pengasäckar och blåste bort den lilla kärleken som fanns. PSG känns som ett tomt ytligt skal med oändligt pengar, mo’ money mo’ problems vräkte Notorious B.I.G. Ur sig på 90-talet och trots alla komman och decimaler så står PSG där, uddlöst och till synes helt ointresserat. Kanske finns det fortsatt något som heter lojalitet och kärlek till klubben i en tid när det oftast är tjockleken på lönekuvertet som har makten.
En match, som enligt Le Parisien och L’equipe mer eller mindre ska spelas av, mot ett United som just nu huserar på en 15:e plats i Premier League mot jättarna PSG. Ett United som har släppt in 12 mål på fyra matcher mot Mbappé och Neymar, ett United som på det senaste har definierat hönsgårdarnas hönsgård i eget straffområde. Ja visst, många trodde nog att det skulle bli en raksträcka inklusive mig själv men utfallet blev något helt annat. Manchester United var redo att sticka hål på PSGs vardagsglädje.
Matchen i sig var genomgående underhållande, samtidigt som rädslan när Neymar och Mbappé fick bollen isade sig genom hela ryggraden. McTominay hade det tufft därute, som en stökig blind piratkapten sprang han runt där utan kontaktlinser och sparkade på Neymar som.. Minns ni den där sommarplågan med Fronda ”Vem kan stoppa mig när jag rullar fram?”, ungefär så känner man kring Neymar, men det är inget som känns speciellt främmande för troligtvis någon. Det är mer förundrande att beteendet verkar ha smittat på resten av PSGs spelare, ibland ser det mer ut som en tombola som snurrar runt på planen än att fotbollslag som spelar. Det var dock vi som fick straffen och jag känner mig så maktlös och trött på alla dessa straffar hit och dit med tillhörande omstraffar, ibland går man in med inställningen, undrar vem som får straff först? Straffen mot Palace satt dock färskt i minnet och det var väl universums bevis på att karma faktiskt existerar. Sagt och gjort 1-0.
Matchen slutade 1-2 till Uniteds favör och vinsten stavas försvar. Den stavas Axel Tuanzebe, David de Gea, Victor Lindelöf och Wan-bissaka. Även om det var försvaret som strålade mest så gjorde laget som helhet en bra match med några få fadäser som Glenn Hysén hade sagt, inga namn nämnda. Tuanzebe som troligtvis fick den mest otacksamma uppgiften i en comeback såg ut att aldrig ha gjort något annat. Men vi ska inte dra för STORA växlar i Axel… Ännu. Det här var en match av förhoppningsvis flera där han får möjlighet att visa upp sig. Däremot finns det ett ordspråk eller motto, kalla det vad ni vill – ställ inte frågan om svaret är givet, lite ull blir det sa kärringen när hon rakade grisen. Den rakade grisen är naturligtvis Harry Maguire. Vi ska inte tro något annat än att han är lika cementerad i vår startelva som Stefan Löfvens lunch på korvmojen. Platsen är ju hans att förlora och än skakar han inte i sina fotbollsstövlar, men kanske darrar det lite. Om inte annat kan vi hoppas att det sätter mer press på Harry och att han anammar den pressen och växer. Att han inser att spela fotboll och att vinna faktiskt är roligare än att dricka 24 pints på Grekland och puckla på den inhemska befolkningen. Som det ser ut nu kan det bli en riktigt rolig lördag och kanske är det Paris broar som ger oss rätt riktning den här säsongen.
Och PSG dom ska oroa sig, en härsken mun som sjunger på sista versen, lyckas de inte i år då luktar det adieu Mbappé och Neymar.
Det är lätt att leka cool banan tills man drunknar i havet.
Res med oss till Manchester!