En tid har gått sen jag senast skrev en krönika, vi har hunnit med att asfaltera ett Leipzig bara för att kapitulera svanslöst mot Chelsea, Arsenal och Istanbul Basaksehir FK och när Ole Gunnar precis ska trilla över kanten kommer en fjordig bris från Kristiansund och räddar norrmannen från att dela sällskap på botten med Titanic.
Med det sagt leder det mig till frÃ¥gan… Har Solskjaers tid runnit ut?
Vad vi har lärt oss under Ole Gunnars era än sÃ¥ länge är att resultaten kommer i varierad form. Ibland undrar en om det är Ole som styr orkestern eller sitter han tyst pÃ¥ andra fiol. Partiskhet i resultat är en verklig faktor, samtidigt som man jublade över 5-0 mot Leipzig sÃ¥g det kanske inte sÃ¥ värst bra ut ändÃ¥? Ole slängde fram en diamantformation, oj som vi har trÃ¥nat efter den här diamanten och det fungerade väl sÃ¥där. Det var först när Mason Greenwood och Rashford kom in som det verkligen blev autobahn av det hela och tyskarna var i ärlighetens namn aldrig ens nära. Efter triumfen mot tyskarna stod Arsenal för nästa motstÃ¥nd, ett lag som även en soffpotatis vet inte har mycket för sig när det kommer till offensiven och spelar just nu likt ett bättre defensivt Sheffield. Ole Gunnar valde den triumferande diamanten även mot Arsenal och det vi alla förstod var att det absolut inte kommer hända nÃ¥gonting överhuvudtaget. Det fÃ¥r mig att känna att Solskjaer fortfarande, efter 100 matcher ”at the wheel” chansar sig fram match efter match. ”Jaha det fungerade mot PSG och Leipzig, vi spelar väl sÃ¥ mot Arsenal med”, eller ”Jaha det fungerande inte mot Chelsea och Arsenal, dÃ¥ spelar vi nÃ¥got annat mot Everton”. Det är som att Ole fumlar sig fram genom ett lerigt minfält. Det finns ingen ursäkt att spela en diamant mot ett tafatt Arsenal. Det Ole mÃ¥ste inse är att det i slutändan är han som är tränare, det är han som tar ut laget, det är han som bestämmer hur vi ska spela match för match och jag kan förstÃ¥ att spelare i vissa fall känner sig förvirrade när det inte finns nÃ¥gon cementerad matchplan. Ole mÃ¥ste förstÃ¥ att ett kontringsspel mot PSG fungerar inte mot ett – Crystal Palace eller Arsenal.
*****
Något som Ole har lyckats rätta till är försvaret. Efter matchen mot Tottenham har vi endast släppt in tre mål, varav ett är en straff och ett är ett oturligt självmål. Men allt har sitt pris. Istället skapar vi ingenting i matcherna och spelar hellre McFred på mittfältet istället för en Pogba eller van de Beek. Mot PSG var det perfekt, vi skulle inte ha bollen, vi skulle jaga bollen och det lönade av sig. Mot Chelsea och Arsenal var det vi som skulle diktera föreställningen och det är svårt att dansa med betongfötter, McFred ska inte ha boll, de ska jaga boll och resultaten blev därefter. Att Ole väljer att inte spela Pogba eller van de Beek i de här kan endast förklaras med att det fungerade mot PSG, klart det ska fungera här med. Det är inte försvarbart, samtidigt som man ser McFred varva mellan att slå en passning i sidled och en till rymdstationen ISS sitter man hemma framför televisionen som det tvättäkta självutnämnda soffpotatisproffset som minsann kan göra det bättre. Men jag kan inte ha varit ensam om att se det? Ole Gunnars plan verkar vara att stänga matcherna för att sedan förändra matchbilden genom sena byten. Vilket fungerade mot PSG, Leipzig och delvis mot Chelsea men mot ett lågt försvarande Arsenal gick det inte alls.
*****
Vi kan jämföra Klopps, Peps eller Ancelottis mot Ole, men på något vis måste vi inse vår egna verklighet, Ole är ingen världstränare och har aldrig varit det och kommer troligtvis inte att bli det. Däremot om vi jämför honom mot Mourinho, Moyes, Van Gaal så känns det någorlunda optimistiskt. Mourinho karvade fram bättre resultat, absolut, men den fotbollen han stod för kunde inte jag i varje fall ställa mig bakom. Moyes och Van Gaal var magplask redan från början. Det som oroar mig mer är att det inte finns någon taktisk plan inför matcherna och att Ole Gunnar antingen inte vill lära sig från de tidigare matcherna eller att han helt enkelt inte kan. På något vis reste sig Ole Gunnar från de döda och Manchester United såg ut som ett helt annat lag på planen mot Everton och det för mig saknar förklaring.
Jag står i något mellanläge mellan att behålla Ole Gunnar eller att inte göra det. Däremot är min ständiga tro att man står bakom tränaren tills vårdagsjämningen kommer och gammalt ska städas ut och nytt ska in. Om Ole Gunnar ska ha en chans måste han lära sig av sina misstag och tiden är inte på hans sida.
Han bör fundera om han ska tolkas som ett missförstått geni eller en glasklar idiot. Det finns inget mellanting.
Res med oss till Manchester!