För oss som har varit med ett tag är det lätt att snabbt föreställa sig en blå-röd tetra från Systembolaget när man hör orden varm och kall. Exakt just så känns Manchester United just nu. Som en varmkall bryggd från Kiviks musteri där hälften består av en iskall besk osmaklig Anthony Martial och hälften består av en rykande het kanelsmakande Edinson Cavani.
Om det är något vi har lärt oss efter matchen mot PSG är detatt Manchester United anno 20/21 har en potpurri av hetta och kyla. Cavani, van de Beek, Bruno har visat genomgående att det inte handlar om en klick sambal oelek i fredagsgrytan utan att det handlar mer om en Trinidadisk habanero som hade fått Magnus Samuelsson att trilla av stolen. Samtidigt som motpolen Rashford och i synnerhet Martial är kallare än en isbjörns tånagel. Rashford bländar till i vissa tillfällen för att sedan väga upp det med tre felbeslut. I mitt huvud har jag kallat det för Rashfords 3-1 metod, tre fel gör ett rätt. Martial å andra sidan följer någon Hollywoodistisk ej-göra-mål-diet, och förra årets främsta målgörare verkar prenumerera på att göra just det motsatta. Att inte göra mål.
***
Vi alla har funnit oss i att Martial är en humörspelare. Martial är någon form av Luis Nani-lite version och är inte bra varenda match och kommer inte vara bra varenda match. Men när han väl vaknar upp med ett leende på morgonen och en åtrå till Manchester United och fotboll. Då är han världsklass.
Men om 2020 har varit ett ruttet år för oss andra har det nog inte varit märkvärt mycket bättre för Martial. Det är något som inte stämmer för fransmannen, eller så har han för svårt att hantera och leva upp till våra förväntningar efter fjolårets succé. Efter säsongen 19/20 kunde vi fans plötsligt sträcka ut våra krokiga gubbryggar som efter 2013 endast blivit gradvis krokigare. Vi kunde brösta upp oss och säga att vi äntligen har en fantastisk nummer 9 som också öser in mål. Men nu står vi här, typ halvvägs in på säsongen och Martial har inte gjort ett enda mål eller en assist i Premier League. Kanske blev han för traumatiserad när han i sin frustration nästan skickade Erik Lamela till bårhuset och de flesta av oss undrar nog om Lamela någonsin kommer att spela fotboll igen efter det överfallet. Med det sagt är det inte läge att ge upp på honom. Ännu. Vi ska inte glömma att mot PSG var det Martial som mackade fram passningarna till Rashford, Bruno och Cavani. Det är lätt att glömma när en precis har skickat upp en boll till stratosfären när målet är helt öppet.
***
Ole Gunnar Solskjaer har än en gÃ¥ng visat att han är hÃ¥glös när det kommer till spelförstÃ¥else och det taktiska under matcherna. Jag ställde frÃ¥gan om han var ett missförstÃ¥tt geni eller glasklar idiot, och han gör det inte lätt för en att inte vandra blicken mer mot alternativ nummer tvÃ¥. Vi kastar bort matcher titt som tätt och det här är en säsong där vi faktiskt hade kunnat husera pÃ¥ förstaplatsen i Premier League och varit klara för slutspel i Champions League, inte pÃ¥ grund av att vi själva har varit särskilt bra utan pÃ¥ grund av att andra har varit särskilt dÃ¥liga. PÃ¥ nÃ¥got vis är det världens fel när vi förlorar men när vi vinner är det för att ”Ole’s at the wheel”.
Efter PSG-matchen kände jag mer i min ilska att Ole kunde spara sitt andra utlÃ¥tande för att han kunde faktiskt dra Ã¥t helvete. ”Man vinner inga titlar i november”, nja kanske inte, men det är ett ypperligt läge att förlora dom ocksÃ¥. Ibland undrar jag om det ens finns nÃ¥gon kreativitet eller om Ole mest ligger och letar naveludd under matcherna. Att inte plocka ut Fred var det som kostade oss matchen. En match som vi för en gÃ¥ngs skull var värda ett vinna. Det känns som att det är den skandinaviska snällheten som skiner igenom, den där typiska grejen som även händer mÃ¥nga av oss svenskar, nÃ¥gon tränger sig i kön pÃ¥ Ica och där stÃ¥r vi och knyter nävarna i jackfickorna. Bara för att jämföra med Liverpool – Barcelona när Liverpool vann med 4-0, Robertson skallar Messi i första minuten och skulle nog precis som Fred ha fÃ¥tt ett rött kort uppvisat i plytet men även Robertson klarade sig. Klopp som inte pÃ¥ nÃ¥got vis lÃ¥ter nÃ¥gon tränga sig före honom i kön pÃ¥ Ica bytte ut Robertson i halvtid i riktig anti-skandinavisk anda och skyllde pÃ¥ skada. Men ingen rubbar väl den skandinaviska artigheten.
Nu står vi här på brinken till domedagen och Leipzig är det som eventuellt kan hålla oss kvar.
Och det mina vänner är inget man viftar bort.
Res med oss till Manchester!