Manchester United gjorde jobbet hemma på Old Trafford när Watford gästade i FA-cupens tredje omgång. En pigg start av hemmalaget resulterade välförtjänt i ett mål, som också blev matchens enda. Efter det gick luften ur de rödklädda. Att motståndaren inte höll högre än Championshipklass var nog tur ikväll.
En lovande start…
Ole Gunnar Solskjaer roterade friskt i startelvan, vilket också förväntades. Det vi fick se från minut ett var också lovande. Det fanns en hunger bland spelarna som inte annars är några reguljära namn i en startuppställning.
United visade direkt att det var klasskillnad lagen emellan och det var framför allt kul att se den offensiva trean i form av Daniel James, Juan Mata, och Jesse Lingard. Det är ju inte så att den trion skrämmer slag på särskilt många motstånd, inte ens på ett Championshiplag, som Watford numera är.
I och med att hemmalaget kopplade grepp om framför allt mittfältet i början av matchen, gavs så utrymme för de tre nyss nämnda spelarna att operera tämligen fritt framför bortalagets backlinje. James utgick från vänster och visar att det finns kvalitet, men som så många gånger förr brister det i beslutsfattande och slutprodukt. Gällande Mata och Lingard flöt de mest runt och skapade viss oreda, också tack vare fint samarbete med Donny van de Beek, som verkligen visar vilka dimensioner som finns i hans spel i och runt omkring straffområdet.
Som övergick i frustration
Välförtjänt kom också ledningen för United. Med kaptensbindeln runt armen var det på något sätt självklart att Scott McTominay skulle hitta nätet. Han har den där auran runt sig, att till exempel slå tidsrekord för mål, göra mål från halva (nåja) planen mot City, och så vidare…
Men, efter det logiska målet blev det som att en spärr uppstod i huvudena på de rödklädda spelarna. Man började luta sig tillbaka och ge initiativet till Watford, som inte alls såg ofarliga ut. Trots att man saknade sin veteran i Troy Deeney, lyckades man pressa ner Uniteds lagdelar ända ner i knät på Dean Henderson.
Det fortsatte även in till andra halvlek, där United också tvingades till ett byte då en viss mittback skadade sig. Ni kan väl aldrig gissa vem? Nej, det var inte Axel Tuanzebe, som ni såklart förmodade, utan Eric Bailly. Nu var det i och för sig inte självförvållat, då Henderson plöjde över allt och alla i en luftduell. Nog för att utfallet blev olyckligt, men likafullt var det ett praktfullt ingripande av 23-åringen.
Det blev egentligen inte mycket bättre ju längre matchen led. Övertaget på mitten blev mer av ett ställningskrig som Watford kunde dra nytta av och längs kanterna övertygade faktiskt inte någon av Uniteds ytterbackar i defensiv riktning.
Vi måste prata Greenwood
I slutändan stod ändå United som vinnare och är vidare till nästa omgång i FA-cupen och kanske bör man inte låsa sig allt för mycket vid specifika spelare och deras prestationer. Men eftersom detta var en match där många ordinarie namn luftades och andra istället fick chansen, är det trots allt befogat att beröra ämnet.
Personligen hade jag, och förmodligen många med mig, förespråkat Greenwood längst fram ikväll. Så blev också fallet. Han fick chansen, men var inte ens nära att ta den. Ett av hemmalagets problem under stora delar av matchen, som ännu inte nämnts, var just anfallspositionen. Det fanns nämligen ingen där, bildligt talat.
Å ena sidan ska det, till 19-åringens försvar, sägas att speltiden varit knapp under hösten och att privata angelägenheter besvärat. Å den andra sidan finns det naturligtvis något slags samband mellan allt som kan förklara ett och annat.
Åter till kvällen och själva spelet. Med tanke på Uniteds positiva inledning och målet som följdenligt också kom, kändes det nästintill otänkbart att Greenwood skulle lämna planen utan nätkänning, men det ville sig inte. Varken touchen eller närvaron fanns samtidigt som jag fick intrycket av att han jobbade ganska ensam, eller åtminstone hade problem att deltaga när övriga offensiva pjäser trillade boll.
Tonåringen plockades av till förmån för Anthony Martial och de gånger United etablerade ett spel i den sista tredjedelen, var det med en annan tydlighet. Med Martial längst fram fick man en tydligare referenspunkt och någon som kunde suga in bollen och hålla ifrån sig motståndarna.
Troligtvis hade Greenwood trivts bättre tillsammans med en omgivning bestående av både fransmannen och Marcus Rashford. Kanske till och med Bruno Fernandes. Vem hade inte?
Nåväl, kanske blev det en aning mycket fokus på Greenwood avslutningsvis, men det kändes samtidigt som att det var läge för lite sådant, även om det till stor del blev i en negativ klang. Vi får istället försöka vända på det och se det som en klassisk läropeng för engelsmannen.
Res med oss till Manchester!