Manchester United gjorde jobbet hemma pÃ¥ Old Trafford när Watford gästade i FA-cupens tredje omgÃ¥ng. En pigg start av hemmalaget resulterade välförtjänt i ett mÃ¥l, som ocksÃ¥ blev matchens enda. Efter det gick luften ur de rödklädda. Att motstÃ¥ndaren inte höll högre än Championshipklass var nog tur ikväll. En lovande start… Ole Gunnar Solskjaer roterade friskt i startelvan, vilket ocksÃ¥ förväntades. Det vi fick se frÃ¥n minut ett var ocksÃ¥ lovande. Det fanns en hunger bland spelarna som inte annars är nÃ¥gra reguljära namn i en startuppställning. United visade direkt att det var klasskillnad lagen emellan och det var framför allt kul att se den offensiva trean i form av Daniel James, Juan Mata, och Jesse Lingard. Det är ju inte sÃ¥ att den trion skrämmer slag pÃ¥ särskilt mÃ¥nga motstÃ¥nd, inte ens pÃ¥ ett Championshiplag, som Watford numera är. I och med att hemmalaget kopplade grepp om framför allt mittfältet i början av matchen, gavs sÃ¥ utrymme för de tre nyss nämnda spelarna att operera tämligen fritt framför bortalagets backlinje. James utgick frÃ¥n vänster och visar att det finns kvalitet, men som sÃ¥ mÃ¥nga gÃ¥nger förr brister det i beslutsfattande och slutprodukt. Gällande Mata och Lingard flöt de mest runt och skapade viss oreda, ocksÃ¥ tack vare fint samarbete med Donny van de Beek, som verkligen visar vilka dimensioner som finns i hans spel i och runt omkring straffomrÃ¥det.  Som övergick i frustration Eric Bailly utgick skadad precis innan halvtid efter en kollision med Dean Henderson. Välförtjänt kom ocksÃ¥ ledningen för United. Med kaptensbindeln runt armen var det pÃ¥ nÃ¥got sätt självklart att Scott McTominay skulle hitta nätet. Han har den där auran runt sig, att till exempel slÃ¥ tidsrekord för mÃ¥l, göra mÃ¥l frÃ¥n halva (nÃ¥ja) planen mot City, och sÃ¥ vidare… Men, efter det logiska mÃ¥let blev det som att en spärr uppstod i huvudena pÃ¥ de rödklädda spelarna. Man började luta sig tillbaka och ge initiativet till Watford, som inte alls sÃ¥g ofarliga ut. Trots att man saknade sin veteran i Troy Deeney, lyckades man pressa ner Uniteds lagdelar ända ner i knät pÃ¥ Dean Henderson. Det fortsatte även in till andra halvlek, där United ocksÃ¥ tvingades till ett byte dÃ¥ en viss mittback skadade sig. Ni kan väl aldrig gissa vem? Nej, det var inte Axel Tuanzebe, som ni sÃ¥klart förmodade, utan Eric Bailly. Nu var det i och för sig inte självförvÃ¥llat, dÃ¥ Henderson plöjde över allt och alla i en luftduell. Nog för att utfallet blev olyckligt, men likafullt var det ett praktfullt ingripande av 23-Ã¥ringen. Det blev egentligen inte mycket bättre ju längre matchen led. Övertaget pÃ¥ mitten blev mer av ett ställningskrig som Watford kunde dra nytta av och längs kanterna övertygade faktiskt inte nÃ¥gon av Uniteds ytterbackar i defensiv riktning. Vi mÃ¥ste prata Greenwood I slutändan stod ändÃ¥ United som vinnare och är vidare till nästa omgÃ¥ng i FA-cupen och kanske bör man inte lÃ¥sa sig allt för mycket vid specifika spelare och deras prestationer. Men eftersom detta var en match där mÃ¥nga ordinarie namn luftades och andra istället fick chansen, är det trots allt befogat att beröra ämnet. Personligen hade jag, och förmodligen mÃ¥nga med mig, föresprÃ¥kat Greenwood längst fram ikväll. SÃ¥ blev ocksÃ¥ fallet. Han fick chansen, men var inte ens nära att ta den. Ett av hemmalagets problem under stora delar av matchen, som ännu inte nämnts, var just anfallspositionen. Det fanns nämligen ingen där, bildligt talat. Ã… ena sidan ska det, till 19-Ã¥ringens försvar, sägas att speltiden varit knapp under hösten och att privata angelägenheter besvärat. Ã… den andra sidan finns det naturligtvis nÃ¥got slags samband mellan allt som kan förklara ett och annat. Ã…ter till kvällen och själva spelet. Med tanke pÃ¥ Uniteds positiva inledning och mÃ¥let som följdenligt ocksÃ¥ kom, kändes det nästintill otänkbart att Greenwood skulle lämna planen utan nätkänning, men det ville sig inte. Varken touchen eller närvaron fanns samtidigt som jag fick intrycket av att han jobbade ganska ensam, eller Ã¥tminstone hade problem att deltaga när övriga offensiva pjäser trillade boll. TonÃ¥ringen plockades av till förmÃ¥n för Anthony Martial och de gÃ¥nger United etablerade ett spel i den sista tredjedelen, var det med en annan tydlighet. Med Martial längst fram fick man en tydligare referenspunkt och nÃ¥gon som kunde suga in bollen och hÃ¥lla ifrÃ¥n sig motstÃ¥ndarna. Troligtvis hade Greenwood trivts bättre tillsammans med en omgivning bestÃ¥ende av bÃ¥de fransmannen och Marcus Rashford. Kanske till och med Bruno Fernandes. Vem hade inte? NÃ¥väl, kanske blev det en aning mycket fokus pÃ¥ Greenwood avslutningsvis, men det kändes samtidigt som att det var läge för lite sÃ¥dant, även om det till stor del blev i en negativ klang. Vi fÃ¥r istället försöka vända pÃ¥ det och se det som en klassisk läropeng för engelsmannen.