Jag var på Roskildefestivalen 2006, endast tonåring och rödbränd som en djävul.
Samtidigt pågick Fotbolls-VM i Tyskland. På en storbildsskärm visades England-Portugal, i vad som skulle bli Svennis sista match för det engelska landslaget. Han hade tagit med Wayne Rooney till VM, trots att han var skadad. Sir Alex var förstås vansinnig på Svennis. Inte heller Rooney var vid sina sinnens fulla bruk när han sparkade ner Richardo Carvalho och knuffade till sin klubbkamrat, Cristiano Ronaldo, som insinuerat för domaren att Rooney borde bli utvisad – vilket han också blev.
Dagen efter hade Arctic Monkeys spelning, Englands största band det året. Under låten ”When The Sun Goes Down” slutade bandet tvärt att spela, varpå sångaren Alex Turner mumlade något i stil med: ”… I suppose we dedicate this song to Cristiano Ronaldo…”, och sedan gick refrängen: … cause he’s a scumbag don’t ya know! Där stod jag och försökte undvika en ”mosh pit”, iklädd en T-shirt som det stod ARTIC MONKEYS på. Den var alltså feltryckt. Och brun. Dessutom hade jag bruna trekvartsbyxor och nedsmutsade sneakers på mig. ”You look like shit man!” sa den brittiske försäljaren när han sålde T-shirten till mig den morgonen. Vi skrattade. Sedan kom jag hem och insåg hur dumt allting var.
Vad denna lilla historia vill berätta är väl något i stil med att skiten aldrig lämnar kroppen, eller för att vända på det till ett Gladiatorspel: What we do in life echoes in eternity. En svår diskussion för vår tid kan till exempel vara det faktum att en hjälte ibland kan vara en skithög (eller har ett förflutet som en sådan) och hur vi ska hantera det. Rooney och Ronaldo lär alltid få leva med ett visst skamfilat rykte, och det kan ingen förhindra. Frågan är alltså vad vi senare väljer att glömma och vad vi vill minnas.
Jag vill minnas Rooneys cykelspark mot City 2011. Det är, vill jag påstå, det vackraste United-målet på 2000-talet (snyggare än allt du kan tänka dig med Ronaldo). Det är vackert just eftersom det är så orent. Låt oss studera det lite närmare:
1) Rooney slarvar i väggspelet med Berbatov och bollen landar slår hos Scholes. 2) Nanis inlägg touchar en Cityback och ändrar riktning. 3) Rooney hoppar ändå upp och prövar en cykelspark – notera sedan att bollen träffar benskyddet och inte rätt på vristen. 4) Bollen flyger i en perfekt båge rätt upp i krysset. 5) Sir Alex sträcker ut armarna och ropar ”Fucking hell!” 6) Rooney springer mot hörnflaggan med dåligt hårfäste.
Detta var alltså samma Rooney som bara några månader tidigare aviserat att han inte ville spela för United längre. Någonstans kan jag inte glömma detta – att Rooney, liksom Ronaldo, må vara en av Uniteds bästa spelare genom tiderna, men att de alltid var ämnade för en annan klubb.
Rooney, denna ”sista spelaren från gatan”, är född och uppvuxen i Liverpool. Hjärtat finns också i Everton, inte bara i United. Men att spelarkarriären skulle ta slut i Derby County hade jag aldrig kunnat föreställa mig.
***
Rooneys cykelspark mot City firar tio år den 12 februari.
Res med oss till Manchester!