Plötsligt händer det. Du får bollen perfekt på mittplan och ingen motståndare är i din omedelbara närhet. Är du en tråkmåns avancerar du med bollen, alternativt väljer passning till en lagkamrat i bättre position. För det är dina objektivt överlägset bästa alternativ. Men ingen minns en tråkmåns. Den som inte försöker kan inte lyckas. För det som faktiskt har hänt är att du har fått chansen att göra ett drömmål. Lägg upp bollen och avlossa släggan. När bollen seglar in i krysset kommer det att bli ett mål som kommer att vevas i repris i all oändlighet.
Marcos Rojo var ingen tråkmåns. Han tog alltid skottet. Inte för att han trodde att det skulle bli mål. Marcos Rojo visste att det skulle mål.
En sekund senare tvingades han besviket konstatera att det inte blev sÃ¥. NÃ¥väl: Nästa gÃ¥ng. För skam den som ger sig. Marcos Rojo gav sig aldrig. Hans skottkarta i öppet spel – saxad frÃ¥n Understat – är ren och skär poesi. Det är en bild pÃ¥ den sanna optimisten.
Under sin Premier League-karriär försökte Rojo 26 gånger utanför straffområdet. Det resulterade i 0 (noll) mål för 0,48 förväntade mål. Ja, mindre än 0,02 xG per avslut.
Låt mig vara tydlig här: Om du tar ett avslut för 0,02 xG är det nästan undantagslöst ett uselt beslut.
Där och då förbannade jag Marcos Rojo varenda gång. Så här i efterhand kan jag inte låta bli att charmas.
Marcos Rojo var, relativt nivån han spelade på, tämligen usel. Som mittback var han felpositionerad mest hela tiden. Som vänsterback dög han varken offensivt eller defensivt. För det mesta såg det ut som att han spelade sin alldeles egna match, fullständigt omedveten om vad lagkamrater och motståndare sysslade med.
Detta till trots kommer jag att minnas Marcos Rojo med ett leende på läpparna. Han är en oförglömlig karaktär. Och karaktärer har vi för få av i dagens fotboll.
Om han var dÃ¥lig sÃ¥ kämpade han Ã¥tminstone. Och han försökte. Ibland – ja faktiskt ganska ofta – frÃ¥n 50 meter för att han inte fattade bättre. Andra gÃ¥nger med en rabona, en självklarhet i Rojos verktygslÃ¥da.
Hade det blivit krig kan vi vara säkra på att Rojo hade gått i bräschen.
Den bästa statistiken vi har i fotbollen är att Juan Mata har fler utvisningar som Manchester United-spelare än Marcos Rojo. Inte för att Rojo någonsin tacklade fult.
Alltid på boll. Aldrig vårdslöst. Alltid med en tanke bakom.
Eller nåt.
Att han aldrig blev utvisad som Unitedspelare är hur som helst fakta. Med tanke på hur han ofta tacklade är det faktiskt en enorm bedrift.
Så värst ofta fick han inte spela. Bara 122 matcher totalt. När han inte fick vara med på planen ställde han sig istället i bortaklacken. Jag undrar om han inte trivdes bättre där.
That moment when Marcos Rojo became a man Utd fan at Anfield. pic.twitter.com/CTt2iRiQfy
— IG:Freakincutyful (@freaky_henry) January 17, 2016
Uniteds värvning av Marcos Rojo kan inte klassas som annat än ett fiasko. Han hade förstås sina stunder, framför allt säsongen 2016/17. Då spelade han regelbundet bra, ofta tillsammans med Eric Bailly. De två borde verkligen inte ha fungerat tillsammans. Två galningar som agerar först och tänker sen (om alls) ska inte fungera tillsammans. Men på ett eller annat sätt såg de till att täcka upp för varandras misstag. Den säsongen startade de 13 matcher tillsammans, med resultatraden 9-3-1 och målskillnaden 21-7.
För Rojo tog det slut mot Anderlecht i Europa League-kvartsfinalen, då han blev knäskadad. Comeback efter ett halvårs rehabilitering. Den gamla formen i Unitedtröjan återsåg han aldrig.
Ändå blev det ett nytt kontrakt i mars 2018. Om värvningen av Rojo var ett fiasko så var den ändå ett genidrag i jämförelse med det nya kontraktet. Dessutom var det helt meningslöst, då argentinaren redan var kontrakterad över säsongen 2018/19. Det vi fick för kontraktet på 3+1 år var tolv matcher från start. Säsongen 208/19 startade han två ligamatcher, förra säsongen en och den här ingen.
Men när jag ser tillbaka på Marcos Rojo så är det inte en misstagsbenägen försvarare jag minns. Istället ler jag och tänker att han var rolig.
Jag minns de hopplösa långskotten som aldrig var nära att gå i mål. Jag minns de horribla tvåfotstacklingarna som aldrig resulterade i utvisning. Jag minns en spelare som jagade uppenbart förlorade bollar. Jag minns en kämpe. Jag minns en galning.
Jag minns när han åt banan på planen (toppbilden). Mest av allt minns jag när han rostade bröd.
Och titta på honom. Han är stolt. Givetvis ville han dela stunden med världen.
Marcos Rojo var definitivt ingen tråkmåns. Jag kommer aldrig glömma honom. Lycka till i Boca Juniors! #RojoIsRed