Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

D(-avid). James

Av | @phillygust | 5 mars 2021, 07.10

Rubriken? Den som vet, den vet. Men för den som inte vet: en kärleksfull nick till kollegorna i MUSS-podden. Hur som helst, låt oss nu snacka om vår ettriga lille walesare. 

Ibland uppstår ögonblick på en fotbollsplan som får en att fråga sig om det kanske finns rättvisa i världen, trots allt.

Ett sÃ¥dant var när hale Steven Gerrard – som för övrigt har lika mÃ¥nga Premier League-titlar som undertecknad – ”Gave it to Demba Ba”.

Ett annat, på samma tema, var då en lika hal John Terry glömde att gräs blir blött när det regnar och snubblade bort Champions League-bucklan i den ryska huvudstaden 2008.

Det finns emellertid exempel på också det motsatta. Då fru Fortuna fördelar välgång till någon som sannerligen förtjänar den.

Den 11:e augusti 2019 spelade Manchester United sin första match för säsongen 2019/2020. Platsen var Old Trafford. Motståndet var Chelsea.

På vardera sidlinje stod en klubblegendar och ledde sitt lag. Bägge skulle nu ställas på prov efter löften om en ljusare framtid efter en undermålig föregående säsong.

Medan Chelsea, med oljemagnaten Roman Abramovitj som marionettmästare, förlagts med transferförbud och således tvingades satsa på unga och egna förmågor för att fylla truppen var situationen en annan för United.

Till skillnad från Londonlaget sätter de röda djävlarna högt värde på sina ungdomar. Vi har alltid egna produkter i truppen. Bara i denna matchen var de sju till antalet.

Dessutom hade Ole Gunnar Solskjaer just styrt skutan ur sitt första aktiva transferfönster. Av tre nyförvärv startade två av dem i denna match – en indikator på hur efterlängtade förstärkningarna var.

Hoppet var högt hos Manchester United-supportrarna. Med det kom också rädslan. Chelsea är inget dåligt lag.

Skulle ett bakslag, när förhoppningarna nu var högre än de varit på länge, sätta spår under resten av säsongen?

De första minuter skvallrade inte om åt vilket håll det skulle tippa. Det var jämt.

Sedan skedde det som skulle sätta tonen för matchen. Marcus Rashford tog sig in i straffområdet, något som Chelsea-backen Kurt Zuoma besvarade med att sätta ut ett ben.

Straff.

Med ett otagbart, stenhårt skott i det vänstra hörnet bakom den svindyra Kepa gav Rashford oss ledningen.

Halvtiden kom utan fler minnesvärda händelser.

Under andra halvlek stod det åter och vägde. Tills det att Anthony Martial petade in bollen mellan Kepas ben.

Två minuter senare avgjordes matchen efter en magisk långboll från Pogba, en magisk nedtagning av en fri Rashford och en magisk placering i det högra hörnet framför Stretford End.

Men än var inte matchen slut.

I den 81:a minuten påbörjar Paul Pogba en soloräd från mittplan. I höjd med straffområdet kommer så två Chelseaförsvarare ikapp.

Men det är inte för inte som fransmannen är världsmästare. Han får syn på en skenande lagkamrat – med ben som pendlar med sådan frenesi att tankarna förs till superhjälten The Flash – till höger om sig. Mellan två Chelseaspelare placerar han så sin passning till lagets tredje nyförvärv.

Den nyligen inbytte Daniel James är inte ensam mot målvakten. Istället har han en försvarande Chelseaspelare mellan sig själv och målburen, med ytterligare en blåklädd legoknekt som understöd.

Som i ett övertänt rus gör walesaren vad som ser ut att vara blandningen av ett utfall mot bollen och en skottfint, något som inte lurar Chelseaspelaren märkbart.

Sedan drar han iväg skottet, som man hade kunnat se komma från månen.

Det ska inte bli mål i ett sådant läge.

Och det hade det inte heller blivit, om det inte vore för vaden på försvarande London-bo.

Svag, studsande och snurrande byter bollen bana och bosätter sig i nätet.

Old Trafford exploderar när Daniel James rusar och skuttar ned mot hörnflaggan och kröner den obefintliga målgesten med ett avgrundsvrål.

Alla vet vad detta betyder för honom.

Tre veckor innan flytten till nordvästra England förlorade den 21-årige Daniel hastigt sin alldeles för unga far.

Han fick aldrig se sin son uppfylla den karriärsavgörande flytten.

Han fick inte se honom göra mål i sin första match på drömmarnas teater.

Skriket där nere vid hörnflaggan var lika delar lycka, lika delar fylld till bredden av den sorg som ingen som inte varit i samma situation någonsin kan förstå.

Under sina första fyra matcher i Manchester United stod Daniel James för fyra mål. Han röstades också fram till månadens spelare för augusti.

Därpå följde en sju månader lång måltorka som bröts först i 5-0 vinsten mot LASK, en match som främst är ihågkommen som den sista för Manchester United innan pandemiuppehållet.

Trots måltorkan ledde Daniel James den interna assistligan då uppehållet kom.

Under sommaren spekulerades det om att ett lån var nära förestående för den sympatiske James. Emellertid blev han som bekant kvar, med ytterst begränsad speltid.

I december gjorde han sitt första mål för den innevarande säsongen efter ytterligare en lång period av undermåliga prestationer.

I februari skrevs han till målprotokollet ytterligare två gånger.

Sedan drog han på sig en ytterst onödig straff i Europa League.

Snubblade den svajige walesaren över en tillfällig formtopp, eller har vi nu fått se tecken på vad som ska bli en utveckling mot en fotbollsspelare med mer att erbjuda än löpningar som kör slut på försvarare i upprinnelsen av matcherna?

Utsagor om framtiden är sällan tacksamma. Därför låter jag profetian utebli, med en uppenbar förhoppning om att det är det senare av de två alternativen.

För det förtjänar han.