”Tony Martial, he came from France, English press said he had no chance, 50 million down the drain, Tony Martial scores again” Den trudelutten var det längesedan man hörde. Främst pÃ¥ grund av ett spikevirus med ursprung i Kina. Men ocksÃ¥ pÃ¥ grund av att ”Tony Martial” varit lÃ¥ngt ifrÃ¥n sitt bästa under innevarande säsong. Jag är inte den som springer till den lokala spelbutiken varje september för att köpa det senaste FIFA-spelet. Främst därför att jag inte brukar spela det särskilt mycket sedan jag lämnat butiken med plastfodralet i handen. Kalla mig gammalmodig, men de stunder dÃ¥ jag faktiskt sitter där i soffan med xbox-kontrollen hÃ¥ller jag mig strikt borta frÃ¥n nymodigheter som onlineläget. Jag hÃ¥ller mig till den analoga offline-kampanjen – ständigt agerande som Manchester Uniteds räddare. Med tiden har jag kommit pÃ¥ mig själv med att vid varje ny kampanj alltid Ã¥terkomma till tvÃ¥ viktiga beslut. Det första är att lösa Alexis Sánchez frÃ¥n sitt kontrakt – kosta vad det kosta vill. Det andra är att sätta Anthony Martial pÃ¥ transferlistan. Det känns inte som särskilt längesedan den senare av de tvÃ¥ stod utanför Carrington iklädd en blÃ¥ pikétröja, stelt poserande med en Unitedtröja i händerna. Och vem kan glömma debuten mot Liverpool? Ett sÃ¥dant mÃ¥l i sin debutmatch mot ett sÃ¥dant lag kunde väl inte vara nÃ¥got annat än försmaken pÃ¥ en spektakulär Manchester United karriär? Eller? Det är faktiskt en genuin frÃ¥ga. Kan man räkna Anthony Martial som en lyckad värvning? Eller ligger klassificeringen pÃ¥ den andra sidan skalan? Min tendensiösa hÃ¥llning gentemot fransmannen till trots vill jag mena att vi fick god valuta för de där 50 million. För det första är prissummorna alltid för höga inom fotbollen, särskilt om köparen heter Manchester United. Därför kan vi varken här eller i fallet Harry Maguire använda det som mÃ¥ttstock. Emellertid kan man aldrig komma helt ifrÃ¥n förväntningarna som kommer med en hög övergÃ¥ngssumma. Och när transferrekordet för en tonÃ¥ring bryts följer ofrÃ¥nkomligen vissa förhoppningar med. Men vad har vi dÃ¥ (hittills) fÃ¥tt för Anthony Martial? Först av allt har han hyllats för sitt stundom goda positionsspel och sitt ”osynliga” arbete, som öppnar upp planen för anfallande medspelare. Han är dessutom vida känd för sitt kvicka och utmanande man-mot-man spel, där han hÃ¥ller bollen nära fötterna. Efter debaclet mot Leicester i söndags har Anthony Martial stÃ¥tt för 17 293 spelade minuter i Manchester United-tröjan. Poängskörden under samma tidsperiod slutar pÃ¥ 78 mÃ¥l och 41 assister, det vill säga en poäng per 145:e spelade minut. För att sätta siffrorna i perspektiv har Edinson Cavani producerat ett poäng var 152:a minut, Rashford var 139:e och Mason Greenwood var 171:a. Det är egentligen taskigt att jämföra med Bruno Fernandes. Men som kuriosa kan det konstateras att han stÃ¥tt för det det smÃ¥tt otroliga ett poäng per 95:e minut. Sett till övriga anfallare är alltsÃ¥ Tony den med näst bäst poängskörd. Detta trots den nuvarande formsvackan. Samtidigt bör konstateras att 145 minuter per poäng inte utgör nÃ¥got toppenbetyg för en ”nia.” Lukaku lÃ¥g pÃ¥ 131, Zlatan pÃ¥ 106 och Igahlo pÃ¥ 127 (även om han, med sin begränsade speltid, möjligen inte borde inkluderats). Detta är en av anledningarna till att jag stÃ¥r fast i min FIFA-Ã¥sikt; att det är dags för Manchester United och fransmannen att tacka för gott samarbete och gÃ¥ skilda vägar till sommaren. Min skepsis har alltid grundat sig i hans lojja sätt – hur han inte verkar bry sig. Hur han kan stÃ¥ för ett odugligt avslut, en felpass eller en missbedömd fint som resulterar i en kontring av motstÃ¥ndarlaget. Där en sÃ¥dan som Bruno eller Cavani hade rusat ikapp och gjort allt för att norpa tillbaka bollen stannar Martial kvar uppe i planen, sparkandes i gräset som om han vore ett litet barn som inte fÃ¥r som han vill, muttrande nÃ¥gra (säkert) frustrerade franska fraser. Personligen har jag aldrig gillat sÃ¥dana spelare. De hör inte hemma i en klubb som blivit namnkunnig världen över för sitt DNA av kämpande och jävlar-anamma. Ett sista störningsmoment är hur det verkar som att det räcker med ett motlägg, ett misstag eller en motgÃ¥ng för att den gode Tony ska börja hänga med huvudet. Sedan tycks det mer eller mindre omöjligt att leta rätt pÃ¥ den fotbollsspelare vi vet finns där inne förrän tidigast till nästa match. Jag är inte manager för Manchester United. Och det ska vi alla, utan tvekan, vara glada över. Inte heller är livet som i FIFA:s kampanjläge. Hade dessa i kombination varit verklighet hade vi inte bara spelat i League 2 vid det hör laget, vi hade ocksÃ¥ med störst sannolikhet missat nÃ¥gra av Anthony Martials greatest hits. Och det kommer vi att göra om vi släpper honom till sommaren ocksÃ¥. Ändock vill jag mena att det blivit dags. För mig är Anthony Martial den där unga talangen med enorm potential som ständigt tycks vara bara nÃ¥gon träning, nÃ¥gra matcher, frÃ¥n att verkligen blomma ut och finna kontinuitet. Problemet är emellertid att han inte längre är den tonÃ¥ring som kom till Manchester sensommaren 2015. Innevarande säsong är hans sjätte och i vissa avseenden är han fortfarande bara den där ungdomen med stor potential. Kommer verkligen en sjunde säsong fÃ¥ honom att lämna det valpiga bakom sig för att utvecklas till Uniteds alfa-anfallare? När är chanserna förbrukade? För att Ã¥terkoppla till frÃ¥gan om Anthony Martial var en lyckad värvning menar jag att sÃ¥ onekligen var fallet. Även om han till och frÃ¥n varit helt under isen, har han stundvis presterat ruskigt bra. Det unga löftet som flyttade till nordvästra England gjorde skäl för prissumman när han demonstrerade sin talang pÃ¥ Drömmarnas Teater. Samtidigt, och dessvärre, har han emellertid förblivit just det – ett löfte.