”Tony Martial, he came from France,
English press said he had no chance,
50 million down the drain,
Tony Martial scores again”
Den trudelutten var det längesedan man hörde. Främst på grund av ett spikevirus med ursprung i Kina. Men också på grund av att ”Tony Martial” varit långt ifrån sitt bästa under innevarande säsong.
Jag är inte den som springer till den lokala spelbutiken varje september för att köpa det senaste FIFA-spelet. Främst därför att jag inte brukar spela det särskilt mycket sedan jag lämnat butiken med plastfodralet i handen.
Kalla mig gammalmodig, men de stunder då jag faktiskt sitter där i soffan med xbox-kontrollen håller jag mig strikt borta från nymodigheter som onlineläget.
Jag håller mig till den analoga offline-kampanjen – ständigt agerande som Manchester Uniteds räddare.
Med tiden har jag kommit på mig själv med att vid varje ny kampanj alltid återkomma till två viktiga beslut. Det första är att lösa Alexis Sánchez från sitt kontrakt – kosta vad det kosta vill.
Det andra är att sätta Anthony Martial på transferlistan.
Det känns inte som särskilt längesedan den senare av de två stod utanför Carrington iklädd en blå pikétröja, stelt poserande med en Unitedtröja i händerna.
Och vem kan glömma debuten mot Liverpool?
Ett sådant mål i sin debutmatch mot ett sådant lag kunde väl inte vara något annat än försmaken på en spektakulär Manchester United karriär?
Eller?
Det är faktiskt en genuin fråga. Kan man räkna Anthony Martial som en lyckad värvning? Eller ligger klassificeringen på den andra sidan skalan?
Min tendensiösa hållning gentemot fransmannen till trots vill jag mena att vi fick god valuta för de där 50 million.
För det första är prissummorna alltid för höga inom fotbollen, särskilt om köparen heter Manchester United. Därför kan vi varken här eller i fallet Harry Maguire använda det som måttstock.
Emellertid kan man aldrig komma helt ifrån förväntningarna som kommer med en hög övergångssumma. Och när transferrekordet för en tonåring bryts följer ofrånkomligen vissa förhoppningar med.
Men vad har vi då (hittills) fått för Anthony Martial?
Först av allt har han hyllats för sitt stundom goda positionsspel och sitt ”osynliga” arbete, som öppnar upp planen för anfallande medspelare. Han är dessutom vida känd för sitt kvicka och utmanande man-mot-man spel, där han håller bollen nära fötterna.
Efter debaclet mot Leicester i söndags har Anthony Martial stått för 17 293 spelade minuter i Manchester United-tröjan. Poängskörden under samma tidsperiod slutar på 78 mål och 41 assister, det vill säga en poäng per 145:e spelade minut.
För att sätta siffrorna i perspektiv har Edinson Cavani producerat ett poäng var 152:a minut, Rashford var 139:e och Mason Greenwood var 171:a.
Det är egentligen taskigt att jämföra med Bruno Fernandes. Men som kuriosa kan det konstateras att han stått för det det smått otroliga ett poäng per 95:e minut.
Sett till övriga anfallare är alltså Tony den med näst bäst poängskörd. Detta trots den nuvarande formsvackan.
Samtidigt bör konstateras att 145 minuter per poäng inte utgör något toppenbetyg för en ”nia.”
Lukaku låg på 131, Zlatan på 106 och Igahlo på 127 (även om han, med sin begränsade speltid, möjligen inte borde inkluderats).
Detta är en av anledningarna till att jag står fast i min FIFA-åsikt; att det är dags för Manchester United och fransmannen att tacka för gott samarbete och gå skilda vägar till sommaren.
Min skepsis har alltid grundat sig i hans lojja sätt – hur han inte verkar bry sig. Hur han kan stå för ett odugligt avslut, en felpass eller en missbedömd fint som resulterar i en kontring av motståndarlaget.
Där en sådan som Bruno eller Cavani hade rusat ikapp och gjort allt för att norpa tillbaka bollen stannar Martial kvar uppe i planen, sparkandes i gräset som om han vore ett litet barn som inte får som han vill, muttrande några (säkert) frustrerade franska fraser.
Personligen har jag aldrig gillat sådana spelare. De hör inte hemma i en klubb som blivit namnkunnig världen över för sitt DNA av kämpande och jävlar-anamma.
Ett sista störningsmoment är hur det verkar som att det räcker med ett motlägg, ett misstag eller en motgång för att den gode Tony ska börja hänga med huvudet. Sedan tycks det mer eller mindre omöjligt att leta rätt på den fotbollsspelare vi vet finns där inne förrän tidigast till nästa match.
Jag är inte manager för Manchester United. Och det ska vi alla, utan tvekan, vara glada över.
Inte heller är livet som i FIFA:s kampanjläge.
Hade dessa i kombination varit verklighet hade vi inte bara spelat i League 2 vid det hör laget, vi hade också med störst sannolikhet missat några av Anthony Martials greatest hits.
Och det kommer vi att göra om vi släpper honom till sommaren också. Ändock vill jag mena att det blivit dags.
För mig är Anthony Martial den där unga talangen med enorm potential som ständigt tycks vara bara någon träning, några matcher, från att verkligen blomma ut och finna kontinuitet.
Problemet är emellertid att han inte längre är den tonåring som kom till Manchester sensommaren 2015. Innevarande säsong är hans sjätte och i vissa avseenden är han fortfarande bara den där ungdomen med stor potential.
Kommer verkligen en sjunde säsong få honom att lämna det valpiga bakom sig för att utvecklas till Uniteds alfa-anfallare?
När är chanserna förbrukade?
För att återkoppla till frågan om Anthony Martial var en lyckad värvning menar jag att så onekligen var fallet. Även om han till och från varit helt under isen, har han stundvis presterat ruskigt bra.
Det unga löftet som flyttade till nordvästra England gjorde skäl för prissumman när han demonstrerade sin talang på Drömmarnas Teater. Samtidigt, och dessvärre, har han emellertid förblivit just det – ett löfte.
Res med oss till Manchester!