Att vara eller att icke vara, det är frågan | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Samtidigt som fekalierna längs promenadstråket tinar fram i vårsolen så tinar det fram minst sagt lika oroande fekalier på diverse nyhetstabloider, nyheter som alltid bör beaktas med en grävskopa flingsalt. Som en upptinad hundlort i april månad skrivs det om att det minsann ska förlängas med Ole Gunnar Solskjaer.

Vi kan nog alla enas om att poängskörden i år har varit någorlunda bra – kontra det som har uträttats på planen. Jag har också varit – och är den personen som står bakom managern så långt det bara förnuftigt går att stå bakom en manager, oavsett om det rör sig om Moyes, van Gaal, Mourinho eller Ole Gunnar Solskjaer. Ole är troligtvis den jag har sett fått ut mest ”progress” av laget de senaste åtta åren. Vilket leder en till frågan, hur lång tid ska en tränare stå framför sitt presskonferenspodium, hötta med näven och återgå till orden att det är en ”process”? Det är tydligen numer accepterat att det är en process att åka ur Champions League varenda år, det är en process att förlora varenda semifinal man spelar och det är tydligen en process att komma topp-4 varenda jävla år. Och det börjar bli aningen tröttsamt.

Andra tränare har lyckats på kortare tid än vad Ole Gunnar har fått, med klubbar som City, Liverpool, Tottenham etc. Och årets uttåg ur Champions League som var rörigare än en bestickslåda på dagis var när bägaren rann över, i alla fall för mig. Men lägren är fortsatt delade, ikoner som David Beckham och Paul Scholes som med all sannolikhet kan bra mycket mer om fotboll än mig själv hävdar i samklang att Ole har gjort ett fantastiskt jobb med Manchester United, vad de baserar det på? Ingen aning. Jag tycker väl att det Ole har åstadkommit är på sin höjd OK efter två och ett halvt år, om knappt ens OK. Vi har inte en egen spelidé ännu och det här nya med att vi ska vara ett kontringslag, det har jag svårt att acceptera för en klubb som ska vara bland de bästa i världen. Visst det är fantastiskt roligt att vinna mot Liverpool, City, Chelsea, PSG men det är oerhört mer ansträngande och förbryllande att förlora mot West Bromwich, Sheffield, Crystal Palace utan att ens egentligen ha ett uns till eget spel. Rulla boll kan jag göra hemma på min bakgård. Och precis som mot Brighton senast verkar vi inte ha någon spelplan för lågt stående försvar, än en gång är det mer tillfälligheter än något annat som avgör.

Att vi har tagit 25 poäng från ”losing positions” är inte någon smickrande statistik, även om Manchester Uniteds Instagram antyder det motsatta. Det bevisar mer på att vi har problematiken med att vi inte kan föra en match när vi faktiskt är Manchester United, att vi låter andra lag sätta tempot när det egentligen är vi som ska diktera vilken typ av match det ska bli. Och det börjar bli ännu mer tröttsamt.

Nu står vi här, Oles vara eller Oles icke vara. Det susar fram mellan tabloidernas rader att Ole ska få ett nytt kontrakt på två år med option på ytterligare ett år, värt 30 miljoner pund. Med den premissen ställer jag mig i ledet som heter Oles icke vara. Jag hade motvilligt kunna ge honom en sista säsong med skyhöga krav, minst en titel, slutspel i champions league och att utmana om ligatiteln. Jag vill undvika att hamna i en ny karusell med obetalda avgångsvederlag som sträcker sig ett decennium fram. Kalle Karlsson skrev i sin krönika om Graham Potter och att Manchester United skulle överväga honom, och jag kan absolut hålla med, till viss del, men visst låter det osexigt? Potter har gjort det väldigt bra med Brighton och har en egen spelidé, men jag känner inte för att chansa, vi vet att den här klubbens press kan ta över – och vi är inte i en position där vi har råd att chansa.

Vem som skulle passa att över? Det vågar jag inte ens spekulera i något mer, men även en trasig klocka visar rätt en gång om dagen vilket i sin sannaste mening borde betyda att vi också någon gång kan pricka rätt gällande tränarfrågan.

Jag infinner mig just nu i att det blir Ole Gunnar minst en säsong till, styrelsen verkar vara nöjda med att vi är den evigt semi-final-förlorade tvåan och min nöjdhet verkar inte spela någon roll.

Och det? Det gör mig faktiskt tröttast av allt.

Res med oss till Manchester!