The Shaw must go on

Det är dags att rannsaka sig själv lite grann och gå igenom vilka fel och brister man har haft under säsongen. Vi börjar såklart med Luke Shaw.

– Jag behöver inte söka i arkivet för att minnas att jag sågat ytterbacken längs med fotknölarna både en och två gånger. Har han förtjänat det? Njo, det är en sak att han varit skadedrabbad och inte kunnat spela ut sitt register alla gånger. Men helt ärligt, ibland har han varit tam som en hamster och fullständigt oduglig. Vänsterbacken är av tradition en plats för karaktärer i United; är man gammal nog att minnas Denis Irwin minns man honom med glädje, Patrice Evra känner förstås alla till, och för en kort period (och den var väldigt kort) var man ju väldigt förtjust i Gabriel Heinze. Dessvärre har Luke Shaw inte mycket till prishylla för att kunna räknas bland de bästa, men han är bara 25 år och har ännu framtiden för sig. Till min förvåning ser jag också att han är 1.85 meter lång. Har han vuxit? För den Shaw som jag minns från tidigare år var kort och klotrund som en stubbe.

– Lindelöf? Ja, alltså. Jag kan varken säga bu eller bä om Lindelöf den här säsongen. Det är mer en fråga om att Bailly och Tuanzebe har diskvalificerat sig som alternativ bredvid Maguire. För mig råder absolut inga tvivel om att Maguire är Uniteds viktigaste spelare jämte Bruno. Därmed inte sagt att han är bäst i klassen. Hans brister är ofta uppenbara, även fast jag ibland höjer på ögonbrynen åt hans fåfänga i det offensiva straffområdet (på ett sätt som man inte ser i det engelska landslaget). Maguire ser ut som en kriminell men har frisyr som en skolpojke och drar hela tiden handen genom luggen efter varje närkamp. Även Lindelöf drar sig för håret nuförtiden, men i Benfica hade han renrakat huvud och såg ut som en tidig Jaap Stam. En Lindelöf med kalufs är ju inte helt olik Pau Torres (tänkbart nyförvärv), så jag föreslår att han klipper sig.

– Solskjaer då? Ja, nu säger han själv att säsongen var en besvikelse så då sparar jag lovorden till en annan gång. Mig veterligen har jag bara kritiserat honom på två punkter: 1) satsningen på Europa League, och 2) tilltron till De Gea. Det fanns en tid då norrmannen var en riktig viking, Ole Utrensaren, och skeppade iväg allt han inte trodde på till Italien. Nu har han tvingats dra åt svångremmen och i mitt tycke fegat lite i laguttagningarna den här säsongen, men det säger också sig självt att man inte kan experimentera med en spelartrupp som bara består av en tredjedels magi. Vill man ha en tränare som kan trolla med dåligt spelarmaterial får man söka en annan tränare. Solskjaer handlar om planering, idé och ideal – tvärtemot premissen för vilket man rekryterade honom i december 2018. I fallet De Gea var tanken att han skulle stå i ligan och Henderson i cupen, men sedan blev det tvärtom när Henderson visade sig vara bättre. Samtidigt är De Gea ingen cupmålvakt och det vet Ole. Ändå var han trogen spanjoren när det gällde som mest, och det var ett misstag som i förlängningen kan kosta honom jobbet om en titel inte infinner sig om ett år eller två. Någonstans sitter säkert Sergio Romero och undrar om inte han hade vunnit fler titlar åt Solskjaer än han gjorde åt Mourinho.

***

Topp 3 – säsongens bästa spelare enligt mig:
1. Shaw
2. Bruno
3. Cavani

***

Det är lätt att i efterhand säga vilken toppenvärvning Cavani blev, men det var ett risktagande – på deadline day. Jag var heligt förbannad i början på säsongen, och jag vet inte hur många som egentligen höll med mig om att United gjorde ett uselt transferfönster, men jag viker mig inte på den punkten. För mig satte det hela säsongen i en ond spiral och mycket vi kan förbanna oss över nu – andraplatser, uttåg ur Champions League, finalförlust i Europa League m.m – är en konsekvens av det. United slutar 12 poäng efter City i tabellen och 10 poäng förlorade man de sex första ligamatcherna. I sommar vill jag se nyförvärven innan säsongen börjar, tack.

***

Jag gillar en god stilist med historiska vingslag men blir närmast lamslagen när jag läser Simon Banks text om protesterna på Old Trafford. Det är trist i sig att den som vill vara insiktsfull eller reflekterande alltid ska vara cynisk. Tvärtom tror jag det är viktigare än någonsin att supportrarna känner att de faktiskt har en röst, och då menar jag inte den låtsasmätta och raljanta jag vet allt-rösten utan den som mera nyfiket faktiskt tror och hoppas på förändring. För inte var väl protesterna utan verkan? Se till vilka sportsliga konsekvenser det fick, och då inte alls till Uniteds fördel (man slet ut sig och Liverpool kvalade in till Champions League).

Vet en proteströrelse alltid vad den vill och vad den får? Nej, då hade man ju kallat det för något annat än protest. Själva poängen är väl upproret, att skapa en konflikt för att konflikten inte finns. Demokrati är väl i första hand en fråga om att folk har en röst, inte alltid att de röstar rätt eller säger rätt saker. I fallet United tror jag det handlar mycket om känslan av att kunna påverka klubben, på samma vis som man ibland kan känna att man påverkar utgången av en fotbollsmatch, och det engagemanget får aldrig dö ut. Att fotbollsvärlden sedan är ondskefull är väl underförstått, liksom att vägen till ägarbyte är lång och knepig. Men det är vägen som är mödan värd, som Karin Boye skrev.

För mig var protesterna säsongens höjdpunkt, i konkurrens med väldigt lite i övrigt.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2021 MUSS.SE   •   OM MUSS & MUSCS   •   HJÄLP MUSS   •   OM MUSS.SE   •   BLI SKRIBENT   •   INTEGRITETSPOLICY   •   KONTAKTA OSS