Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Michael Carrick: Ett rött hjärta som aldrig slutade slå

Michael Carrick tillhör skaran av spelare som har vunnit precis allt som går att vinna med Manchester United. Idag säger vi grattis på 40-årsdagen till den före detta mittfältseleganten. 

När Michael Carricks karriär summeras är det av förklarliga skäl Manchester United han förknippas med. Inte nog med att han tjänade klubben som spelare i tolv år, idag ingår han även i Ole Gunnar Solskjaers ledarstab och syns på matcher ofta till sittandes vid sidlinjen, inte sällan med ett sammanbitet fokus i blicken.

Om det var något som personifierade Carrick som fotbollsspelare var det just att hålla fokus och alltid se till att vara både ett och två steg före sina motståndare.

Han var inte den snabbaste spelaren, hade inte de mest tekniska fötterna, och var för den delen inte heller någon fysisk praktpjäs. Det kompletterade han i stället med en spelintelligens utöver det vanliga. En egenskap som vissa spelare bara har, andra inte.

Född uppe i ett hårt och grått Wallsend i nordöstra England 1981 var det inte skrivet i sten att det skulle bli den fotbollsspelare det till slut blev av honom.

I ung ålder var det inte ens säkert att han skulle kunna röra sig för egen maskin. Han hade nämligen plattfot och inverterade knän. Sannolikheten att det skulle bli bättre efter en operation var 50/50 men hans föräldrar vägrade utsätta sin son för ett kirurgiskt ingrepp. Och tur var väl det, med facit i hand.

Carrick började som ung pojk spela för det lokala laget Wallsend Boys Club, eller “the Boyza”, som han kallar laget i sin självbiografi. Där spelade han fram till att han var 16 och gjorde så under två minnesvärda coacher – Alan och Ken.

Han beskrev dem lite som “the good cop and the bad cop”. Ken var den gode. Alan menade att Carrick, vid tio års ålder, var för snäll och att det aldrig skulle bli någon fotbollsspelare av honom. I grund och botten gillade ändå Carrick Alan.

Efter ytterligare ett par år i Wallsend Boys Club började andra klubbar få upp ögonen för Carrick. Efter en rad provspel hos olika klubbar runtom i England föll till slut valet på West Ham United. Londonklubben fick honom att känna sig välkommen och de spelade på ett sätt som tilltalade en då 14 år gammal Carrick.

Här började drömmen snart bli på riktigt för honom. När storlag kom på besök till Upton Park fanns ofta Carrick där för att studera hur spelarna och tränaren förde sig. Manchester United kom alltid klädda i kavajer och gav intrycket att de menade allvar. När Sir Alex Ferguson kom gåendes genom korridoren gjorde det ett stort intryck på Carrick.

“Han marscherade genom korridorerna, ner mot tunneln, som en enveten general på väg ut i krig, fullständigt övertygad om att vinna.”

Drömmen om att spela för Ferguson fanns där och den skulle som bekant bli verklighet en vacker dag.

I januari 1998 kom Carrick överens med West Hams dåvarande tränare Harry Redknapp att signera ett proffskontrakt på sin 17-årsdag den 28 juli. Det var i och med detta som också de stora pengarna började rulla in.

För den som tycker summor inom fotbollen är intressant, och hur proportionerna såg ut för cirka tjugo år sedan, beskriver Carrick att det var £400 i veckan som gällde första året. £500 nästa. £600 året därpå. Varje start i A-laget gav en bonus på £700. Efter tio starter tickade £10 000 in. Ett kvitto, om man så vill, på att proffsdrömmen besannats.

Premier League-debuten skulle sedan komma i augusti 1999, när laget vann med 3-0 mot Bradford. Carrick blev då inbytt mot självaste Rio Ferdinand. Säsongen skulle dock inte spenderas särskilt mycket i West Ham, då han skickades ut på korttidsdlån till Swindon Town.

“Jag tror det skulle vara bra för dig att gå på lån. Packa din väska att dra till Swindon,” var Redknapps meddelande till Carrick.

Det skulle faktiskt bli en lånesejour till under samma säsong men den gången i Birmingham City.

Han kom emellertid tillbaka mot slutet av säsongen 1999/00 och fick då också göra sitt första ligamål för “the Hammers” i en 5-0-seger mot Coventry.

Nästkommande säsong slog han sig däremot in i laget på allvar och gjorde 33 ligamatcher för West Ham. Han märkte att det inte alltid var helt enkelt att spela som central mittfältare under den här tiden i Premier League.

Han beskriver sin första dust med Arsenals Patrick Vieira som mer eller mindre omöjlig på grund av fransmannens storlek.

Den mot Chelseas Dennis Wise som rentav motbjudande.

Och så fanns det så klart den mot Roy Keane – den svåraste av alla. Men då var det inte bara den hårdföre irländaren som var den enda faktorn, utan hela Manchester Uniteds lag och deras uppenbarelse hjälpte till att dra sitt strå till stacken.

Säsongerna i West Ham avlöste varandra och Carricks insatser gick inte obemärkt förbi. Han nominerades bland annat till PFA Young Player of the Year och vann utmärkelsen West Ham’s Young Player of the Year två år i rad.

Vid sidan av det var han dessutom påtänkt för den engelska landslagstruppen till VM 2002 men tog sig inte in på grund av en skada.

Carrick skulle komma att vara West Ham trogen fram till och med sommaren 2004, då flyttlasset gick inom London men till den norra delen och Tottenham Hotspur. Carrick var i slutet på sin West Ham-karriär en av klubbens mest framstående spelare men anledningen till att han lämnade berodde helt enkelt på att laget hade åkt ur Premier League säsongen 2002/03. Han gjorde en säsong i The Championship men kände att det fanns mer att ge.

“Sanningen är att jag kände att jag inte kunde spela andradivisionen längre,” sa Carrick.

White Hart Lane blev alltså den nya hemadressen för honom och även om det kan ses som språngbrädan till vad som senare skulle bli en flytt till den allra största klubben, så känns sejouren i Tottenham lite som en parentes.

Det blev ganska exakt två år under Martin Jols ledning i Londonklubben. Carrick beskriver att Jol spelade en stor roll i hans utveckling och att ta honom till nästa nivå som fotbollsspelare. Spurs-tränarens fru ska till och med att sagt till Carrick att han beundrade honom.

Som navet på mittfältet, tillsammans med Edgar Davids och Jermaine Jenas, var det därför ingen överraskning att Jol ville behålla Carrick när Manchester United knackade på dörren.

“Jag vill inte tappa en spelare som Michael, som troligen var vår bäste mittfältare förra säsongen [2004/05],” kommenterade Jol.

Det var ändå oundvikligt. När Manchester United är intresserade av ens tjänster och Sir Alex Ferguson letar en efterträdare till Roy Keane, då är det inte mycket att tveka på.

“Mitt huvud fylldes av minnena från West Ham, när United kom på besök och spelarna kom klädda i sina kavajer i korridorerna.”

Förhandlingarna mellan Tottenham och United pågick under tiden Carrick var iväg på VM i Tyskland, sommaren 2006.

Tottenhams ordförande Daniel Levy spelade hårt mot hårt och ville ha mer än de £12 miljoner som United erbjudit. Ferguson var under tiden förhandlingarna pågick ute på golfbanan och fick ett samtal från Uniteds dåvarande verkställande direktör David Gill, som uppdaterade läget.

“Gud vet hur det påverkade Sir Alex puttning,” tänkte Carrick.

Till slut fick Levy ge vika och acceptera det slutgiltiga budet på £18 miljoner från United. Carrick beskriver det själv som att det i Tottenham-fansens ögon måste ha setts som en bra deal, medan det för United-fansen kunde uppfattas som en, å ena sidan, bra värvning, å den andra att det var mycket pengar för en spelare som inte uppnått särskilt mycket.

När Carrick anslöt till United gjorde han det som 25-åring. Han funderade själv på om han skulle kategorisera sig som en av de yngre eller en av de äldre. Han föredrog det senare. Det här med dribblingar och tricks till höger och vänster var aldrig hans stil. Det var sådant de yngre spelarna sysslade med, ansåg han.

I det äldre gardet fanns spelare som Ryan Giggs, Paul Scholes, Ole Gunnar Solskjaer, Gary Neville, och så givetvis hans gamle vapendragare från tiden West Ham, Rio Ferdinand.

Michael Carrick tillsammans med Paul Scholes och Rio Ferdinand under ett träningspass med Manchester United.

Såväl personer nära honom som fans runtomkring kan nog skriva under på att Carrick, på ett rättmätigt sätt, uppfattades som en av av de äldre, mer rutinerade i gänget, trots sin relativt unga ålder vid tiden.

Han gav ett moget intryck under sin första tid i klubben och visade inga tecken på rädsla eller att utmaningen var för stor. Att med en axelryckning bara ta över Roy Keanes tröja nummer 16 säger en del. Men det var också en del av hans personlighet; öppen, jordnära, och opretentiös.

“Ja, visst. Inga problem,” var svaret Ferguson fick på frågan om Carrick verkligen kände för att axla den före detta Unitedkaptenens tröja.

Carrick spelade aldrig med Keane, men höll honom väldigt högt. Den spelare han placerade högst upp av alla var i stället en annan, redan befintlig, mittfältare i laget – Paul Scholes. Han beskriver den rödlätte Unitedprodukten som ett geni, kort och gott.

Det är ganska enkelt att förstå varför en spelare som Carrick drogs åt att studera och inspireras av Scholes. Mittfältsduon spelade tillsammans i sju år, fram till det att Scholes lade skorna på hyllan (den gången han gjorde det på riktigt).

Trots att ingen av dem krävde någon medial uppmärksamhet eller försökte spela på sina namn, stod ändå Carrick i skuggan av Scholes. Antagligen för att den senare gjorde mer spektakulära saker, såsom distansskott från 25 meter eller volleymål på hörnor.

“It’s Carrick you know, it’s hard to believe it’s not Scholes,” sägs det ju.

Ja, delvis kan jag hålla med. Men på många vis var de olika varandra. Carrick var inte särskilt spektakulär. Han var ingen målgörare. Och han var ingen framspelare.

Totalt gjorde han 24 mål i Unitedtröjan. Detta på 464 matcher. Det är inga imponerande siffror på något sätt. Men, den som går in med en statistisk utgångspunkt för att beskriva honom är inte värd att lyssna på.

Nej, Carrick var inte någon utpräglad framspelare men nog kunde han hitta fram med en och annan boll. Här till Javier Hernandez. Det här är ett av mina personliga favoritögonblick med honom. Innan någon i Chelsea ens hade förutspått fara eller vad som skulle hända hade Carrick räknat ut allting. Steget före. 

I stället vill jag återknyta till det där med spelintelligens. Det är den finaste och mest dyrbara egenskapen du kan ha som fotbollsspelare.

I brist på en pricksäker försvenskning av uttrycket använder jag mig i stället av den engelskspråkiga formuleringen för att beskriva vad han gjorde med Manchester United: “He made the team tick.”

Jag har länge funderat på hur man på bästa sätt kan översätta det till en någorlunda begriplig fotbollsterm. Det närmsta jag kommer ett bildligt uttryck är ett hjärta. Ett hjärta som på ett nästintill mekaniskt sätt, oavbrutet och systematiskt, bara slår och slår i samma fina takt.

Det som gör att liknelsen går att stödja, och det som gör Carrick till en fascinerande fotbollsspelare, var att han kunde styra hur snabbt spelet skulle ticka, hur snabbt hjärtat skulle slå. Han var ofta en bidragande orsak till att laget kunde växla tempot i matcher. Stundom spela ett rakare och mer hotande spel. Stundom spela ett mer kontrollerat och passningsorienterat spel.

Efter hans intåg på Old Trafford vann Manchester United tre raka ligatitlar och spelade i samma veva hem klubbens andra och senaste Champions League-titel. I vilken utsträckning det berodde på Carrick tänker jag inte spekulera i men jag är ganska säker på att hans bidrag till det är förbisett hos många, och hos andra undervärderat.

Michael Carrick var i mångt och mycket en ovärderlig fotbollsspelare för Manchester United. En av de främsta mittfältarna klubben haft i modern tid. I mer än ett decennium var han ett hjärta därute på Old Trafford.

Ett hjärta som oavbrutet bara slog, och slog, och slog.

Michael Carrick

Grattis på 40-årsdagen, Michael Carrick!