En ny säsong står för dörren och med det även nya utlåningar. Manchester United har släppt och kommer att släppa en radda spelare på lån innan transferfönstret stänger. Frågan man kan ställa sig är om det finns en strategi bakom de beslut som görs eller inte.
Manchester United har hittills hämtat in Jadon Sancho och Raphael Varane inför säsongen 2021/22. Två tunga prestigevärvningar som på intet sätt känns som det Manchester United vi vant oss vid de senaste åren. På vissa håll tillskrivs de båda värvningarna, eller åtminstone det framgångsrika arbetet kring dem, John Murtough. Den för många rätt okände Murtough har haft titeln fotbollschef sedan mars och i arbetsbeskrivningen ingår bland annat spelarrekryteringar till a-laget.
En annan ändring i personalstyrkan hittar vi pÃ¥ akademisidan. Nicky Butt lämnade Manchester United i mars vilket gör att posten som “head of first-team development” är obesatt. FrÃ¥gan är om den alls kommer att besättas. United har Nick Cox som akademichef, Murtough ska förutom värvningar även jobba för att a-laget har de resurser som krävs medan Darren Fletcher numera tituleras teknisk chef. Det här spiller ocksÃ¥ över pÃ¥ de spelare som kan anses vara för bra för reserverna men samtidigt inte redo att utmana om en plats i en matchtrupp.
Strategin borde då vara, och borde ha varit, att hitta lämpliga klubbar på de brittiska öarna som kan garantera spelarna speltid och därmed utveckla dem till om inte truppspelare i morgondagens Manchester United så till spelare som United kan få en slant för när de väl lämnar.
Under Nicky Butt får strategin sägas ha varit något oklar. Visst, man kan kanske inte enbart lasta Butt för att det sett ut som det gjort, men som chef för utveckling har han ändå haft ett stort finger med i spelet om inte alltid en helt avgörande roll.
Manchester Uniteds utlÃ¥ningar kan egentligen delas upp i olika grupper. Vi har gruppen där Joel Pereira och Max Taylor ingick förra säsongen och där Kieran O’Hara, Cameron Borthwick-Jackson och Ethan Hamilton ingick säsongen dessförinnan. Spelare som lever pÃ¥ lÃ¥nad tid i Manchester United men där klubben trots allt lÃ¥tit kontrakten löpa. Av namnen ovan är det egentligen bara O’Hara som fÃ¥r sägas ha tagit till vara chansen som utlÃ¥nad. Övriga har matchats in i fel klubbar eller helt enkelt inte varit bra nog. Det här är en typ av spelare som United sett till spelarnas bästa borde förmÃ¥ släppa tidigare.
Vi har sedan en grupp med spelare där en strategi är viktig, men inte nödvändigtvis avgörande. Dit räknar vi spelare som Ethan Laird, Teden Mengi, Di’Shon Bernard, Matej Kovar och i viss mÃ¥n Dylan Levitt, Facundo Pellistri och Will Fish. Här handlar det om att hitta vettiga klubbar i det engelska seriesystemet där spelarna kan fÃ¥ smaka pÃ¥ seniorfotboll och fÃ¥ tuffa matcher framom att nöta pÃ¥ i reservlaget. De uppräknade spelarna är spelare som kan nÃ¥ en a-trupp i United om utvecklingen gÃ¥r i rätt riktning, om stjärnorna stÃ¥r rätt och om de hÃ¥lls skadefria. Här behövs det fingertoppskänsla. Förra säsongen tillhörde Levitt exempelvis bÃ¥de Charlton och kroatiska Istra 1961. Man tvivlar storligen pÃ¥ att det lÃ¥g en klart utstakad strategi bakom de utlÃ¥ningarna.
En grupp för vilken strategin får anses helt avgörande är den grupp som för närvarande består av James Garner, Tahith Chong och kanske även Brandon Williams. Här måste United, om man på fullt allvar tror att spelarna kan och ska vara en del av a-truppen framöver, lägga krut på att hitta bästa tänkbara lösningar där spelarna får en hel säsong med a-lagsfotboll på Premier League- eller Championshipnivå. I fallet Garner försökte United ifjol, men där satte ett tränarbyte vissa käppar i hjulen i Watford. I fallet Chong kan mycket av hoppet anses vara ute. Holländaren borde ha gått på lån säsongen 2019/20, men gjorde det inte. Två mediokra sejourer i Werder Bremen och Club Brugge förra säsongen gav inte mycket och nu hoppas man på att Chong ska få fart i Birmingham. Vi är rätt många som tvivlar.
I fallet Williams är läget av lätt införstådda skäl lite annorlunda. Engelsmannen har ett antal a-lagsmatcher i benen och sitter på ett långt och förhållandevis (speciellt med andra klubbars mått mätt) dyrt kontrakt. Här får United göra en avvägning. Antingen ser man till spelarens bästa och släpper honom utan desto mer knussel till exempelvis Southampton för utvecklingens skull eller så ger man spelaren mer speltid än fallet var förra säsongen. Sett till Williams nivå vore en utlåning förstås att föredra, men samtidigt vittnar Uniteds agerande förra säsongen om att så nödvändigtvis inte behöver bli fallet. Fanns det en strategi? Knappast. Finns det en nu? Låt oss hoppas.
Till sist finns det också en grupp spelare som är en form av vita elefanter, om det uttrycket tillåts. Det handlar om spelare som United gett dyra kontrakt men där kapaciteten inte räcker till eller där de helt krasst inte har Ole Gunnar Solskjaers förtroende. Här finns Diogo Dalot, Andreas Pereira och troligen också Jesse Lingard. De två förstnämnda har kontrakt ytterligare två säsonger medan Lingards löper ut nästa sommar. Att låna ut Dalot och Pereira till Milan respektive Lazio är förstås inget Manchester United ska syssla med som en del av en strategi. I bägge fallen handlade det långt om att kapa lönekostnader under ett tungt pandemiår. På plussidan fanns förstås att bägge fick okej med speltid, men varken Dalot eller Pereira får anses vara delar av Uniteds spelartrupp under deras återstående kontraktsår.
Problemet är förstås att spelarna ter sig för dyra för andra klubbar att värva. Inte nödvändigtvis i övergångssummor mätt, men väl i lönekostnader. United betalar bra veckopeng åt sina spelare och att sänka den vid en flytt ingår inte i många spelares natur. Jesse Lingard då? Ja, här borde strategin förstås ha varit att ge honom minuterna som Daniel James fick i vinter. Dock förefaller Lingard inte vara Solskjaers typ, vilket James av någon outgrundlig anledning får anses vara. Problemet vid en försäljning av Lingard är att han stärker en konkurrent om han stannar i Premier League, det såg vi i våras.
Summa summarum då? Ja, United behöver strategier. Parallellt med att man bestämmer sig för vilka spelare man skriver långtidskontrakt med behöver man också ha en uttänkt strategi för de unga spelarnas framtid. Spelarna i gränslandet mellan a-trupp och reserverna behöver vettiga a-lagsmiljöer att träna och spela i och man behöver kontinuitet. Man behöver inte en höst i en liga och en vår i en annan och man behöver framför allt inte nöta bänk som utlånad. Då har något gått fel.
Förhoppningsvis kan det nya upplägget i staben göra att en strategi utarbetas och att spelarnas utveckling garanteras. Förhoppningsvis kan en utstakad strategi ge fler a-lagsspelare från de egna leden eller vettiga försäljningar. Förhoppningsvis slipper Manchester United låna ut spelare till Istra 1961, Portadown och Brentfords reservlag.