Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

En krossad barndomsdröm

Cristiano Ronaldo är tillbaka i Manchester United. Sju ord jag aldrig trodde att jag skulle kunna skriva.

Det mesta har redan sagts och skrivits.

För två veckor sedan påbörjade undertecknad en krönika – i affekt – med arbetstiteln ”Et tu, Cristiano?” Då pekade allt mot att portugisen skulle återvända till Manchester, men till den objektivt dåliga sidan av staden.

Nu är han alltså återigen en Manchester United-spelare.

Rio Ferdinands första, förvirrande, tweet. De efterföljande, försiktiga, rapporterna. Ole Gunnar Solskjaers: ”Han vet vad vi känner om honom. Om han ska flytta vet han att vi finns här.”

Sedan tsunamin.

En tsunami av uppgifter om dammiga Whats-app-grupper som väckts till liv. Okristligt tidiga telefonsamtal från världens genom tiderna bästa tränare.

Ett ”Here we go!” som jag aldrig trodde skulle komma.

En elvaåriga pojke försökte en gång i tiden förgäves övertyga sina föräldrar om det bra med att tillåta honom att både färga håret svart och ta hål i bägge öronen. Samma elvaåring var precis så uppgiven som bara en elvaåring kan bli då Cristiano Ronaldo lämnade Carrington för vad som 2009 såg ut att bli sista gången.

Då hade elvaåringen för sista gången vikit ut planscher på golvet framför sin mamma med den tillhörande förfrågan: ”Kan du klippa mig så där?”

Den pojken förälskade sig i både fotboll och Manchester United just tack vare Cristiano Ronaldo. Lördagar i soffan, iklädd den röda tröjan. Glädjevrål vid målen. Euforin vid erövrade titlar. Frustrationen under ”de mörka åren” efter Fergie.

Allt. Tack vare Cristiano Ronaldo.

Kanske hade kärleken till Manchester United snärjt den där pojken ändå. Mycket sannolikt, i en familj av United-fundamentalister.

Samtidigt: kanske inte.

Nu är han tillbaka.

En pojkdröm har gått i upplevelse.

Samtidigt lurar andra känslor i periferin – pockandes på uppmärksamheten.

En irritation. Ett illamående – med tillhörande skam. En … ilska.

En irritation över lättnaden att inte behöva se honom i en ljusblå tröja. Över att redan ha glömt att Manchester City fanns på kartan för honom; att en övertalningskampanj överhuvudtaget behövdes.

En skam över att faktiskt ha hoppats att övergången skulle gå i lås, trots anklagelserna som riktats mot honom.

Anklagelser – och tillsynes välgrundade sådana – gällande ett av de värsta brott man kan utsätta en annan människa för.

En ilska, en självcentrerad ilska, över att den elvaåriga pojken inte tillåts omslutas av den där bottenlösa, barnsliga glädjen.

Han har aldrig hört talas om några anklagelser. Han vet inte ens vad en våldtäkt är.

Han älskar fotboll. Manchester United. Cristiano Ronaldo. Svårare är det inte.

Cristiano Ronaldo är ju faktiskt inte dömd. Och visst är rättssäkerhet det som skiljer demokrati från diktatur?

Cristiano Ronaldo har samtidigt hållit sig undan rättvisan. Det har inte genomförts någon rättvis prövning därför att han inte gjort sig tillgänglig för någon sådan.

Cristiano Ronaldo har köpt kvinnans tystnad.

Skulle han ha gjort något av detta om det inte fanns fog för anklagelserna?

För att inte tala om de läckta förhörsprotokollen där han själv ska ha erkänt hur hon gång på gång sade nej, hur han ”äntrade henne bakifrån” ändå och hur han bad om ursäkt efteråt.

Hennes förtvivlad telefonsamtal till Las Vegas-polisen dagen efter. Hennes dokumenterade skador.

Hur kan man förhålla sig till något av detta? Vart börjar man?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Det var en sak när han spelade någon annanstans; för en annan klubb. Då var det lättare att ta avstånd till personen Cristiano Ronaldo.

Han var inte vårt problem. Han fanns inte.

Nu är han tillbaka. Och vi alla tvingas ta ställning, antingen direkt eller indirekt.

Fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo är otrolig. Nästan omänsklig. Något han är väl medveten om själv.

Men är det inte för enkelt att avskriva sig allt ansvar med att man avgudar spelaren, men avskyr människan? Att skandera ”Viva Ronaldo!” till symbolen, men inte till individen?

Var slutar den ena och börjar den andra?

Fotbollen ska vara en tillflykt. Binär i en värld av gråskalor. Där det finns onda och goda. Där det är enkelt.

Man vill inte behöva ta ställning till någonting annat. Man ska inte behöva ta ställning.

Samtidigt vet vi att detta är en illusion.

Det går inte att separera underhållningen från verkligheten. Det går inte att skriva sig fri från ansvar när ens surt förvärvade pengar går till korrupta FIFA-presidenter eller totalitära autokratier i Mellanöstern.

På lördag gör Cristiano Ronaldo sin återkomst till Old Trafford. För första gången på ett drygt decennium kliver han ut på gräsmattan iklädd det röda hemmastället.

Comebacken görs dessutom mot Newcastle United – det enda lag han åstadkom ett hattrick mot under sin första sejour i klubben.

Kommer den blotta åsynen av honom att ge elvaåringen, som sitter bredvid mig i soffan under varje match, rysningar över hela kroppen.

Ja.

Kommer det spilla över på han som sitter bredvid?

Ja.

Men han som sitter bredvid kommer i takt med rysningarna att fyllas av den där skammen – som de senaste veckorna blivit alltför bekant. Han kan inte skylla på barnslig oskuld. Han kan inte blunda för den mörka verkligheten bortom strålkastarljuset på Drömmarnas Teater.

Han kommer försöka intala sig att det fortsättningsvis bara finns tio Manchester United-spelare på fotbollsplanen.

Emellertid är han plågsamt medveten om att han inte kommer kunna hålla sig från att stämma in i jublet hos sitt elvaåriga jag om, eller när, portugisen avgör en nagelbitare under slutminuterna.

Ett jubel som kommer följas av en ögonblicklig bakfylla av egocentrisk ilska, illamående och skam.

Det var kanske Cristiano Ronaldo som fick många med mig att börja följa Manchester United. Men supporterskapet förklarade snart att det var klubben som spelade roll.

Inte enskilda spelare, inte tränaren, inte ägarna.

Klubben.

Manchester United.

Detta upprepas som ett mantra när man talar om Glazers. Eller om spelare som tror sig vara bättre, större, än det kollektiva.

Ingen är större än klubben.

Spelare, tränare, ägare är människor. Dödliga.

Klubben är odödlig.

Är det någon skillnad den här gången?

Nej, det är väl inte det.

Det går att hålla på Manchester United, att hoppas att anfallsspelarna ska spotta in mål under en match, och samtidigt känna avsmak inför personen som gör målen.

Det går att hålla isär den eviga klubben och dess tillfälliga representanter.

Eller?