Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Resereportage Manchester city
Nattsvart, men underbart

United hade fler skott mot eget mål, än mot citys. Det var fruktansvärt att bevittna live. Men det var också fantastiskt att vara tillbaka i Manchester för första gången på två år. Här skriver Björn Appelgren om en efterlängtad resa, som blev både plågsam och alldeles, alldeles underbar.

Res med supporterklubben till Manchester!

Vi spolar tillbaka tiden lite först. Jag skulle ha åkt på West Ham våren 2020, men den blev inställd. Jag minns att vi som skulle dit hoppades komma i väg trots utbrottet av Covid 19, att det hela skulle vara snabbt övergående och att de första larmen om en möjlig pandemi skulle visa sig vara överdrivna.

Vi vet alla vad som hände sen.

När restriktionerna till slut lättade och en resa var möjlig att klämma in i kalendern var det nästan exakt två år sedan jag besökte Old Trafford senast. När jag hade bokat mina flygbiljetter svävade jag som på moln. Det administrativa krånglet med reseformulär, vaccinationsbevis och bokning av dag 2-test dämpade inte glädjen jag kände det mista.

Det enda som störde min respepp var den historiskt hemska hemmatorsken mot Liverpool. Tänk om det skulle bli något liknande mot city…

Enligt min uppfattning blev det ännu värre, men vi kommer dit sen. Den skiten kan av uppenbara skäl inte utelämnas, men den kan skjutas på lite…

På tal om skit. Söndagen innan avfärd märkte jag att mitt pass gått ut, så det blev till att fixa ett tillfälligt rosa för dryga tusenlappen. På måndagen ändrades dessutom mitt direktflyg dit, med avgång mitt på dagen, till ett svintidigt morgonflyg med fem timmar mellanlandning i Köpenhamn. På tisdagen ändrades även mitt returflyg från förmiddag till sen kväll. Så här i efterhand känns det som att någon – kanske the spririt in the sky himself – försökte varna mig: ”Åk inte, Ole övningskör fortfarande, och HAN ÄR PÅ VÄG ATT KUGGA!”

Fredag

Direkt efter min ankomst och att väskorna lämnats i supporterklubbens lägenhet gick jag för att äta lunch på Common (som sig bör). Ölutbudet var tråkigare än förut och de serverade bara pizza nu. Jag blev nog lite besviken, även om det var gott. Samtidigt gjorde det inte så mycket eftersom jag inte skulle äta och dricka för mycket innan mitt dag 2-test, som jag av någon anledning bokade in dagen före matchen. Ansvarsfullt javisst, men tanken att jag borde bokat in det efter matchen slog mig där och då. Tänk om jag skulle testa positivt, vad skulle det innebära?

Jag testade negativt.

På seneftermiddagen mötte jag upp med Jørgen, som har det övergripande ansvaret för supporterklubbens resor, samt Muss-skribenten Peter Andersson Lilja och hans son. Vårt mål vara det lokala bryggeriet Tracks nya tap room, som jag hört mycket gott om, och som ligger 10 minuter promenad ut i ingenstans från Piccadilly.

Vi blev inte besvikna.

Stället var stort, snyggt, fräscht och utbudet av öl var fantastiskt (såklart).

Jag testade en pale, en ipa, en dipa och – för att jag hade lovat Micke Österdahl – en ”hångelvänlig” imperial stout. Peter drack en ipa. Jørgen drack en lager.

Maten var på temat engelskt möter indiskt och det gick enbart att få paj med pommes frites (riset var slut). Man valde sin indiska gryta, som sedan levererades i en klassisk brittisk paj, med dal och raita-dränkt pommes på sidan. Succé, tyckte alla utom Jørgen, som avstod mat p.g.a. ”det är inte pizza eller hamburgare.” Senare på kvällen åt Jørgen på Subway och tvingade på mig två kakor, som jag gav till en hemlös.

Efter Track kände vi (eller i alla fall jag) oss tvungna att svänga in på Cloudwater också. Det ligger ju mittemot Track och ölen där är bland det bästa som finns i Manchester, enligt mig.

Jag testade lite olika, den här gången två ”hångelvänliga” stouts. Jørgen drack en lager.

Jag somnade 21:00.

Lördag

Tidig match = tidig uppgång. Klockan 09:00 satte vi de medlemmar som bokat transport till matchen på bussen till Old Trafford.

Efter en medioker frukost på Costa Café gick jag och Peter + son till Trafford Bar. Där mötte vi Hendke och hans kompis Rickard. Vi drack några öl, snackade och sjöng. Stämningen var bra, och ja, jo, nu började jag ju faktiskt tro på att skulle kunna gå vägen.

Sen var det äntligen dags att gå United Road mot Old Trafford igen och då stärktes de positiva känslorna. När horden av United-fans gick förbi bortasupportrarnas läktaringång var sången öronbedövande hög: ”And here’s to you Vincent Kompany, you’ll never win the treble and you know…”

När spelarna äntrade planen visste gåshuden inga gränser. Ögon vattnades och helt plötsligt var jag helt övertygad om att vi skulle vinna.

Det gjorde vi inte.

Istället fick jag se den sämsta skiten som jag någonsin sett live.

Efter sju minuter hade Bailly gjort självmål.

När matchen var slut hade United skjutit fler mål mot eget mål än mot citys och knappt varit över halva plan på hela matchen.

Manchester var definitivt inte rött, men inte heller blått (det är det aldrig). Det var nattsvart.

Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag var inte arg. Inte ledsen. Bara apatisk. Det var så urbota dåligt att jag inte förmådde känna något.

Peps lag hade vunnit mot ett United som påminde om ett svenskt division 7-lag där hälften av spelarna var bakis och hälften inlånade med hjälp av kompisars kompisars småsyskon.

Ole buades ut när han lämnade Old Trafford. Jag satt som förstenad.

Det bör också nämnas att Stretford End sjöng hela matchen. Beundransvärt att de orkade. Själv måste jag i ärlighetens namn säga att jag längtade efter total tystnad från matchminut 10. Så dåligt var det.

I efterhand har jag tänkt mycket på att ramsorna i andra halvlek till övervägande del handlade om Donny van de Beek. Det kan inte ha varit helt på allvar va? Det måste delvis ha varit en markering mot Ole? Ett hån mot en manager som underpresterar match efter match, men aldrig ger bänkspelarna chansen? Visst Donny borde få en chans, men ingen förväntar sig väl att han ska lyfta laget?

”If Donny scores, we’re on the pitch!”

Efter matchen käkade jag och Jørgen italiensk (ja, Jørgen åt pizza). Därefter tog vi ett snabbstopp på Fierce, där Marble-favoriten 57 låg förut. Fierce var sämre.

Jag somnade innan 21:00. Manchester var fortfarande nattsvart.

Söndag

20 medlemmar skulle Old Trafford för museum och stadium tour, 70 skulle till Liverpool och se Everton-Tottenham. Jag orkade inte mer fotboll och tog med det förstnämnda gänget som skulle tillbaks till arenan där vi plågats och våndats dagen innan.

Det kändes ganska tungt, men efter frukosten på Red Café bestämde jag mig för att gå till väggmålningen på Marcus Rashford. Den ligger en och en halv timmes promenad sydöst om Old Trafford.

Jag gick och gick, och sakta men säkert började United-ångesten försvinna. Solen tittade fram och det blev varmt. Med en kaffe i hand började själen värmas upp igen.

Väggmålningen var fantastisk. Och när jag stod där och tittade på min favoritspelare kände jag att Marcus Rashford är ”fan det enda fina med Manchester United just nu.” Jag vet att det inte riktigt är så, men där och då var det ändå fint att känna något.

Från väggmålningen på Rashford, in till stan, och vidare till street food-marknaden GRUB är det en och en halv timme promenad. Jag gick även den här biten. Dock med fler stopp.

  • Stopp 1: Whitworth Art Gallery.
  • Stopp 2: Turing Tap. Lunchpizza och en pint pale.
  • Stopp 3: Öl. En superbra bar (tidigare nanobryggeri) med en supertrevlig bartender. Där blev det till att provsmaka diverse öl.
  • Stopp 4: Bundobust nya bryggeri. En öl.
  • Stopp 5: Sadler’s Cat, som är gamla Pilcrow. Det hade knappt förändrats någonting, så det stället rekommenderas fortfarande varmt.
  • Stopp 6: GRUB. När jag väl kom dit hade de flesta matställena stängt så jag testade lite mer öl.

När jag till slut mötte upp Jørgen igen bestämde vi oss att gå på open mic, men när vi kom till stället fick vi veta att de inte hade haft open mic på flera år. Då gick vi och käkade italienskt igen, men på ett annat ställe. Jørgen åt pizza.

Jag somnande 21:00

Måndag

Som jag hade sett fram emot att äntligen få äta en avokadomacka på Mackie Mayor!

Det fick jag inte. Mackie Mayor hade inte öppet på måndagar. Istället testade jag avokadomackan på Ezra & Gil. Helt ok, 4 av 5 på en skala där 1 = Subway och 5 = Mackie Mayor.

Resten av dagen dödade jag på stan genom att köpa lego till barnen, kolla vintagematchtröjor och titta på olika väggmålningar.

Vid 15:00 sa jag hej då till staden framför väggmålningen på Ian Curtis.

Manchester Airport har inte blivit bättre. Jag stod en timme i en fem meter lång kö, blev skriken åt i säkerhetskontrollen och blev utan kvällsmat för att ordersystemet på restaurangen jag valt pajade.

Jag kom hem till lägenheten i Stockholm 23:00. Somnade 00:00.

Jag längtar redan tillbaka!

Ses vi där när United möter Brentford i maj?

  • IMG_8702

    IMG_8702

  • IMG_8706

    IMG_8706

  • IMG_8711

    IMG_8711

  • IMG_8713

    IMG_8713

  • IMG_8715

    IMG_8715

  • IMG_8720

    IMG_8720

  • IMG_8722

    IMG_8722

  • IMG_8742

    IMG_8742

  • IMG_8752

    IMG_8752

  • IMG_8758

    IMG_8758

  • IMG_8763

    IMG_8763

  • IMG_8765

    IMG_8765

  • IMG_8766

    IMG_8766

  • IMG_8767

    IMG_8767

  • IMG_8792

    IMG_8792

  • IMG_8796

    IMG_8796

  • IMG_8797

    IMG_8797

  • IMG_8798

    IMG_8798

  • IMG_8807

    IMG_8807

  • IMG_8813

    IMG_8813

  • IMG_8825

    IMG_8825

  • IMG_8826

    IMG_8826

  • IMG_8839

    IMG_8839

  • IMG_8846

    IMG_8846

  • IMG_8848

    IMG_8848