Krönika

Ralf Rangnick är allt och ingenting

Den här veckan påbörjas ett nytt kapitel i Manchester Uniteds historiebok. Ralf Rangnick är namnet på vår nye interimmanager och trots att ingen kan veta vad utfallet av det här kommer bli, känner jag att det här är så rätt det kan bli på förhand. 

Ibland hade det ju varit skönt om man kunde spå in i framtiden, men det är ingen kapabel att göra. Inte ens den skarpaste fotbollsanalytikern, med alla dataverktyg som existerar, kommer kunna måla upp en bild av hur Ralf Rangnicks tid i Manchester United kommer bli.

Men indikationerna är goda. De är till och med mycket goda.

För en gångs skull förefaller det så att ledningen i klubben verkar agera utefter en plan. Bara där borde ju egentligen varningsklockorna ringa och förvarna om att någonting inte står rätt till. För när agerade det högre hönset i Manchester United med lite klipskhet senast? Inte var det igår.

Entledigandet av Ole Gunnar Solskjaer skötte man som väntat helt bedrövligt. Dels i att man lät honom sitta kvar så pass länge som han till slut gjorde, dels med tanke på den häpnadsväckande, ovärdiga video man kablade ut, när känslorna skulle komma att svalla över för norrmannen. Ursäkta, men vad fan höll man på med?

Att man som klubbledning kan gÃ¥ frÃ¥n att agera sÃ¥ amatörmässigt till att en vecka senare lyckas övertyga Ralf Rangnick att ta över som tillförordnad manager och därefter lösa ett slags konsultuppdrag i tvÃ¥ Ã¥r framöver… Ni hör ju själva. Det gÃ¥r inte att förstÃ¥ sig pÃ¥ den här klubben. Själv orkar jag visserligen knappt försöka längre.

Men visst, ska man kompensera för sina brister på något sätt, då var nog Ralf det bästa som kunde hända Manchester United för tillfället.

Den 63-årige tysken kommer närmast från ryska Lokomotiv Moskva, där han haft en roll i klubbens ledning. Ryska ligan, tänker ni? Tja, jag kan själv tycka att det låter lite obskyrt, men samtidigt är Rangnick känd för att aldrig ha arbetat med de allra största klubbarna. Han är egentligen ingen vinnare, snarare en skapare, en konstruktör, en arkitekt, en filosof. Ja, det känns som att han är allt och ingenting, typ.

Hursomhelst, anledningen till att han aldrig varit ett hundra procent intresserad av ett jobb i en storklubb stavas kontroll.

Och nog för att managers i Manchester United genom åren fått relativt stor kontroll och fria händer, men det här är någonting annat. När Rangnick efter säsongens slut kliver upp ett hack i hierarkien och får en typ av konsult-/sportchefsroll, då kommer han inte låta sig hunsas med. Tysken kommer bli tuppen i hönsgården och det stod sannolikt redan nedpräntat från början på det kontrakt han nu har skrivit på. Om det inte gjorde det hade uppdraget aldrig varit aktuellt.

En annan intressant aspekt är det filosofiska, om man nu ska använda den termen. Manchester United är en klubb som tittar mer i backspegeln än i framrutan. Man försöker hänga med fotbollens utveckling på sitt egna lilla vis genom att på något sätt alltid försöka hitta en nostalgisk prägel. Inte sällan till Sir Alex Fergusons dagar.

Det kommer så klart aldrig upphöra helt och hållet. Självklart finns det en historia att värna om, men det får inte längre tillåtas att gå ut över laget. Det funkar liksom inte att bli kär i sig själv, vilket emellanåt skedde under Solskjaer.

Till sist ett par rader om det mer konkreta. Det har kommit uppgifter om att Rangnick har fått tillgång till videomaterial från sitt nya lags träningspass på Carrington och dessutom lär han ha hunnit studera de senaste matcherna man spelat.

Hur många suckar som dragits från hans mun torde ju vara omöjligt att räkna till, men någonstans måste han också känna att det kan bli ganska kul att jobba med den spelargrupp och dess potential som faktiskt finns. Känslan är att truppen redan är väldigt bra anpassad till hur Rangnick vill bedriva sin fotbollsfilosofi.

Offensiva pjäser som Marcus Rashford, Jadon Sancho, Jesse Lingard, och Bruno Fernandes är några som skulle kunna trivas bra under den nye managerns ledning. Fred kan vara en annan (ett minimikrav om brassen ska spela kan dock vara att passningsprocenten måste höjas sisådär 200 procent). Donny van de Beek känns också spännande med tanke på hans anpassningsförmåga till olika roller (givet att han också får tydliga instruktioner, vilket inte tycktes ha varit fallet under tidigare manager).

Det gäller nu för Rangnick att nysta upp den tråd som de senaste åren, och inte minst månaderna, blivit så oerhört hoptrasslad. Därefter börjar arbetet med att sy en ny röd tråd, och känslan är att den faktiskt kommer bli ganska begriplig den här gången.

Det brukar ju heta att med tyskar får man disciplin. Jag tror bestämt att det är just det vi kommer få i fallet Rangnick. Vad det leder till i slutändan vet vi som sagt inte, men på förhand känns det här så rätt det bara kan bli.