Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
En alltmer ansträngd sjukvård,
åter är den här – prövningens timma.
Gräsmattorna står orörda och fria från virus,
inte bara under Old Traffords strålkastarljus;
under alla de öppna arenataken,
endast Ralf Rangnick är vaken.
Mörkret som de kallar Corona är tillbaka;
inställda matcher och nedstängda nationer.
Av misären är det bara att välja och vraka,
vardagen har på nytt fyllts av ”rekommendationer.”
Efter en säsongsstart med resultmässiga prövningar,
då matcherna kändes som glädjens störningar,
att sitta framför TVn var plötsligt en pina,
oavsett vad Ole försökte påskina.
En transfersommar som på pappret var fullt acceptabel
följdes av prestationer som var långt därifrån.
Den första bataljen mot Leeds var visserligen admirabel,
men den ödslade tiden på följande matcher kände varje gång som ett rån.
Även om vi räddades gång efter annan av vår namnkunnige portugis,
var insatserna under all kritik också fortsättningsvis.
Mot Young Boys, Aston Villa och Leicester,
frågade sig många om de sett sämre prestationer av laget från Manchester.
Sedan kom den – den ultimata förnedringen,
efter att på nytt undkommit med blotta förskräckelsen i Europa.
Ett resultat som skakade hela världsordningen,
mot ett lag vars namn är för smutsigt för att utropa.
En mörk dag blev ett mörkt minne,
att tvingas utstå något sådant igen skulle driva vem som helst till vansinne.
För många var det den tyngsta matchen i deras supporterskap,
undertecknad kan inte annat än sälla sig till denna gemenskap.
Plågorna var ändock inte över i och med det här,
också mot stadens granne var arbetsinsatsen direkt svag.
Slutet för Solskjaer kom för efter en annan match som gick … så där,
ännu en förnedring, denna gång mot ett gul-svart geting-lag.
”I’m gonna be successful here” lovade allas vår norrman,
Detta stoppade emellertid inte tränarkarriärernas lieman.
Under Ole började en ny era,
slutade den med hans avsked, eller kommer det mera?
Visst fortsatte den, åtminstone med en kortsiktig anblick,
näste man kom nämligen från Solskjaers hjärntrust.
En interim-interim tränare tillsattes i form av Michael Carrick;
ingen av hans tre matcher slutade med förlust.
Efter slutsignalen mot Arsenal kom ett tämligen oväntat besked,
Carrick skulle från Manchester United ta avsked,
femton år är en lång tid,
med sådan lojalitet kan han unna sig samvetsfrid.
Det sades att ersättaren kunde vara allt annat än tysk,
sedan levererade David Ornstein sin inblick.
Han var kanske kontrakterad hos en klubb som är rysk,
likväl förkunnades det snart – välkommen, Ralf Rangnick!
Tre matcher hann det bli blott,
innan Manchester United var nästa klubb att drabbas av ett covid-utbrott.
Sedan dess har det inte spelats mycket boll,
allt har handlat om att hålla smittan under kontroll.
Säsongen verkar inte ta något avbrott;
glädjande nyheter för alla som ser framemot Boxing Day.
Att vi inte får spela förrän dagen efter känns som en komplott,
men att vara som andra är inte the United way.
Den 27:de fortsätter alltså epoken Rangnick – förhoppningsvis,
kan vi då önska oss att få se en bra insats, möjligtvis?
Att vinna resten av säsongens matcher hade ju varit kul;
kan du lösa det, vår tyska Christkindl – det är ju trots allt jul?
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
En alltmer ansträngd sjukvård,
åter är den här – prövningens timma.
Gräsmattorna står orörda och fria från virus,
inte bara under Old Traffords strålkastarljus,
under alla de öppna arenataken,
endast Ralf Rangnick är vaken.