Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Grattis Sir Alex Ferguson, 80 år!
Ingen är större än klubben, eller?

Sir Alex Ferguson. Det är såklart inte möjligt att ta in namnet utan referens men ändå känns det som själva bokstäverna i sig utstrålar en sorts högtidlighet och skärpa. Sir Alex blir idag 80 år och är fortfarande en betydande del av Manchester United genom sin blotta närvaro på läktaren. Det här är en hyllning på dagen då Sir Alex, ”Fergie”, Ferguson fyller 80 år! 

Alexander Chapman Ferguson föddes i Govan, Glasgow på nyårsafton för 80 år sedan. Alex, eller Fergie som många föredrar att kalla honom, omtalas av många som den främste tränaren i fotbollshistorien och en av de största ledarna alla kategorier. Ett sådant omnämnande måste ses som oerhört stort. Vi vet alla att det är svårt att kora den bäste fotbollsspelaren årligen, för att då inte tala om bäste någonsin, och det är nog heller inte görligt att kora värdens främste fotbollstränare genom tiderna. Mycket beror på vad man har för utgångspunkt och vilka förutsättningar och sammanhang man tar hänsyn till.

Hur det än må vara med den saken så talar Sir Alex Fergusons gärning som ledare och tränare sitt tydliga språk. Han är utan tvivel en av de största genom tiderna. Idag är det hans dag.

Vi har i vår biografiska serie i tre delar kronologiskt gått igenom Sir Alex Ferguson liv och gärning som både spelare och manager. Jag ska försöka att inte upprepa historien här utan mer fokusera på Alex Ferguson som ledare, relationsskapare och kommunikatör. En hyllningskrönika till en unik person.

Framgångar utan motstycke

Vi måste ändå börja med att kort summera framgångarna som i mångt och mycket saknar motstycke runt om i världen. Hela 26 år i Manchester United är unikt. Under dessa år tog Sir Alex hela 38 titlar inklusive 13 ligatitlar, fem FA-cuptitlar och 2 Champions League-titlar. Det är svårt att ta in. Att ständigt förnya Manchester United och hålla toppnivå under så lång tid saknar motstycke. Höjdpunkten för många fans var trippeln (vinsterna i Premier Leauge, FA-cupen och Champions Leauge) 1999.

Manchester United firar trippeln 1999.

Framgångarna ledde naturligtvis till en mängd priser för Alex Ferguson själv. Han har ett flertal gånger blivit utsedd till årets tränare, årets sportspersonlighet, hedersdoktor, blivit tilldelad ordnar med mera, med mera. En höjdpunkt i sammanhanget var när han adlades den 12 juni 1999 av drottning Elizabeth II. Bilden nedan visar en av de elva gångerna han utsågs till årets manager i Premier Leauge.

 

Sir Alex Ferguson of Manchester United poserar med priset för årets manager 2011.

Ledaren: Ferguson’s Formula

En framgångsrik ledare präglas generellt av att få med sig sina följare, att kunna visa vägen, inge förtroende och få respekt. Alex Ferguson hyllas som ledare runt om i världen. Professor Anita Elberse vid Harvard Business School samarbetade med Alex Ferguson och började studera hans ledarskap 2012, vilket några år därefter ledde till rapporten ”Ferguson’s Formula”.

Elberse och Ferguson analyserade tillsammans med elever vid den ansedda företagsekonomiska fakulteten vid Harvards universitet vad som gjorde honom så framgångsrik. Rapporten pekar bland annat ut saker som a) börja där du står, b) sätt en hög standard, c) våga bygga om teamet, d) förlora aldrig kontrollen och e) anpassa budskapet till stunden.

Därutöver är Alex Ferguson förstås en omättlig vinnarskalle och optimist som hatar att förlora. En förlust tänder den där gnistan i en att fixa till saker, som han själv uttrycker det.

Egenskaper som mer generellt brukar lyftas fram om Ferguson som person är självförtroende, ärlighet, integritet, emotionell intelligens och en stor kommunikativ fallenhet. Det handlar förstås inte bara om att ha dessa egenskaper isolerat, utan också att finna rätt balans mellan dem. Hans förmåga att kommunicera, påverka och inspirera människor, från arbetarna runt klubben till de stora stjärnorna på planen, sägs vara en stor del av av det som gjorde honom så framgångsrik. Det finns historier som inkluderar en intensiv, närmast skrämmande verbal förmåga och andra där tystnaden i sig får tala. Allt handlar om när och hur man ska säga vad, om något.

Alex Ferguson betonade redan vid ingången till Manchester United spelarnas ansvar.

Sir Alex själv lyfter i intervjuer och sin biografi fram ledorden respekt, kontroll och konsekvens, i allt från detaljerna till de stora dragen. Alla dessa tre ingredienser tycks han mer eller mindre ha manövrerat dagligen i alla dessa år och det kan inte ha varit lätt med alla stjärnor som han arbetade med.

Den hårda delen av Sir Alex ledarskap förknippas bland annat med den ökända ”hairdryer treatment”. Utskällningen av vissa spelare när de underpresterat eller på annat sätt upprört Ferguson myntades av Mark Hughes vars lockar tenderade att blåsa bakåt av själva utskällningen. Fergusons ilska har bland annat avslöjats av Patrice Evra som säger att spelarna kunde bli utskällda efter att ha stannat och skrivit autografer. Några som tagit del av hårtorksbehandlingen är stjärnorna Beckham, Rooney, Giggs, Ferdinand och Ronaldo.

Av vissa har ledarstilen kallats för stenhård och att Alex Ferguson styrde med järnhand där vissa råkade illa ut. Kritikerna betonar också det faktum att Ferguson är en alltför dålig förlorare och att många kunde råka illa ut vid en förlust eller när det gick emot, spelare, domare och motståndare. Journalister fick sig ibland en släng av sleven som kan sättas i samband med vägran att förlora eller ren ignorans, men kanske också med integritet.

Det går dock aldrig att komma ifrån att Sir Alex tycks ha behållit respekt och förtroende hos de stora stjärnorna, vilket måste ses som anmärkningsvärt om han skulle gått över gränsen och behandlat dem illa.

Det är nog snarare så att Alex Ferguson lyckades anpassa budskapet till stunden. Hans förmåga att växla mellan en hårtorksbehandling, humor och beröm på en och samma dag kan ha varit nyckeln till framgångssagan. Flera beskriver också det faktum att han kunde gå direkt från en utskällning till att prata om hur spelarna hade det personligen utanför planen, och då var den hårda stilen puts väck.

Relationsskaparen

En som enligt uppgift alltid kom undan hård kritik var Eric Cantona. Han målas i de flesta sammanhang ut som en favorit hos Ferguson. Redan vid ankomsten till United var han ansedd som en bråkstake. Sir Alex tog sig an denna bråkstake och förstod honom som ingen förstått honom förut. Cantona säger själv i dokumentären Never give in: ”Alex visste precis vad jag behövde. Han var stark nog att ta sig an vilken personlighet som helst. Men man måste också förtjäna den frihet som Alex Ferguson ger en. Jag skulle kunna ge mitt liv för honom”. 

Inte ens när Cantona 1995 hoppade upp och sparkade en man i publiken efter rasistiska glåpord råkade Cantona ut för en hårtorksutskällning. Ferguson själv säger att någon var tvungen att stå upp bakom Cantona som var utesluten av en hel värld.

Ferguson tillsammans med Eric Cantona efter vinsten I FA-cupen och ligan 1996. Cantona har ofta utmålats som Fergusons favorit nummer 1.

Relationerna med de andra stjärnorna har i huvudsak också varit bra. Även om flera av dem råkat ut för Fergusons temperament, ibland skräckinjagande attityd, har de talat om Fergusons ledarskap i positiva ordalag.

Den speciella relationen till Ronaldo känner vi alla till. Ronaldo har hyllat Ferguson i otaliga intervjuer och ser honom som en fadersfigur och en stor betydande orsak till att sagan blev som den blev. Även Ronaldo lyfter fram Fergusons förmåga att i lagom balans varva mellan beröm och kritik samt hans särskilda fallenhet för att säga rätt saker i rätt stund.

David Beckham är en av dem som haft en ansträngd relation med Alex Ferguson. En omtalad incident skedde 2003 när Ferguson kickade till en fotbollssko i omklädningsrummet som råkade träffa Beckham. Beckham fick visserligen en ursäkt men det var också året som Beckham lämnade för Real Madrid. Ingen är större än klubben. Relationen med Beckham verkar trots allt ha repat sig.

En relation som inte har blivit reparerad är den med mittfältsgeneralen Roy Keane. Under ett träningsläger i början av 2005 kritiserade Keane upplägget och boendet vilket sägs vara början på slutet. Senare det året kritiserade Keane öppet medspelare i MUTV och det blev droppen för Alex Ferguson som själv sagt följande i sina memoarer: ”Den hårdaste delen av Roy är hans tunga. Han har den mest onda tunga du kan tänka dig. Han kan försvaga den mest självsäkra personen på sekunder. Han var en skrämmande, brutal individ.”

Det är förstås hårda ord om en man som gjort så mycket för Manchester United. Men det är samtidigt inte svårt att förstå av det man själv ser och hör av Roy Keane runt matcher idag. Tungan har knappast någon vakt. Det faktum att Roy Keane alltmer verkade vilja agera som manager, vilket han sedan blev, gjorde att han lämnade klubben sent i november 2005. Ingen är större än klubben.

Roy Keane och Alex Ferguson under en match 2007 där Keane coachade Sunderland. De båda herrarna är inga såta vänner sedan Keane lämnade United 2005.

En relation som varit speciell och präglats av hårda ord är den med Arsene Wenger i Arsenal. Ferguson beskriver relationen till Arsenal och Wenger runt Millenieskiftet som ”toxic”. Allt handlade om att slå varandra för de båda topplagen och många hårda ord utdelades. Wenger har i intervjuer sagt att ”Alex Ferguson var den dominerande personen i engelsk fotboll. Alla var rädda för honom, från pressen till domarna. Jag var inte rädd för någon i fotbollsvärden”.  Under åren 1997 till 2004 utmanade Arsenal och bröt Uniteds dominans genom att vinna tre titlar. Idag har Wenger och Ferguson den största respekt för varandra.

En annan stor ledare som hyser respekt för Ferguson är Tony Blair. Under sin tid som premiärminister från 1997-2007 tog han råd av Ferguson genom att bland annat fråga följande: ”Vad skulle du göra om din bästa spelare inte gör vad du vill att han ska göra utan bara gör sin egen grej”? Alex Ferguson lär ha svarat: ”sparka honom ur teamet”. Frågan ska ha handlat om Blairs parhäst Gordon Brown som han hade problem med under denna tid. Ferguson erkänner i sina memoarer att Blair frågat honom om råd gällande nämnde Brown men förnekar att han skulle ha sagt till Blair att sparka Brown.

Överlevaren: Fergie Time

Sir Alex Ferguson är också känd som överlevare. Som manager handlade det mycket om den så kallade Fergie Time, förmågan att vända matcher på tilläggstid som präglade Uniteds storhetstid, inte minst genom de båda mål som ledde laget till mästare i Champions League 1999. Never give in.

Totalt gjorde United hela 81 mål på tilläggstid under åren 1992 till 2013 vilket är ungefär 5% av alla mål. Kritikerna menar att Ferguson och United fick alltför många minuter extra i matcher när de låg under eller inte ledde en match. Fergie Time kom sedan att tillämpas mer generellt för tilläggsminuter där de stora lagen lyckades få tillräckligt med tid att vinna matcher.

Tidigare domaren Graham Boll säger: ”Jag tror det är för lätt att avfärda det som nonsens. När du analyserar eller tänker psykologiskt vad som händer, pressen som finns på Old Trafford, eller Emirates eller Stamford Bridge, den måste ha någon sorts effekt även om det är omedvetet”.

Rent bokstavligt är Ferguson också en överlevare. 2018 opererades han akut för hjärnblödning och var uppenbarligen nära att dö. Hans vaknade dock upp ur koman och rehabiliteringen gick bra. En hel fotbollsvärld andades ut. Sir Alex själv var överväldigad över alla hälsningar som strömmade in från tidigare spelare och andra runt om i fotbollsvärlden.

Några reflektioner

Mitt personliga förhållande till Ferguson började med gänget från 80-talet med Bryan Robson i spetsen jämte Mark Hughes, Norman Whiteside och Gordan Strachan. Som tonåring var dessa landslagsmän och tongivande spelare i United stora idoler för mig. Och han som ledde dessa idoler blev åtminstone på sikt en stor förebild. Många andra upplevelser därefter sitter också tätt i minnet med trippeln 1999 som en fantastisk höjdpunkt. Att vända och vinna Champions League på Fergie Time är dramatik när den är som allra bäst.

Som student i Manchester under åren 2005-2007 kom jag sedan att förstå det stora Glazer-hat som rådde hos många supportrar. Många av dem koncentrerade sig mer på den nystartade klubben F.C. United of Manchester och när jag drogs med på matcher var det bortaplan som gällde, ingen ville till Old Trafford och sponsra Glazers. Flera av dem jag kom i kontakt med var starkt kritiska till att Sir Alex inte stod emot de amerikanska ägarna och möjligen ses detta som ett mörkt moln i hans karriär.

En annan sak som man inte kommer undan att reflektera över är förstås vad Sir Alex egna ledord kontroll, konsekvens och respekt signalerar i dagens samhälle och ledarklimat. Inte sällan möts man snarare av att ledare av idag ska vara följsamma, lyhörda och prestigelösa. Men situationen för Sir Alex var en annan. Det handlade om fotboll, superstjärnor, en superklubb samt en dramatisk utveckling av engelsk fotboll som han både tvingades förutspå och hantera. Hans hårda ledarstil tillsammans med egenskaperna som kommunikatör och personkännare var utan tvekan nyckeln till framgångarna, det kommer man inte ifrån.

I maj 2013 lämnade han till sist tränarposten efter många om och men. Han talade till fansen och höll det emotionella avsked som förväntades.

Vi vet alla vad som hänt sedan Alex Ferguson lämnade United. Klubben letar efter sin identitet och en ny framgångssaga. Vi letar uppenbarligen också efter en tränare som kan fylla Sir Alex skor. Det återstår att se om Rangnick och hans efterföljare kan bli den som till sist fyller dessa stora skor. För ingen är väl större än klubben, eller?

Grattis på 80-årsdagen, Sir Alex Ferguson!