Om det tvistar de lärde (och – eftersom undertecknad ger sig in i matchen – de olärde).
Det första steget i att lösa ett problem är att erkänna att det överhuvudtaget finns ett sådant.
Sägningen är måhända definitionen av en klyscha, men har fått den statusen av en anledning – den stämmer.
Att ett problem följer Manchester United som ett regntungt moln är varken någon ny företeelse eller en hemlighet. Mest sannolikt är det inte heller ett ensamt gissel.
Snarare är de många. Ett fullskaligt och målsökande oväder av problem.
Problemet – som omgärdar samtliga av dessa övriga problem – är bara att ingen verkar kunna sätta fingret på vad det är.
Visst, vi alla kan se det varje gång det vankas fotbollsspelande.
Manchester United är urusla.
Men varför?
Att det inte investeras tillräckligt med pengar i spelartruppen kan knappast vara problemet när det är den näst dyraste genom alla tider.
Vilken trupp som kostat mer? En som också har sin hemadress i det regniga Manchester.
(Tro det eller ej, men det är inte Salford Citys.)
Skillnaden i prissumma är, åtminstone med fotbollsvärldens mått mätt, marginell. Skillnaden i prestation på gräset är desto större.
Men varför?
Inte heller lär det bero på vem som placerat ändan i tränarstolen.
Samma avsaknad av tro, geist och vilja har gått att skönja under samtliga tränare sedan 2013.
Men? Varför?
En förklaring som föreslås är att den där svindyra truppen gått och blivit för stor.
För bara ett par år sedan var vi många som klagade över att alternativen på bänken var för få.
Sedan dess har ersättare anlänt och luckor täppts. Emellertid har dessa tillskott inte svarats upp med en rimlig mängd sortier.
Detta kan vidare spåras, liksom det mesta andra som är fel, till hur klubben skötts sedan Gudfadern gick i pension.
År av huvudlösa affärer har försökt lösas genom att vägra låta sig utnyttjas på transfermarknaden. Man säljer bara om man får priset man begär.
Att kontrakten löper ut är att föredra framför att fortsätta att å ena sidan skänka bort spelare som vill lämna, å andra sidan betala överpriser för nya förmågor.
Långsiktigt är det förmodligen den rätta, den enda, vägen framåt.
Men kortsiktigt leder den till en överviktig spelartrupp av överbetalda medelmåttor som ingen har råd att varken köpa eller sätta upp på lönelistan.
En annan förklaring är att de nuvarande, skamfyllda, prestationerna beror på att spelarna varit undercoachade under en lång tid. Att de helt enkelt inte över en natt kan ställa in sig på att spela som en taktiskt väloljad enhet.
Kanske stämmer det.
Kanske är det en för enkel verklighetsbeskrivning.
Absolut, Ralf Rangnick – Gegenpressingens fader – har mest sannolikt en bredare taktisk repertoar än vad den mindre erfarna Ole Gunnar Solskjaer gav sken av under sina år framför iPaden.
Norrmannen fokuserade mer, som vi alla vet, på individuell briljans.
Så visst bör det rimligen vara en uppförsbacke i att närma sig det nya tankesättet.
Ytterligare andra talar å sin sida om att en kil slagits in mellan spelare och ny tränarstab.
Paul Scholes – du vet han som knappt vågade andas i närheten av journalister under sin spelarkarriär, men som nu har åsikter om det mesta i sin forna klubb – tyckte kanske att fler tränarhuvuden skulle rulla efter Solskjaers.
Likvä hjälpte det nog inte rådande situation när både McKennan och Carrick bestämde sig för att gå vidare.
Förtroende- och relationsbyggande mellan stab och spelare tar också det tid.
Samtidigt känns problemen djupare än så.
Det är som om någonting har legat och grott enda sedan sir Alex Ferguson lade hårtorken på hyllan.
Han genomförde en sista smash-and-grab-kupp med ligatiteln 2012/2013 – kramade ur det sista ur spelare som det egentligen inte borde gå att krama ur så mycket.
När han så lämnade fanns visserligen ledarfigurer i omklädningsrummet kvar, men de kunde inte längre leda som framträdande exempel.
Rio Ferdinand, Nemanja Vidic och Patrice Evra sökte sig strax vidare. Och Wayne Rooney hade passerat sin topp flera säsonger tidigare.
De mer prominenta ledarna under efterföljande år var antingen avdankade och utan större auktoritet, eller kortvariga. Resten av truppen bestod av ungdomar som aldrig hade vunnit en större titel, men som förväntades kunna göra det.
Deras axlar fick bära tunga vikter av förhoppningar som de inte kunde svara upp till.
Det skulle vara fullt rimligt att argumentera för att dagens trupp består av fler ledare än den gjort på mycket länge. Bruno Fernandes, Harry Maguire, Raphaël Varane, Edinson Cavani.
Och Cristiano Ronaldo.
Han vet hur man vinner det mesta som går att vinna både i och utanför Manchester United. Och även om han inte är samma spelare som han var när han stod på sin topp, så kan han leda med auktoritet.
Ändå ser det ut som det gör.
Varför?
Förklaringarna är förmodligen många – och som alltid svårtydda.
Därför kommer problemen inte heller att lösas över ett par matcher. Det kommer ta tid.
Men.
Det kommer bli bättre. För sämre än vad det är just nu kan det knappast bli.