Till min vetskap finns det ingen statistik på Manchester Uniteds inverkan på den allmänna mentala hälsan hos klubbens supportrar. Och tur är kanske det.
Undertecknads engagemang för de rödklädda mancunianska djävlarna har nått en av sina lägsta nivåer på flera år.
Missförstå mig inte – det var några mörka månader där under både Moyes, van Gaal och Mourinho.
Nu börjar olusten snart att närma sig de nivåerna igen. Sedan jag började skriva för MUSS under sommaren 2019 har geisten i skrivande stund nått ett historiskt lågvattenmärke.
Att notera en kommande match i spelschemat gav för några veckor sedan – då intressekurvan redan pekade brant nedåt – upphov till en pliktkänsla.
Matcherna betraktades inte som en välkommen paus i tillvaron. Eller en möjlighet att få ta del av något större än sig själv; den sekulära och frivilliga religion som vi alla underkastar oss.
Att slå sig ned framför TV:n kändes istället som syssla. Som att dammsuga eller tvätta – något som måste göras.
Kanske smittade spelarnas tvehågsenhet och ointresse av sig genom skärmen. Varför ska jag bry mig om inte de gör det?
Kurvan har sedan dess, liksom värdet på den ryska rubeln, störtat än mer.
Vad som tidigare kändes som ett plåster som måste dras av en eller ett par gånger i veckan känns nu … inte alls.
Den där dövande ambivalensen är tillbaka.
Matcherna känns varken som något välkommet eller som en syssla.
De känns inte alls.
Samtidigt späs likgiltigheten på av det fullskaliga och folkrättsvidriga invasionskriget i Ukraina.
Vad spelar framgångar på fotbollsplanen – eller avsaknaden därav – för roll när miljoner människor tvingas lämna allt och fly? Tvingas splittras från familjemedlemmar? Tvingas se sina städer och hem jämnas med marken?
Vad spelar det för roll när oskyldiga människor dör i ett meningslöst krig som aldrig behövt ske om det inte vore för ett världsfrånvänt, empatilöst och skurkaktigt styre i Moskva?
Vad spelar något för roll?
Somliga finner nog en verklighetsflykt i kulturen, i idrotten, i fotbollen.
Och all heder åt dem. Det är inte, kan inte vara, hälsosamt att gå omkring med bottenlöst elände i tankarna hela tiden.
Fotbollen, Manchester United, har varit den tillflykten för också mig vid andra tillfällen. Men inte nu.
Kanske beror det på att den engelska fotbollen den här gången påminner alldeles för mycket om verkligheten.
Många argumenterar för att idrotten och politiken ska hållas isär. Samtidigt räcker det att titta på Chelsea för att inse att det är en omöjlighet.
Klubbens framtid, och supportrarnas supporterskap, kan i och med sanktionerna mot ägaren tillika den ryska oligarken, Roman Abramovich, ha ändrats för alltid.
Förstå mig rätt: sympatierna för Chelsea, klubben som på så många plan representerar allt som är fel med den hyperkapitalistiska världsfotbollen, är ytterst begränsade.
Samtidigt är vi alla väl medvetna om att man inte kan välja vem som står som ägare för ens klubb.
De blåvita supportrar som trots framgångarna uttryckt sitt missnöje mot, eller åtminstone erkänt problematiken med, mannen vars pengar möjliggjort alltsammans – de har mina sympatier.
Förvisso inbillar jag mig att de är en klar minoritet.
Nu tvingas Romelu Lukaku — mannen som personifierar mindsetet ”gräset är grönare på andra sidan” — och en underpresterande Timo Werner fiska upp månadskorten från sina midjeväskor från Louis Vuitton och parkera Guccibyxorna på ett smutsigt bussäte jämte pendlare, pundare och den övriga pöbeln på väg till nästa bortamatch.
Det är visserligen något fint, skadeglädjande, i det.
Samtidigt är anledningen en påminnelse om fotbollens, mänsklighetens, mörka sidor.
Den Cristiano Ronaldo som lämnade Manchester 2009 för varmare och mindre regniga breddgrader var tillbaka på Old Trafford mot Tottenham i helgen.
Han har stundtals gå att förnimma under säsongen, men tillfällena har varit få till antalet. Som en välsmord enhet har hans uddlöshet och lagets oduglighet arbetat i själadödande takt.
Somliga menade att han bara hade en bra dag på jobbet. Den naiva optimisten valde istället att se det som ett tecken på att vändningen var nära förestående.
Men inte ens den naiva optimisten kan vara så naivt optimistisk efter uttåget ur Champions League att den på riktigt tror på det längre.
Också den naiva optimisten måste rimligen ha tröttnat nu?
Övervägt att följa så många andra, undertecknad inkluderad, i att anamma en likgiltighet som en sorts försvarsmekanism.
Att ansluta sig till de andra som bryr sig så mycket att de i en paradoxal manöver intalar sig att de inte gör det.
För första gången sedan 2009-2010 kommer den förbrukade fotbollsspelaren Cristiano Ronaldo att summera en säsong som slutade med hela 0 titlar.
För Manchester United är det den första gången sedan den förra säsongen. Fem år har kommit och gått sedan troféskåpet senast fylldes på.
Och just nu känns det som om det kommer hinna gå minst lika många till.
Res med oss till Manchester!