Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Snackisar efter Manchester United - Brentford 3-0
Säker och betydelselös seger

Den sista hemmamatchen för säsongen är över, och ett United utan att något att spela för besegrade ett Brentford utan att spela för tämligen komfortabelt. Bruno Fernandes, Cristiano Ronaldo och Raphael Varane stod för målskyttet.

Rangnicks största vinst

Noterbart med den här segern är att det var den största vi tagit med Ralf Rangnick. De, förhållandevis få, matcher som tysken lyckats leda United till vinst i har för det mesta varit uddamålssegrar, med ett par tre stycken tvåmålssegrar.

Men efter ett halvår, i en meningslös match, då får man till det. Jag vet faktiskt inte om det säger något överhuvudtaget, mer än att Brentford inte hade.

Ronaldo visade upp sig, men för vem?

Cristiano Ronaldo hamnade, som vanligt, i målprotokollet även i afton. Vi trodde han satt en boll i första halvlek, men vinkades av för en knapp offside. Istället fixade han timmen in en straff, som han slog in bombsäkert själv. Mål nummer 18 i ligan var ett faktum, vilket placerar honom trea i skytteligan.

Som Laurie Whitwell på The Athletic noterade som var Ronaldo väldigt aktiv matchen igenom, och undertecknad funderar då vem det var han försökte imponera på. Var det för att visa Erik ten Hag att han minsann visst är beredd att lägga ner det arbete som krävs, eller var det en audition för att få nån annan klubb intresserad. Omöjligt att veta i nuläget, men ändå intressant att fundera på.

Protester med liten effekt?

Gudarna skall veta att jag till fullo sympatiserar med supportrarna som protesterar mot Glazerfamiljen. Men med tanke på hur liten effekt, åtminstone från tv-soffan, protesterna har så undrar jag hur mycket gott det faktiskt gör att antingen komma 17 minuter sent eller, som idag, lämna med 17 minuter kvar.

Förhållandevis få säten stod tomma sista kvarten, supporterprotest till trots.

För när det inte blir en ordentlig effekt på det, ja då känns det snarare kontraproduktivt. Om en försvinnande liten del av arenan blir tom när det kallas till supportprotest genom att inte befinna sig på arenan, då pressas ju inte Glazerfamiljen att sälja överhuvudtaget.

Jag kanske inte skall klaga, särskilt inte som jag inte har några bättre förslag själv. Och som sagt, jag uppskattar protesterna. Jag undrar bara om de åstadkommer önskad effekt.

Avskedens afton… får vi hoppas

Då detta var den sista hemmamatchen för säsongen fick vi se ett antal spelare representera Manchester United på Old Trafford för sista gången. Eller ja, vi får hoppas att det var sista gången.

Att Juan Mata, som visserligen fått några obegripliga inhopp de senaste veckorna, fick starta var ett tydligt tecken på att Rangnick inte brydde sig nämnvärt om hur matchen gick, utan det var viktigare att Mata skulle få en stående ovation. Vilket han fick när han, tillsammans med Anthony Elanga, gick av med kvarten kvar. In kom givetvis Phil Jones och Edinson Cavani, för varför skulle spelare som Alvaro Fernandez och Alejandro Garnacho få känna på a-lagsfotboll?

Och ja, man ska ta hand om de sina och så vidare, därför har jag inga större problem med att Mata och även Nemanja Matic fick sina stående ovationer när de byttes ut. Båda spelarna gjorde dessutom helt okej insatser idag, så ingen skada skedd med deras starter. Problemet jag har är att jag inte känner något.

Ja, Juan Mata har under sina nästan tio säsonger i klubben varit med och vunnit några cuptitlar. Men spelmässigt, sett till hur bra han var i Chelsea nån säsong innan vi köpte honom, går det inte att klassa honom som något annat än en flopp. Detsamma gäller Matic, som hade ett bra halvår samt att han dansade coronasommaren 2020, i övrigt har han inte alls spelat på den nivå vi önskade. Och att det är spelare som varit i klubben under lång respektive jättelång tid utan att vinna en endaste liten ligatitel som hyllas, det får mig bara att känna sorg, hur bra och fina människor de än må vara.

Slut på gnäll.