Resereportage Brentford

Det regnar alltid i Manchester

Det regnar alltid i Manchester, är det många som tror. Men på resan till säsongens sista hemmamatch landade vi till strålande sol och 20 plusgrader. Här följer en kort sammanfattning om en fantastisk resa på avslutningen av annars en bedrövlig säsong.

Res med supportklubben till Manchester!

Fredag

Frukosten intogs på Mackie Mayor, som till min stora besvikelse, hade slutat servera världens i särklass bästa avokadomacka (helt objektivt sett). Förvirrat vandrade jag runt minst fem varv i sökandet efter alternativ och när jag väl hittat ett (någon soft taco-historia med avokado och bönor) hade Norrköpings-sonen Carl Sedman, jultröjornas mytiska mästare Richard Brattlund samt Manchester-debutanterna Johan Ring och Robert Hedman redan ätit upp.

Med mätta magar byttes uteserveringen på Mackie Mayor mot den på The Marble Arch Inn. Jag hade nämligen lovat övriga en fredag med fokus på Manchester-bryggd öl och då finns det ingen tid att förlora.

På Marble mötte Jonas Nordström och Johan Hjertberg upp och vi blev sittande där i solen så länge att vi behövde rotera runt bordet för att inte bli sönderstekta. Jag tror att vi hann testa det mesta av utbudet, men vi var alla ändå rätt eniga om att flaggskeppet Manchester Bitter var bäst.

Därefter vandrade vi vidare till Track, via väggmålningen på Ian Curtis, och då hade även Carl Sedmans engelska vän David och Muss-skribenten Peter Andersson Lilja med vän anslutit till truppen.

”Vem är Ian Curtis” undrade någon.
”Han skrev en låt som heter ’Giggs will tear you apart’” svarade en annan.

På Track väntade Robyn Bell och hennes fem veckor gamla bebis Hugo. Ett kärt återseende och en helt ny bekantskap med andra ord. Det åt, dracks, pratades och skrattades.

”I went to ‘Peking’ to visit Carl in Sweden, and when I came back home I decided to stop drinking” berättade David.

Från Track är det inte långt till Cloudwater och där gjorde alla ipor, dipor och tripor sitt jobb. Hel plötsligt visade sig Jonas vara bäst i världen på något meningslöst ölunderläggs-trick, vi snackade lite med en kvinna som hade två rör Pringles med ketchupsmak fastspända på ryggen och följde med spänning hur Johan Rings brittiska badge på Untapped fullkomligt skenade i level.

Middagen blev en splittrad historia. Efter en promenad in till stan hamnade några på ett japanskt ställe med skitäckligt vin, några fick bord på Rudys och några hamnade i Chinatown. Men som tur var återsamlades vi över en Guinness och irländsk flöjtmusik på Mulligans.

Lördag

På lördagen arrangerades världshistoriens första Muss-mästerskap i discgolf. Två deltagare ställde upp, Johan Ring och jag själv. Johan vann överlägset (såklart), men det blev en härlig och soldränkt dag i Longford Park för båda kombattanterna.

Gillar man discgolf kan jag verkligen rekommendera att ta sig till Longford Park. Billigt att hyra discar och det fanns även ett mysigt cafe med bra kaffe och lättare lunch där.

Istället för disc golf valde Carl Sedman att gå på Imperial War Museum, vilket också kan rekommenderas. Jonas och Hjertberg gick turen på Old Trafford, som såklart är ett måste om man inte gjort det förut. Richard och Robban besökt Museum of Science and Industry, även det ett väldigt bra museum. Richard och Robban besökte även en konstutställning som jag hade tipsat om, men den var tydligen skitdålig. Förlåt.

Återsamlingen och den något sena lunchen intogs på GRUB, som är en mycket bra street food-market, och därefter blev det ytterligare ett ölstopp – den här gången på Runaway. Grundaren Mark Welsby pratade på och var trevlig som vanligt, introducerades oss för en Yuzu Sour och berättade även att han ska flytta hela bryggeriet till Stockport.

”F***k off back to Stockport, na na na na”.

Och på tal om Stockport. Johan Ring, som lyckades få biljetter till Stockport-bandet Blossoms release-spelning, gick på konsert efter Runaway. Vi andra mellanlandade på Marble igen, innan en välbehövlig paus med Varan-TV på hotellrummet.

På lördagen anslöt även familjen Tillå efter en ofrivillig övernattning i Tyskland på grund av ett inställt flyg. Middagen intogs med hela sällskapet på ett, för mig, nytt Tapas-ställe, nämligen La Bandera. Tapas-menyn var bra, och den väldigt prisvärda avsmakningsmenyn var fantastisk. Jonas fick tårar i ögonen av både mat och vin. Hjertberg var också nöjd, även om han ansåg vinet vara något för varmt vid vissa serveringar.

”Vadå, vin ska ju vara varmt!” tyckte jag och fick stå för det uttalandet resten av resan.

Kvällen fortsatte i källaren på Gas Lamp (hela stället är en källare) där jag, som brukligt, fick ett fnitter-bryt. Oklart varför, men det hade rimligtvis något med toaletter att göra.

Efter Gas Lamp bestämde några av oss för att stänga kvällen på The Castle Hotel. Där blev Robban dubbad till Johnny Depp-look-a-like av ett brittiskt sällskap och Richard blev dubbad till ”just a random guy”.

”Johnny, Johnny Depp! Johnny Depp! Johnny, Johnny Depp!”
“Random random guy! Random guy! Random random guy!”

Söndag

Jag och Carl tog bussen ut till Leigh Sport Village tidigt på förmiddagen. Där fick vi se Uniteds damer besegra West Ham med 3-0.

Väl tillbaka inne i stan var det dags för mat, men det visade sig vara extremt svårt att få plats någonstans. Till slut hamnade vi på The Hip Hop Chip Shop, där ALLT var friterat. Inte dåligt på något sätt, men väldigt, väldigt brunt. Richard, Robban och Jonas anslöt till den bruna matens Mekka. Johan Hjertberg hade åkt hem till Sverige igen och Johan Ring hade hamnat i en studiokällare i Stockport, där han fick lyssna på demos från ett Stockport-bands kommande skiva.

Efter det väldigt väldigt bruna matintaget fortsatte äventyret på Blossom Street Social, och i vin. Bra vin. På Blossom Street Social beställer man nämligen hela flaskor direkt från deras sommelier, som plockar fram 3-4 alternativ givet den pris- och smakbild man efterfrågar. Perfekt om man är ett sällskap som kan tänka sig att dela.

”Vin kan ju ha bred och smal smak, även smaka lågt eller högt samt grunt eller djupt i munnen.” försökte jag övertyga övriga. Ytterligare ett uttalande om vin som förföljde mig resten av resan med andra ord.

På Port Street Beer House anslöt både familjen Tillå och Johan Ring. Där blev vi sittande ett tag i infravärmen på innergården och samtalet kom väldigt mycket att kretsa kring våra olika behov och önskemål om bidéer och japanska toaletter. En del var för, andra övertygade motståndare.

Eftersom det var Bank Holiday på vår resa var många i stan ute och festade även på söndagen. Jag, Richard och Carl hoppade på partytåget och hamnade på ett överfullt Albert Schloss. Till en början kände vi oss alldeles för gamla, men sedan hittade vi medelåldershyllan.

”Antingen går vi hem, eller så gör vi det här ordentligt” sa en vis man i trion och vi beslutade oss för att göra det ordentligt.

Efter en, två eller tre drinkar blev det dansuppvisning och dagen efter hade vi träningsvärk i höfterna.

Måndag

Matchdagen kom, men efter en pizza på Rudys åkte Johan Ring, Richard och Robert hem. Jag, Jonas, Carl och familjen Tillå blev kvar.

Middagen intogs på The Oast House, som bjöd på live-musik och hängande kebab. Som vanligt alltså. Jannike hade dock oturen att både få smält smör spillt på sin United-keps och en hel ketchupbytta hälls i sitt knä. Hovmästaren var dock snabb med att både dra av på notan och erbjöd sig att stå för kemtvätt och/eller nyinköp av kläder.

Uppladdningen ägde rum på Trafford Bar, som kokade där inne men som var lagom ljummet och trivsamt på bakgården. Finölen från resans inledning byttes ut mot Fosters och sedan gick delar av sällskapet med i protestmarschen mot Glazer-familjen.

För Edvard och Nellie var det debut på Old Trafford, och i sin första match fick de se en komfortabel vinst med 3-0. United var långt ifrån bra, men Brentford var usla. Mata dominerade i sin sista match, vilket i och för sig inte säger så mycket. Hur som helst somnade vi nog alla ganska nöjda. Det är inte alla som får se United vinna i sin första match på plats!

Tisdag

Tisdagen var hemresa för samtliga som var kvar och det finns inte så mycket mer att säga egentligen. Men det bör nämnas att manchester Airport återigen visade sig från sin sämsta sida. När vi anlände med taxi 04:30 så var kön in till terminal 5 så lång att den började i parkeringshuset.

Och regnet då?

Ja, jo. Det regnade såklart litegrann även denna resa. Men det var ett sånt där härligt efter-puben-och-efter-tre-poäng-i-matchen-regn, som snarare bara gör gott än förstör.